På Nato-mötet den 14 april dikterade USA avslutningen på kriget i Afghanistan för sina allierade.
Utrikesminister Antony Blinken och försvarsminister Lloyd Austin läste upp president Bidens beslut att dra tillbaka alla trupper den 11 september och meddelade att beslutet inte var kopplat till några villkor för talibanerna. Biden hade insett att fortsatt krig inte var värt priset.
– Det ligger en dimridå i det jag säger: Alltså, genom att man lämnar kvar utrustning och materiel så skapar man en möjlighet att gradera upp sin verksamhet mycket snabbt, säger Peter Hultqvist
Den svenske försvarsministern efter beskedet att Ryssland drar bort trupper från gränsen till Ukraina
Inför Sveriges anslutning till EU tilldrog sig frågan om den fortsatta tillämpningen av offentlighetsprincipen stor uppmärksamhet. Sverige var då ganska ensamt om att låta envar få tillgång till allmänna handlingar hos myndigheter. De stater som redan tillhörde EU såg framför sig hur handlingar som de själva höll hemliga skulle bli offentliga ifall de hamnade hos svenska myndigheter. Sverige avgav en ensidig förklaring av innebörden att offentlighetsprincipen tillhörde vårt konstitutionella arv. EU:s medlemsstater svarade att man förutsatte att Sverige som medlem i unionen skulle följa gemenskapsrätten även i detta avseende.
Sverige ingår inte i någon försvarsallians. Däremot samarbetar Sverige sedan länge med andra stater kring både militära och andra frågor, även sådana som rör fred och säkerhet i den egna regionen och i andra delar av världen. Inom ramen för fredsbevarande och fredsframtvingande operationer medverkar svensk trupp i krigshandlingar.
Spioneribestämmelsen i brottsbalken (BrB) 19:5 straffbelägger att någon i syfte att gå en främmande makt tillhanda tar viss angiven befattning med (”anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer”) en uppgift om ett visst sakförhållande. Uppgiften om detta sakförhållande ska vara sådan att det kan medföra men för Sveriges säkerhet, om uppgiften kommer till den främmande maktens kännedom. Paragrafen exemplifierar att uppgiften kan röra ”försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut”. Uppgiften behöver inte vara hemlig enligt sekretesslagen (OSL). Även att publicera motsvarande uppgifter i ett grundlagsskyddat medium, såsom en tryckt skrift, kan vara brottsligt som spioneri enligt tryckfrihetsförordningen (TF). Också den som har lämnat uppgiften till exempelvis en tidning för publicering, meddelaren, kan berövas sitt meddelarskydd och straffas i ett sådant fall.
Försvarsminister Peter Hultqvist förde den 19 april ett videosamtal med två representanter för den självutnämnda så kallade Autonoma administrationen för norra och östra Syrien, nämligen befälhavararen för Syriska Demokratiska Styrkorna (SDF) och vice ordföranden för administrationen.
Enligt uppgifter i ANF News avhandlades säkerhet och stabilitet samt humanitära frågor. Samtalet skulle tjäna som startpunkt för ett fördjupat samarbete med den autonoma administrationen inom säkerhetsområdet. Tidningen refererar ett uttalande av Hultqvist rörande IS och flyktingar: ”Att återställa infrastruktur och säkra att befolkningen kan leva ett tryggt och värdigt liv kommer att vara ett betydelsefullt bidrag till att organisationen försvinner.”
Under mötet enades man om behovet av att vidareutveckla bilaterala relationer och befintliga mekanismer för militära, politiska och humanitära frågor.
Med detta öppna och närmast officiella ställningstagande för den autonoma administrationen placerar Hultqvist Sverige rakt in i den internationella konflikten i regionen, där stater som Turkiet, USA, Ryssland, Iran och Israel alla agerar med både militära och civila medel.
Efter finska kriget 1808–09, som Ryssland endast motvilligt inledde, pådrivet av Napoleon, och den åtföljande rikssprängningen har Ryssland inte vid något tillfälle utgjort en akut fara för Sverige. Under Krimkriget 1853–56, då brittiska örlogsfartyg seglade på Östersjön och tog krigsfångar på Åland, kunde Sverige ha hamnat i strid med Ryssland genom den så kallade novembertraktaten 1855 som slöt upp på Frankrikes och Storbritanniens sida, men denna hann inte sättas i verket, förrän kriget var över.
Novembertraktaten var en avvikelse från neutralitetspolitiken och en eftergift mot aktivister som ville erövra Finland åter inom gamla riksgränser. Fransksympatierna inom eliten övervägde. Ett par decennier senare inleddes en tyskorientering i svensk utrikespolitik, en opportunistisk anpassning till den nya makt som just hade blivit Kontinentaleuropas herre. Men Bismarcktyskland var inte aktivistiskt; det eftersträvade maktbalans i Europa och ville ha ett gott förhållande till Ryska riket.
Regeringen vill göra det olagligt att förneka folkmordet på ”judar och andra grupper under andra världskriget”, uppgav Sveriges Radios ekoredaktion på onsdagen. ”Förintelsen är världshistoriens största brott mot mänskligheten, och det får inte glömmas. De som försöker få världen att glömma och blanda bort korten, de måste stå till svars för det”, förklarar justitieminister Morgan Johansson.
