USA:s isolering då och nu

Mats Björkenfeldt

Ännu en av president Barack Obamas rådgivare har skrivit en bok, nämligen professor Charles A. Kupchan, Isolationism. A History of America’s Efforts to Shield Itself from the World (Oxford University Press 2020). Då Henry Kissinger rekommenderat boken bör den skärskådas.

Kupchans ståndpunkt klargörs inledningsvis:

“I put myself in the ‘selective engagement’ school. I believe that the United States has dramatically overreached since the end of the Cold War—especially in the aftermath of the terror attacks of September 11. Accordingly, a major strategic retrenchment is in order; the United States needs to off-load at least some of its surfeit of foreign entanglements.

I disagree, however, with the growing chorus of voices calling for the United States to pull out of its major strategic positions around the world, including those in Europe and East Asia. Rather, the United States should focus on retrenchment from the strategic periphery – in particular, from the Middle East. Countering the threats posed by Russia and China gives the United States good reason to stay put in Europe and East Asia until both regions enjoy a self-sustaining stability. In contrast, U.S. interventions in Afghanistan, Iraq, Syria, and Libya have produced little good. It is past time for the nation to cut its losses. Calling for selective engagement and judicious retrenchment is hardly to endorse an isolationist grand strategy.”

I korthet förhöll sig USA isolerat på sin kontinent från 1789 till 1898. För att mellan 1899 till 1941 utvecklas till en idealiserande maktfaktor bortom kontinenten. Tiden därefter karakteriserar författaren som ”The Rise and Fall of Liberal Internationalism”

Bokens kapitelindelning är talande:

Part I

The Era of Isolationism, 1789–1898

  1. The Revolutionary Era: Contemplating Non entanglement
  2. From the French Revolution to the War of 1812: Isolationism as Doctrine
  3. Westward Expansion and the Monroe Doctrine: The Limits of Hemispheric Ambition
  4. The Civil War, Reconstruction, and the Rise of American Power:  Restraint Amid Ascent

Part II

The Defeat of Realist and Idealist Internationalism, 1898–1941

  1. The Spanish-American War and the Onset of Imperial Ambition
  2. Republican Imperialism and the Isolationist Backlash
  3. Wilsonian Idealism and the Isolationist Backlash
  4. The 1920s: Influence without Responsibility
  5. From the Great Depression to Pearl Harbor: Delusions of Strategic Immunity Part


The Rise and Fall of Liberal Internationalism, 1941– 2020

  1. World War II and the Cold War: The Era of Liberal Internationalism
  2. The End of the Cold War, Overreach, and the Isolationist Comeback
  3. Where Isolationism and Liberal Internationalism Meet: The Search for a Middle Ground

Utgångspunkten i boken är president George Washingtons syn 1796 att USA skulle ha “as little political connection as possible” med främmande stater. Det satte tonen fram till 1898, då “the country shunned strategic commitments beyond North America”. “Prior to the end of the nineteenth century, nonentanglement was the only game in town.” Potentiella fienden fanns i närheten, vilka hanterades enligt Monroedoktrinen [Monroedoktrinen – Wikipedia], och inte på andra sidan Atlanten. 1848 hade man expanderat västerut och nått Stilla havet. Från 1789 till 1941, med avvikelse runt 1898 och under första världskriget, var USA strikt isolationistiskt, samtidigt som man ständigt sökte nya marknader världen över.

Med början 1898 blev USA mer interventionistiskt i Karibien och Latinamerika.

Medan europeiska stormakter byggde imperier, höll sig USA passivt. USA skulle exportera demokrati ”only by example”.

Men i början av 1890-talet började andra tongångar höras, som att “American imperialism represented freedom.”

Andra medborgare kom som ett svar att 1898 bilda ”The Anti-Imperialist League”.

Den 15 februari 1898 sänktes det amerikanska skeppet USS Maine i Havannas hamn och dödade 250 amerikaner. Kriget med Spanien 1898 blev en vattendelare, ett krig som orsakades av att USA ville ha bort Spanien från bland annat Kuba. Kriget slutade med att Spanien lämnade Kuba, Puerto Rico och Guam samt överlämnade Filippinerna till USA. Ett mycket blodigt frihetskrig utbröt mellan filippinska motståndsgrupper och USA; kriget avslutades 1902, men landet blev oberoende först 1946.

Mark Twain, medlem i ”The Anti-Imperialist League”, skrev: “I wanted the American eagle to go screaming into the Pacific. It seemed tiresome and tame for it to content itself with the Rockies. Why not spread its wings over the Philippines, I asked myself, and I thought it would be a real good thing to do. I said to myself here are our people who have suffered for three centuries. We can make them as free as ourselves, give them a government and a country of their own, put a miniature of the American Constitution afloat in the Pacific, start a brand new republic to take its place among the free nations of the world. It seemed to me a great task to which we had addressed ourselves. But I have thought some more since then and I have read carefully the treaty of Paris and I have seen that we do not intend to free, but to subject the people of the Philippines. We have gone there to conquer, not to redem [sic] … And so I am an anti-imperialist. I am opposed to having the eagle put its talons on any other land. “

1900 skickade president McKinley (mördad 1901) mer än 5000 soldater till Kina under det så kallade Boxarupproret.

