USA dikterade uttåget för sina allierade

Lars-Gunnar Liljestrand

På Nato-mötet den 14 april dikterade USA avslutningen på kriget i Afghanistan för sina allierade.

Utrikesminister Antony Blinken och försvarsminister Lloyd Austin läste upp president Bidens beslut att dra tillbaka alla trupper den 11 september och meddelade att beslutet inte var kopplat till några villkor för talibanerna. Biden hade insett att fortsatt krig inte var värt priset.

Dock har hans utrikesminister senare antytt att USA inte kommer att helt att avsluta sin militära närvaro där. Amerikanska styrkor skall fortfarande finnas på plats nära Afghanistan och kunna ingripa med flygbombning och drönarattacker eller på annat sätt. USA skall också fortsatt finansiera den afghanska armén.

Beslutet om uttåg senast den 11 september togs på det vanliga sättet genom ensidigt amerikanskt beslut som sedan förelades de allierade.

Mötet hölls bakom stängda dörrar och de närvarande representanterna för de 30 Nato-staterna hade ålagts tystnadsplikt. (Washington Post 14/4)

Mönstret går igen.

USA beslöt på egen hand att starta bombkriget den 7 oktober 2001. Natos medlemsstater hade ställt sig bakom att medverka under åberopande av artikel 5 – ”en för alla, alla för en” – men det avvisades bryskt av USA. President Bush ville inte vara bunden av några krångliga procedurregler och kraven på gemensamma beslut i alliansen. Istället blev det den närmaste allierade Storbritannien som fick delta i bombningarna.

Nato och andra stater fick sedan uppgiften att i Isaf-styrkan ta hand om säkerheten för den av USA utsedda Karzai-regeringen.

Så var det även med den våldsamma upptrappningen med 30000 soldater 2009 som president Obama kungjorde under ett TV-sänt tal till det amerikanska folket – ett besked som Europa fick läsa om morgonen därpå.

Parollen från USA och Nato har under hela det 20-åriga kriget varit: In together, adapt together and out together.”

Man har velat ge ett intryck av att det handlat om gemensamma beslut. Men den verkliga innebörden har varit att USA bestämt.

USA körde över både Nato-chefen Jens Stoltenberg och Tysklands utrikesminister Heikko Maas med beslutet den 14 april.

Mindre än två månader tidigare, på Natos toppmöte i Bryssel den 18 februari, förklarade Stoltenberg att Nato inte skulle följa uppgörelsen i Doha, anklagade talibanerna för att inte uppfylla sin del i överenskommelsen samt öppnade för fortsatt krig.

Tysklands försvarsminister Annegret Kramp-Karrenbauer gick på samma linje och avvisade ett tillbakadragande.

För mindre än en månad sedan beslöt Tyskland att förlänga och till och med öka sin styrka från 1000 till att kunna omfatta 1300, den näst största efter USA:s.

Särskilt förödmjukande måste det ha känts för Stoltenberg och Tyskland att Biden inte kopplade uttåget till några villkor för talibanerna, vilket var en huvudpunkt för Nato och Tyskland.

Nu anslöt sig även försvarsminister Peter Hultqvist snabbt till beslutet i Bryssel och förklarade att också Sverige skall dra tillbaka sin trupp.

Hultqvist försvarade det svenska deltagandet i kriget med att framsteg uppnåtts och att fler kvinnor fått utbildning, terrorism förhindrats och Afghanistans egen militära förmåga stärkts.

Det är ett magert resultat av den största svenska krigsinsatsen efter det att vi drog oss ur Napoleonkrigen. Något hot mot oss från terrorism i Afghanistan har aldrig funnits före kriget. Attentatet på Drottninggatan i april 2017 var istället en följd av vårt deltagande i kriget.

Al Qaeda var så gott som helt borta från Afghanistan några år efter krigets start. Enligt CIA kunde det röra sig om 50–100 man. Att IS nu börjar uppträda i Afghanistan beror snarast på att utländska trupper fortfarande befinner sig i landet.

För USA handlade det aldrig om att bygga upp en stat eller om kvinnors rättigheter. USA:s särskilda ombud för Afghanistan och Pakistan Richard Holbrooke slog fast: ”Att omvandla det afghanska samhället är inte vårt uppdrag. Flickors skolgång kan vara en viktig fråga på många håll. Vi är i Afghanistan utifrån våra egna nationella säkerhetsintressen.” (The New Yorker 2015)

För Nato är kriget en katastrof av oerhörda mått. Alliansen har satsat på att kriga i 20 år i en del av världen där man inte haft några skyldigheter att intervenera och där inga avgörande hot mot medlemsstaternas säkerhet har funnits.

För Sveriges del har det, som alla numera väl vet, endast funnits ett mål: att visa lojalitet med USA och Nato för att kvalificera oss som en pålitlig framtida partner. Regeringens utredning om vårt deltagande i kriget 2002–2014 konstaterade också att det var det enda som uppnåtts.

Priset har varit högt: mer än 20 miljarder i kostnader, fem döda svenska soldater och många skadade, trovärdigheten i vår alliansfrihet underminerad och folkrätten satt åt sidan.

Uttåget ur Afghanistan borde bli starten för en återgång till en traditionell svensk säkerhetspolitik utan deltagande i stormaktsledda krigsäventyr. Vi kan nu följa Nya Zeelands exempel, omedelbart ta hem de svenska soldaterna och inte vänta till september.

Anm: Texten var underlag för anförande på  webbseminarium  “Vad händer i Afghanistan?” den 20 april arrangerat av ABF i Stockholm