I en intervju i SvD (25:e september) lägger försvarsminister Peter Hultqvist ut texten om bland annat Sveriges militära engagemang i Mali. Försvarsministern ser inga skäl att ompröva Mali-insatsen. Det är i stället ”helt nödvändigt” att stanna kvar. Om inte det internationella samfundet engagerar sig i Mali, så skulle vi, enligt Hultqvist, ”få problem med brottslighet, trafficking, drogsmuggling, religiös jihadism och terrorism.”

Nu är det tråkigt att vara en petit-maître, men det förtjänar ändå att påpekas att Mali redan har alla dessa nämnda problem i riklig mängd. Under de nio år som det internationella samfundet har engagerat sig i Mali på bred front, inklusive med militär närvaro både under fransk flagg för att stävja terrorism och med en av de största FN-insatserna i världen, har säkerhetssituationen ständigt försämrats vad gäller till exempel brottslighet, religiös jihadism och terrorism. Så vad får försvarsministern att vara så tvärsäker på att more of the same biter?

Där försvarsministern inte ser några skäl att ta hem den svenska truppen, är det i själva verket lätt att se sex skäl för just detta.

För det första: Dagens styre – som vi med vår insats stöttar – saknar legitimitet. Sedan Sverige förberedde och beslutade om sin insats har ännu en militärkupp ägt rum. […]

För det sjätte: Vi lovade bort oss för ett år, inte mer. Ett skäl var att uthålligheten i att försörja en insats av detta slag är begränsade, och insatsen sliter hårt på både soldater och materiel. Sedan dess har också Riksrevisionen i sin rapport ”Att bygga nationell försvarsförmåga” konstaterat att Försvarsmaktens deltagande i internationella insatser sker på bekostnaden av uppbyggnaden av ett nationellt försvar. Givet de uppenbara bristerna i det senare, och då takten går långsammare än planerat, bör all kraft som går att uppbåda fokusera på det nationella uppdraget med mindre än att någon utifrån svenska intressen verkligt viktig internationell insats dyker upp. […]

För den franska regeringen är insatsen i den forna kolonin högt prioriterad, samtidigt som det franska stödet för den sjunker. Samtidigt vankas det val. Från franskt håll vill den franska regeringen därför dra ned antalet fransmän och dela bördan med andra. Och den franska regeringen vet hur en slipsten ska dras. Det är lätt att se hur Sveriges försvarsminister blivit ett enkelt bondeoffer i den skickliga franska försvarsministerns charmoffensiv. Läs artikel

Det var strålende sol og blikkstille på sjøen da det russiske kystvaktskipet Polyarnaya Zvezda (Polarstjernen) seilte inn mot Kirkenes onsdag ettermiddag i forrige uke.

Ved havna la russerne seg inntil det norske kystvaktskipet Nordkapp. Noen timer tidligere møttes de to skipene, som henholdsvis hadde generalløytnant Yngve Odlo, sjef Forsvarets operative hovedkvarter (FOH), og generalløytnant Stanislav Maslov, sjef for FSBs Grensedirektorat for det vestlige arktiske området, om bord.

– Innenfor de områdene vi diskutere, så går veldig mye på skinner og det er god dialog. Så det er ingen store utfordringer, sa Odlo til Forsvarets forum i Kirkenes.

Odlo og Maslov møttes til et såkalt protokollmøte, et årlig møte mellom FOH og grensedirektoratet, der de to nasjonene kan diskutere utfordringer og dele informasjon om grenserelaterte temaer. Det er første protokollmøtet mellom de to partene siden før koronapandemien. Siden sist møte har forholdet mellom Norge og Russland blitt dårligere, mener høgskolelektor Ståle Ulriksen ved Sjøkrigsskolen.

– Spenningen mellom Norge og Russland er skrudd opp de siste tå årene. Det skrives negative artikler om Norge i russiske medier. Vi blir beskrevet som amerikanske lakeier, som ikke har en selvstendig vilje, sier han til Forsvarets forum.

Ulriksen trekker frem økt amerikansk og britisk aktivitet i Arktis som en av årsakene.

