I en intervju i SvD (25:e september) lägger försvarsminister Peter Hultqvist ut texten om bland annat Sveriges militära engagemang i Mali. Försvarsministern ser inga skäl att ompröva Mali-insatsen. Det är i stället ”helt nödvändigt” att stanna kvar. Om inte det internationella samfundet engagerar sig i Mali, så skulle vi, enligt Hultqvist, ”få problem med brottslighet, trafficking, drogsmuggling, religiös jihadism och terrorism.”
Nu är det tråkigt att vara en petit-maître, men det förtjänar ändå att påpekas att Mali redan har alla dessa nämnda problem i riklig mängd. Under de nio år som det internationella samfundet har engagerat sig i Mali på bred front, inklusive med militär närvaro både under fransk flagg för att stävja terrorism och med en av de största FN-insatserna i världen, har säkerhetssituationen ständigt försämrats vad gäller till exempel brottslighet, religiös jihadism och terrorism. Så vad får försvarsministern att vara så tvärsäker på att more of the same biter?
Där försvarsministern inte ser några skäl att ta hem den svenska truppen, är det i själva verket lätt att se sex skäl för just detta.
För det första: Dagens styre – som vi med vår insats stöttar – saknar legitimitet. Sedan Sverige förberedde och beslutade om sin insats har ännu en militärkupp ägt rum. […]
För det sjätte: Vi lovade bort oss för ett år, inte mer. Ett skäl var att uthålligheten i att försörja en insats av detta slag är begränsade, och insatsen sliter hårt på både soldater och materiel. Sedan dess har också Riksrevisionen i sin rapport ”Att bygga nationell försvarsförmåga” konstaterat att Försvarsmaktens deltagande i internationella insatser sker på bekostnaden av uppbyggnaden av ett nationellt försvar. Givet de uppenbara bristerna i det senare, och då takten går långsammare än planerat, bör all kraft som går att uppbåda fokusera på det nationella uppdraget med mindre än att någon utifrån svenska intressen verkligt viktig internationell insats dyker upp. […]
För den franska regeringen är insatsen i den forna kolonin högt prioriterad, samtidigt som det franska stödet för den sjunker. Samtidigt vankas det val. Från franskt håll vill den franska regeringen därför dra ned antalet fransmän och dela bördan med andra. Och den franska regeringen vet hur en slipsten ska dras. Det är lätt att se hur Sveriges försvarsminister blivit ett enkelt bondeoffer i den skickliga franska försvarsministerns charmoffensiv. Läs artikel