utvald

Utgivarnas anmärkning. – Nedanstående är ett till svenska översatt utdrag ur i den finske politikern Erkki Tuomiojas nya bok som utges idag, den 23 mars: Tulevaisuuden varjossa. Selviääkö ihmiskunta? (Tammi. På svenska: I skuggan av framtiden. Kan mänskligheten överleva?).

Socialdemokraten Tuomioja har haft ledande politiska uppdrag i Finland under ett halvt århundrade och under två perioder varit sitt lands utrikesminister. Han tillhör fortfarande Finlands riksdag och är disputerad historiker. Texten kommer att ligga till grund för ett zoom-sänt samtal ikväll mellan Tuomioja och Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist, med Anders Björnsson som moderator.

***

Riktlinjerna i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik har under många mandatperioder dragits upp i regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelser samt riksdagens svar på dessa. Själv har jag varit en del av denna process i ett tjugotal år, antingen som utrikesminister med ansvar för beredningen eller som medlem i riksdagens utrikesutskott. De två senaste gångerna har jag dessutom suttit i den parlamentariska tillsynsgruppen – senast som dess ordförande.

Läs mer

I artikeln om det försvarspolitiska läget i vårt närområde, som var införd i gårdagens lokalupplaga, uppgavs att den ”bryske” utrikesministern uttryckt kritik mot Fältjägarecorpsens närmande till NATO. Det skulle naturligtvis ha stått ”den ryske”.

Rättelse i Grönköpings Veckoblad

Den 20 mars är det 18-årsdagen av USA:s angrepp på Irak.

Angreppet fördömdes av de flesta stater i världen som ett flagrant brott mot FN-stadgans våldsförbud. Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson framhöll att det genomfördes utan FN-mandat och därmed bröt mot folkrätten.

Motståndet mot den amerikanska ockupationen tvingade år 2011 USA att dra bort sina styrkor från Irak. Kriget mot Irak hade resulterat i ett sönderbombat land och en radikalisering av muslimska grupper som sedan bildade IS.

Läs mer

”While the NATO polling did not break down which countries were less willing to defend a fellow ally, past polling by the Pew Foundation has found that some member nations, such as Germany and France, were less willing to fight for an ally than the majority of other states. The 2020 Pew survey found 60% of Germans opposed using force to come to a member’s defense, while 53% in France held the same view.”

Stars and Stripes , 16 mars

Den 17 mars 2011 (det vill säga för 10 år sedan) antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973, som öppnade för angreppet på Libyen.

Nato inledde interventionen redan samma dag som resolutionen antogs. Sverige anslöt sig till angreppet genom ett rekordsnabbt beslut i riksdagen den 1 april bara tre dagar efter att propositionen lagts fram. Svenska JAS-plan kom att spela en viktig roll i kriget genom att svara för omkring hälften av alla spaningsuppdrag som ledde Natos bombflyg.

Resolutionen innehöll den centrala skrivningen att de intervenerande fick mandat att ”vidta alla nödvändiga åtgärder […] för att skydda civila och civilt befolkade områden som står under hot om attack i Libyen, inklusive Benghazi, men med uteslutande av en utländsk ockupationsstyrka i någon form och på någon del av Libyens territorium”. Vidare beslutade rådet att upprätta en flygförbudszon ”som hjälp att skydda civila”.

Läs mer

Akademisering är en generell trend i det postindustriella samhället. Den ses som murbräcka för att höja vissa yrkens professionella status, ge deras utövare bättre anställningsförhållanden och lönevillkor. Tidigare praktiska, tvååriga yrkesutbildningar har under några decennier erövrat full akademisk examinationsrätt. Även konstnärliga utbildningar har akademiserats: du kan exempelvis bli doktor i balett. Idrottsområdet är ännu förskonat från detta mode. På en högskola för konstnärlig utbildning i Stockholm kan man avlägga doktorsexamen – för lärare som själva till en överväldigande majoritet är odisputerade. Det paradoxala är, att den professionella autonomin inom så gott som alla sektorer underminerats genom yttre regeltvång och normstyrning.