Woodrow Wilson, som var en “interventionist and heavy-handed in the Caribbean and Central America as any of his contemporaries”, blev president 1913 (_1921) och han förklarade USA neutralt när världskriget bröt ut 1914. Kejsarriket Tyskland attackerade dock amerikanska skepp i början av 1917, vilket fick Wilson att ändra sig och USA gick in i kriget.

Efter kriget vägrade USA:s senat vid tre tillfällen att ratificera Versailles-fördraget och ”rebuffing Wilson’s rationale for entering the war to begin with”.

Senator William Edgar Borah uppgav att under inga omständigheter kunde han “consent to exchange the doctrine of George Washington for the doctrine of Frederick the Great translated into the mendacious phrases of peace”. Efter Wilsons nederlag i senaten kallade Borah enligt uppgift “the defeat of the treaty ‘the second winning of the independence of America’ and ‘the greatest victory since Appomattox’”

President Warren G. Harding (1921–1923) vann en jordskredsseger och “effectively closed the door on the Wilsonian era of idealist internationalism”. Och president Calvin Coolidge (1923–1929) såg till att förbjuda alla krig genom “the Kellogg-Briand Pact” som sextio stater anslöt sig till. President Herbert Hoover (1929–1933) lanserade sin “Good Neighbor”-politik, som innebar “a stance of noninterference”.

President Franklin D. Roosevelt (1933–1945) fullföljde denna politik, genom att USA lämnade Haiti och avskaffade USA:s rätt från 1903 att när som helst intervenera på Kuba.

Japan invaderade Manchuriet 1931 i strid mot Kellogg-Briand–pakten. Och Roosevelt var “intent on keeping away from trouble in Europe”. Kongressen beslöt om en neutralitetslag 1935, något som fick stort stöd i opinionsundersökningar. Efter Tysklands invasion av Tjeckoslovakien önskade Roosevelt lämna den strikta neutraliteten och tillåta vapenexport.

Japans anfall på Pearl Harbor den 7 december 1941 innebar att USA gick med i kriget.

Efter kriget, 1946, skickade USA:s Moskva-ambassadör George F. Kennan (1904–2005), något som kom att kallas det långa telegrammet. “Kennan had laid out a version of containment that aimed primarily at assisting the political and economic recovery of Western Europe and Japan and exploiting splits within the communist bloc.” Han “opposed confronting the Soviet Union with a major military buildup, presuming that it would only fuel the Kremlin’s fears of encirclement and intensify U.S.-Soviet rivalry”’. Och han varnade för “military involvement on the Asian mainland”.

Försvarsministern Paul Henry Nitze (1907–2004)  önskade dock “the militarization of containment”. Och snart förde USA krig i Korea. Varpå några i Kongressen hävdade att presidenten hade överträtt sin konstitutionella behörighet.

1965 skickade USA trupper för att hjälpa Sydvietnam. Kriget slutade med nordvietnamesisk seger 1975.

Mellan 1992 och 2017 genomförde USA 188 militära interventioner. Och orsaken kan finnas hos president Bill Clintons (1993–2001) förste nationella säkerhetsrådgivare William Lake, som förkunnade: “the successor to a doctrine of containment must be a strategy of enlargement – enlargement of the world’s free community of market democracies”. Och hos Clintons utrikesminister Madeleine Albright, som 1998 förkunnade: “we are America; we are the indispensable nation. We stand tall and we see further than other countries into the future.”

Författaren instämmer med till exempel George Kennan att “ [t]he enlargement of NATO has unwisely and unnecessarily contributed to a new era of cnfrontation with Russia and imposed on the United States an expanding range of strategic commitments of questionable merit”.

Kupchan avslutar boken med att konstatera att Förenta staterna är mitt i en het och polariserande debatt om naturen och omfattningen av sitt engagemang i världen. Sådan kontrovers över utrikespolitiken är inte ny. Alexander Hamilton bråkade med Thomas Jefferson om frågor om amerikansk ”statecraft” under landets tidigaste dagar. Efter de bittra argumenten mellan Franklin Roosevelt och obevekliga isolationister om den roll som nationen skulle spela i andra världskriget, oroade sig journalisten Walter Lippmann sig för utsikterna till ett Amerika som var så uppdelat att det inte skulle kunna nå fram till ”en fast och allmänt accepterat utrikespolitik”.

Över hela Clinton-, Bush-, Obama- och Trump-administrationerna har amerikansk ”statecraft” varit inkonsekvent och osammanhängande just för att nationen är mycket ”splittrad i sig själv om genomförandet av sina utrikesförbindelser”.” Resultatet är frånvaron av ”en fast och allmänt accepterad utrikespolitik”.

Det är inte första gången USA står vid ett vägskäl. Revolutionskriget och kriget 1812, det spansk-amerikanska kriget, första världskriget, senatens avvisande av USA:s deltagande i Nationernas förbund, den stora depressionen, andra världskriget – allt detta var vattendelare som förändrade amerikansk statskonst.

Författaren lyfter fram bland andra historikern Stephen Wertheim som uppmanar USA att minska sin militära närvaro i Asien och Europa avsevärt, samt Quincy Institute for Responsible Statecraft, som främjar idéer som rör USA: s utrikespolitik bort från oändligt krig och mot kraftfull diplomati i strävan efter internationell fred.