– Det har ikke så mye med Norge å gjøre. Den økte spenningen handler mer om spenningen mellom stormaktene, om den kjernefysiske terrorbalansen. Det er en misforståelse å tro at dette handler om oss, sier han. Läs artikel

Editor’s Note: The speech below was delivered by former Australian Prime Minister Malcolm Turnbull at the National Press Club of Australia on September 29. It is republished here with his permission.

[…] The nagging concern about the French submarines was that they were not nuclear-powered. Nuclear-powered subs have unlimited underwater range – nuclear reactors, unlike diesel engines, do not need oxygen. Their endurance is only limited by the need to keep the crew sustained. They can operate at much higher sustained speeds underwater, about 25 knots, than a diesel-electric submarine.  And they don’t need to surface, or snort, to recharge their batteries by running their diesel motors. […]

Is it credible to have a hands-off, plug-and-play nuclear reactor filled with weapons-grade uranium and not inspect it for 35 years?  The US and UK will know for sure in about thirty years.  And until then, if something does go wrong, both nations have extensive nuclear facilities and expertise to deal with it. […]

France believes it has been deceived and humiliated, and it was. This betrayal of trust will dog our relations with Europe for years. The Australian government has treated the French Republic with contempt. It won’t be forgotten. Every time we seek to persuade another nation to trust us, somebody will be saying “Remember what they did to Macron? If they can throw France under a bus, what would they do to us?” […]

Morrison’s response is to say that he could not be open and honest with Macron because the French might have run to Washington and urged Biden not to do the deal. That tells you a lot about how confident he is about the commitment of the Americans. Läs talet

Think the number of U.S. bases around the world are naturally decreasing during so-called peace time? Think again.

An article in Defense One today illustrates “mission creep” in its purest form a la Field of Dreams: Lithuania builds a military base in hopes Americans will come. And no doubt they will — they are already there, albeit temporarily. According to the reporting by Jacqueline Feldscher, “hundreds” of U.S. service members are already at the new €7 million facility called Camp Herkus. Läs artikel

Vad innebär det att tillverka en svensk bil i framtiden, klämd mellan USA och Kina?

De flesta skulle nog säga att man sysslar med elmotorer, fossilfritt stål, futuristisk design och andra ganska oskyldiga produkter. Elektrifieringen är det stora. […]

I dagsläget arbetar 9000 personer med forskning och utveckling på Volvo Cars. 3000 av dem bygger den nya centraldatorn. De sitter i Göteborg, Shanghai, Silicon Valley och här i Lund. Den nya datorn byggs i samarbete med just Nvidia, en amerikansk gigant, ledande på bland annat speldatorer.[…]

Bilens uppgradering från en isolerad förbränningsmaskin till en avancerad sensorbestyckad del av internet kopplar obevekligt upp fordonsindustrin på spänningen mellan Kina och USA. Konkurrensen dem emellan handlar framför allt om hightech. Det är där kampen om världsherravälde utspelar sig. Militär styrka är ett biflöde av civil teknisk och ekonomisk styrka. […]

Aukus, den nya techpakten mellan Australien, Storbritannien och USA, är bara början på ett nytt slags allianssystem. USA skissar på en bredare tech-allians som ska möta och bemöta Kina. Ett antal viktiga demokratiska industriländer ska gå samman och förbinda sig att satsa på utbildning, forskning, ny teknik samt på vissa områden utestänga eller försvåra för Kina. Ett slags Nato för teknik. Sverige och Finland nämns bland deltagarna, vilket är ett gott betyg. Läs ledaren

EU-ländernas utrikesministrar diskuterade vid möte den 26 januari i Bryssel utvidgade sanktioner mot Ryssland. EU-parlamentet och flera medlemsstater har föreslagit sådana som reaktion på mordförsöket och arresteringen av Aleksej Navalnyj. Ministrarna kunde inte enas och ska mötas igen. Därtill ska vid nästa EU-toppmöte i slutet av mars en ”strategisk diskussion” hållas om EU:s förbindelser med Ryssland. I denna ”strategiska diskussion” torde EU-ledarna behöva granska de resultat som uppnåtts med tidigare politik, överväga Rysslands reaktion på utvidgade sanktioner, agera på ett sätt som för in tvångsmedel i en politisk/diplomatisk kontext och som kombineras med andra åtgärder. USA under en ny administration kommer säkert att aktivt söka påverka denna process. Hur kan västlig politik hjälpa till att påverka läget i Ryssland? Läs artikel

Thousands of people demonstrated in Mali’s capital on Wednesday, according to AFP journalists, backing the nation’s military rulers and protesting perceived foreign meddling in the Sahel state.