Officersyrket omfattas numera av denna fluga. Tjänar då de militära kapaciteterna på detta, eller tar kärnverksamheten rentav stryk? Det är frågor som sällan ställs. Forskare från olika discipliner har naturligtvis ett särintresse av att officerare går kandidat-, magister- och doktorandutbildningar – det blir flera tjänster för dem på det viset. Men alltså: vilka vinster gör verksamheten som sådan och vilka skador tar den därav? Saken dryftas i ett skarpt inlägg av en dansk reservofficer (nedan).

Utgivarna

Det nye Forsvarsakademi er en ommer

Lars Ehrensvärd , major

For nylig genlæste jeg Ernst Jüngers ”I stålstormen”. Jünger deltog i nogle af 1. Verdenskrigs hårdeste slag, blev såret 14 gange og tildelt Tysklands højeste orden, Pour le Mérite, for sit lederskab og usædvanlige mod.

Jüngers krig foregik på kompagni- og bataljonsniveau. Centralt i hans fortælling er, hvordan han og hans kammerater nærmest som insekter overlevede materielslagets stålstorm i lommer, huller eller bare var heldige. Når stålstormen, altså artilleriilden, lettede over frontsoldaterne, så krøb de overlevende frem, formerede ildlinjen og slog fjender ihjel med håndvåben, håndgranater, bajonet, kniv, kæppe og ikke sjældent de bare næver. Kun med en usædvanlig viljestyrke løste Jünger sine opgaver, oftest under tilsyneladende håbløse forhold. Stort set alle planer fulgte den eviggyldige sandhed: ”En plan holder kun til første sammenstød med fjenden”. Läs artikel

”Inga experiment” är budskapet i  en eftertänksam och tänkvärd huvudledare i lördagens Svenska Dagbladet (13/3), signerad Fredrik Johansson. Johansson lyfter fram den förnuftsstyrda västliga utrikespolitiken under kalla kriget, såsom den bedrevs främst av Konrad Adenauer och Helmut Schmidt, den ene kristdemokrat, den andre socialdemokrat. De var båda pragmatiker med starkt stöd i sina folkrörelsebaserade respektive partier. Inga samhällsomstörtare precis.

Fredrik Johansson anser, att man också efter kalla kriget har behov av ledare med sådana förhållningssätt och egenskaper. Och det kan man hålla med om.

Läs mer

USA:s bombangrepp mot shiitiska miliser i Syrien den 25 februari i år, som dödade 22 personer, har väckt skarp kritik från flera håll och fördömts av den syriska regeringen. Angreppet strider mot folkrätten. Insats av militärt våld mot en annan stat är laglig endast som svar på en väpnad attack. I det här fallet har Syrien dock inte attackerat USA.  En talesperson för Pentagon upplyste efter det amerikanska angreppet att USA hade konsulterat sina partner i koalition Operation Inherent Resolve (OIR) där även Sverige deltar med trupp.

Attacken utgick från flyg- och drönarbasen Ain al-Asad i västra Irak, som vaktas av omkring 30 norska soldater.

Basen attackerades den 3 mars genom raketbeskjutning från grupper som inte identifierats men som antas ha utfört angreppet som hämnd för den amerikanska bombningen i Syrien. En kontraktsanställd vid basen uppges ha blivit dödad.

I Norge har bland andra partiet Rødt begärt svar av den norska regeringen om den konsulterats av USA före angreppet den 25 februari som Pentagon sagt.

Läs mer

Det är inte lätt att vara statsrådet Damberg. Då får man på huden också för bra saker. Nu senast gäller upprördheten Mikael Dambergs nyliga kontakter med sin ryske inrikesministerkollega Vladimir Kolokoltsev. Dessa borde ha varit en normalitet. Det onormala är, att rutinmässiga förbindelser på högsta nivå med ett av våra grannländer – det största och det för vår säkerhet viktigaste – har legat på is under i runda tal ett decennium.

Att det har förekommit misshälligheter i relationen mellan de båda länderna är förvisso ingen hemlighet. Men sådana har ju funnits i sen tid, ehuru mindre skarpa, mellan Sverige och andra grannländer. Statsintressena överensstämmer inte till fullo; då bör man söka mötas på områden, där det föreligger sammanfallande intressen. Rysslands inrikesminister ville diskutera med Damberg bland annat frågor om terrorism och internationell kriminalitet. Borde Damberg ha avstått?