Johansson hänvisar till flera andra europeiska länder, där sådant förnekande är straffbart. En parlamentarisk kommitté ska tillsättas ”för att se över hur en sådan lagstiftning ska se ut”. Till denna kommer alla riksdagspartier att inbjudas att delta, enligt statsrådet.
Den föreslagna inskränkningen i yttrandefriheten är ytterst betänklig. Politiska diktat om vad som är historisk sanning förekommer verkligen även i andra länder i Europa, men bör Sverige följa efter? I Turkiet är det förbjudet att påstå, att första världskrigets folkmord på armenier har ägt rum. Aftonbladets journalist Peter Kadhammar rapporterade i februari 2018 om den polska så kallade förintelselagen:
Anm: Artikeln har också publicerats på Kkrva.se
Kapten Sigge Winell efterlyser en utredning av Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan för att klarlägga syftet med den nu 19 år långa insatsen: ”Vad var egentligen det övergripande målet med insatsen? Och var det målet, så här i efterhand, det ’rätta’ ”
Det är bra att frågan ställs. Mycket om kriget är fortfarande sekretessbelagt och en verklig genomlysning saknas.
Däremot är det väl idag ingen som tror att syftet för Sveriges del var annat än att visa lojalitet med USA och Nato för att kvalificera oss som en pålitlig framtida partner. Under årens lopp har det, som Winell påpekar, förts fram en rad högst vällovliga andra syften som skolor för flickor, kvinnors rättigheter, bygga en rättsstat osv.
Regeringens utredning om Sveriges deltagande i kriget 2002–2014 som framlades 2017 visade tydligt att dessa mål aldrig var att ta på allvar. Endast ett mål, lojalitet med USA och Nato, uppfylldes enligt utredningen.
”Economic sanctions are rarely successful today because embargoed nations have an easier time finding alternative suppliers or markets for their products. Trade wars can easily throw the world markets into disarray, breeding grave uncertainty and often leading to significant economic losses to all parties, including to the nation waging such wars.”
Anu Bradford: The Brussels Effect . (Oxford University Press.2020)
Statsminister Stefan Löfven väljer inte alltid de rätta orden. Han påstod nyligen, att Vänsterpartiet, dåvarande VPK, som länge var ett stödparti åt socialdemokraterna i regeringsställning, ”stod upp för demokratin”. Vad han möjligen borde ha sagt är, att VPK och dess föregångare aldrig gjorde några allvarliga försök att välta den demokratiska samhällsordning, som etablerades i Sverige efter första världskriget, över ända. De svenska kommunistiska organisationerna var för obetydliga för att pröva något sådant. Efter andra världskriget var inte heller maktövertagande genom revolution ett huvudspår för Linderots, Hagbergs och Hermanssons kommunister.
Skepsisen mot parlamentarisk demokrati som politiskt styresskick fanns i huvudsak inom andra politiska grupperingar, som inte heller de hade någon stark bas inom befolkningen. Den finns där än, vilket man kan förvissa sig om genom att ta del av ett antal nätplattformar, där rådande ordning i vårt land utsätts för spott och spe i de mest jämmerliga ordalag.
Ännu en av president Barack Obamas rådgivare har skrivit en bok, nämligen professor Charles A. Kupchan, Isolationism. A History of America’s Efforts to Shield Itself from the World (Oxford University Press 2020). Då Henry Kissinger rekommenderat boken bör den skärskådas.
Kupchans ståndpunkt klargörs inledningsvis:
“I put myself in the ‘selective engagement’ school. I believe that the United States has dramatically overreached since the end of the Cold War—especially in the aftermath of the terror attacks of September 11. Accordingly, a major strategic retrenchment is in order; the United States needs to off-load at least some of its surfeit of foreign entanglements.
Betraktelse i påsktid
Det är med alliansfriheten som med akademisk frihet: statsmakter av olika slag och kulör har gjort mycket för att undergräva dem bägge. Ändå är det alldeles för tidigt för att avskriva dem. Tyvärr har professionerna inte slagit vakt om dem i tillräcklig grad. Professorerna har gått med på ”reformer” som har sänkt kvaliteten i universitetsundervisningen drastiskt och luckrat upp kraven på fackkompetens inom den akademiska organisationen. Höga officerare har bekämpat den allmänna värnplikten som stommen i ett folkförsvar och velat luta sig mot ett utifrån kommande militärt stöd.
Washington needs to abandon its efforts to torpedo Nord Stream 2. Whether that pipeline is a good or bad idea from the standpoint of European interests is properly a decision for the Europeans to make. ”Uncle Sam must stop acting as an overbearing Big Brother treating Germany and other allies as incapable of making their own decisions on such matters. If exerting crude pressure to compel compliance with Washington’s preferences is what President Biden had in mind when he stated that “America is back” and pledged to restore U.S. “leadership” of the transatlantic alliance, important European allies, especially Germany, may come to resent the new administration as much as they did its predecessor. And they would have good reason to do so.”
Ted Galen Carpenter, Responsible Statecraft 24 mars