The protest comes as military strongman Colonel Assimi Goita faces growing pressure from European powers to renounce a possible deal with Russian private-security firm Wagner.

Former colonial power France — which has thousands of troops in Mali — warned against the deal after reports Mali was close to hiring 1,000 Wagner paramilitaries surfaced this month.

French Defence Minister Florence Parly said this week that her government ”will not be able to cohabit with mercenaries”.

Germany, which also has troops in the war-torn nation of 19 million, said it would reconsider its deployment should Mali strike a deal with Wagner.

And on Wednesday, Estonia’s Defence Minister Kalle Laanet told Vikerraadio, a state radio station there, that if Mali reached a deal with Wagner, the Estonian contingent would leave. They have about 100 soldiers there. Läs artikel

Ska Sverige, som ett av få länder,  stötta en militärjunta med svensk militär? Ja, tycker den rödgröna regeringen som.i dessa frågor verkar helt i händerna på ”försvarsminister” Peter Hultqvist som steg för steg tråcklar in Sverige i ett militärt nät av en helt ny dimension.

Nu handlar det om insatsen i Mali, som till och med Frankrike minskar sin militära närvaro i. Som till och med moderater är skeptiska till. Men inte Peter Hultqvist.

Hade en borglig regering ägnat sig åt detta hade gröna, sossar och vänsterdebattörer reagerat… Nu tigs det, eller mumlas. De gröna statsråden, från partiet med rötter i fredsrörelsen, utnyttjas som spelpjäser.

Sverige vävs in alltmer i militariserade konstellationer – utan att det varit uppe i något val för medborgarna att ta ställning till. Läs blogginlägg

Americans who believed that Joe Biden’s victory in the 2020 presidential election meant that “the adults were back in charge” of U.S. foreign policy now have multiple reasons to question their conclusion. The administration has made several significant policy missteps. The chaotic withdrawal of U.S. troops from Afghanistan, which caused a severe loss of confidence among the NATO allies in Washington’s continued leadership role, is only the most prominent case. Mishandling the sale of nuclear submarines to Australia so badly that longtime ally France erupted in anger, accused U.S. officials of “lying,” and temporarily recalled its ambassador from Washington, ranks a close second. The list also includes misidentifying an Afghan aid worker as a terrorist and then launching a fatal drone strike on him and his family. […]

Biden responded by stating, “We made a sacred commitment to Article Five that if in fact, anyone were to invade or take action against our NATO allies, we would respond.” The same alliance had been forged with Japan, South Korea, and Taiwan, he added.

Biden’s last comment was a gross misstatement of U.S. policy.  The United States has treaty obligations regarding the defense of fellow NATO members, Japan, and South Korea, but it has no obligation to Taiwan. Washington has only a vague commitment under the 1979 Taiwan Relations Act to regard a PRC act of aggression against Taiwan as a serious “breach of the peace” of East Asia. There is no firm commitment to defend Taiwan from attack, and for better or worse, Washington has adhered to a policy of “strategic ambiguity” about its likely response for decades.

The next day, U.S. officials rushed to assure Beijing and other countries that U.S. policy on the ultra-sensitive Taiwan issue had not changed despite Biden’s comment. Again, however, the significant problem was the troubling disconnection between administration statements and the official U.S. position. Läs artikel

30 countries of the world in a statement expressed concern over Unilateral Coercive Measures, including sanctions against developing countries, stating that such actions are in defiance of the UN Charter, multilateralism, international law, and the basic principles of international relations.