Läs mer

”De senaste årens mest spektakulära uppvisning i svenska politikers språkliga oförmåga inträffade för bara några år sen på den årliga sammankomsten i regi av Folk och Försvar. Alla politiska partier deltog, hundratals personer var där. Bombliberaler, högerpartister och andra Nato-anhängare ville förstora hotet från Ryssland. Riksdagen hade sen 2015 enats om att beskriva detta hot med formuleringen ”ett enskilt militärt angrepp mot Sverige är osannolikt”.

Och det kan väl de flesta av oss gå med på. Men för Nato-aktivisterna var det inte tillräckligt hotfullt. Så under ett års tid satt man i hårda förhandlingar med alla politiska partier för att få fram en mer kraftfull beskrivning av det ryska hotet. Till slut fick man med sig alla utom Vänsterpartiet på den nya formuleringen ”ett väpnat angrepp på Sverige kan inte uteslutas”.

Vad ingen närvarande politiker begrep var att denna ”skärpta” formulering i själva verket, och tvärt emot aktivisternas avsikt, hade minskat på det ryska hotet.

”Osannolikt” är nämligen till sin språkliga innebörd mer sannolikt än något som ”inte kan uteslutas”. Eftersom praktiskt taget ingenting i sinnevärlden kan uteslutas.

När statsminister Stefan Löfven i den fortsatta diskussionen råkade använda den äldre, och således mer hotfulla, formuleringen om ”osannolikt” väckte det bestörtning bland högerns konferensdeltagare. ”Ett haveri”, jämrade sig den liberale partiledaren Jan Björklund. Och enligt Ulf Kristersson (M) var det ”olyckligt” att Stefan Löfven ”backat från en skärpt formulering som vi jobbat med mer än ett år”. Han begrep alltså inte att man under all denna tankemöda mildrat i stället för skärpt formuleringen. ”

Jan Guillou, Aftonbladet 28 februari

Den 11 februari skrev Håkan Lindgren i en understreckare i Svenska Dagbladet om Clive Hamiltons och Mareike Ohlbergs bok Den dolda handen. Lindgren uppger där att ”Kina äger helt eller delvis flera av Europas största hamnar bland dem Rotterdam och Antwerpen”.

Jag tog kontakt med ansvariga i både Rotterdam och Antwerpen och fick som svar att deras hamnar inte till någon del ägs av Kina: Rotterdams stad äger 70 procent av hamnen i Rotterdam och 30 procent ägs av den holländska staten. Antwerpens stad äger 100 procent av hamnen där. Båda hyr ut kajplats till olika företag.

Därför mailade jag SvD den 15 februari och skrev att det behövs en rättelse. Håkan Lindgren tackade och frågade om han fick vidarebefordra mitt mail till förlaget Daidalos, som har gett ut Ohlbergs & Hamiltons bok.

SvD ändrade texten i det digitala ”under strecket” enbart genom att det felaktiga tagits bort och med samma publiceringsdatum 11/2. Efter mitt påpekade med hänvisning till pressens etiska regler kom längst ned på sidan följande rättelse: ”I en tidigare version av artikeln uppgavs att Kina, helt eller delvis, äger flera av Europas största hamnar, bland dem Rotterdam och Antwerpen. Uppgiften om ägandet av just dessa hamnar, som är hämtad från boken ’Den dolda handen’, är dock bestridd. Korrekt är att Kina strategiskt köper in sig i hamnar och annan viktig infrastruktur runtom i världen.”

Återigen skrev jag: DET ÄR FORTFARANDE INTE KORREKT. Uppgiften är inte ”bestridd”, den är helt enkelt felaktig. Men texten står oförändrad kvar.

I pappersupplagan kom tisdag den 23 februari under ”veckans rättelse” på sidan 20 längst ned: ”I artikeln om boken ’Den dolda handen’ av Mareike Ohlberg och Clive Hamilton (11/3) uppgavs att ’Kina äger helt eller delvis flera av Europas största hamnar, bland dem Rotterdam och Antwerpen’. På webben har detta ändrats till ’Kina köper målmedvetet in sig i flera av Europas största hamnar’.” Återigen: det står inte att den första uppgiften var direkt felaktig.

Läsaren kan fortfarande tro att Kina äger en del av Europas två största hamnar. Men detta stämmer inte.