Moderniseringsteorier har stjälpt mer än hjälpt. På 1970- och 80-talet fanns en övertygelse gränsande till förvissning om att nationalismen som ideologi och färdriktning var ett passerat stadium i samhällsutvecklingen eller i värsta fall en atavism. Synsättet var en smula egendomligt. Nationella befrielserörelser hade nyss ritat om världskartan. Svärmare för unionell enighet i Europa talade om nationalstatens bortdöende i pseudo-marxistiska termer, glömska av att det fanns olösta nationella konflikter såväl i Väst (basker, katalaner, korsikaner, nordirländare med flera) som i det nationellt underkuvade Öst.
När Tyskland ”återförenades” 1990 – en händelse som modernisterna aldrig hade förutspått eller ens önskat sig men som en del marxister, exempelvis Willy Brandt-sonen Peter, hade förespråkat – ville få tänka sig, att tyskarna hade fått ett Vaterland. Filosofen Jürgen Habermas hade lanserat motkonceptet Verfassungspatriotismus, troheten mot den inte i alla avseenden liberala grundlagen (med möjligheter till partiförbud, yrkesförbud, åsiktsförbud), som det enande kittet snarare än historien, språket, ödet. Och så sent som 2001 skrev den västtyske historikern Hans-Ulrich Wehler i ett elegant översiktsarbete, Nationalismus. Geschichte, Formen, Folgen (C. H. Beck), att det högsta målet för människors fredliga sammanlevnad inte kan vara en ”fetisch” som den suveräna nationalstaten, ”utan den författningsenliga garantin för mänskliga och grundläggande rättigheter i en funktionsduglig demokrati, jämte en politisk praxis som följer av denna värdegrund [Wertekanon]”.
Vilken suveränen i ett sådant system ska vara, lämnade liberalen Wehler öppet, men han antydde likväl, att en federation av stater kunde överta den uppgiften, varvid de existerade nationalstaterna borde komma att reduceras till ”autonoma regioner” med begränsat självstyre.
Det är knappast vad som – i vart fall ännu – har inträffat. Nationalstaterna har inte avvecklats, även om de har drabbats av vissa suveränitetsförluster, och inom Unionen kan ingenting åstadkommas, utan att de båda grundarstaterna Frankrike och Tyskland kommer överens. Inom militäralliansen Nato är det just stater, som är medlemmar, mer eller mindre demokratiskt lydiga. Där finns visserligen, liksom inom EU, en outtalad men tydlig rangordning, i enlighet med sedvanlig stormaktslogik, och när oenighet uppkommer, triumferar nationella intressen, inte några grundläggande rättigheter eller avtalade ”förpliktelser”. Nu senast AUKUS-pakten visar, att avtal kan brytas, närhelst det behagar en statlig aktör.
Grundlagar och konstitutioner kan också vara internt bräckliga instrument. Det händer, att de ändras eller byts ut. Består i sådana lägen ”författningspatriotismen” alltjämt? Norrmännen firar sin nationaldag den 17 maj till åminnelse av antagandet av grundloven i Eidsvold 1814, men i praktiken är det den norska nationalstatens återupprättande (inom ramen för en svensk-norsk personalunion), som firas. Finlands självständighetsdag den 6 december firas på årsdagen av storfurstendömets lösgörande från det ryska riket 1917, under Gustav III:s då ännu gällande svenska författning från 1772; den upphävdes i Sverige 1809 (och vi fick igen en ny regeringsform 1974).
Vad som inte kan bytas ut är territoriet. Gränser må justeras efter krig (som efter första världskriget, då Sverige förgäves gjorde anspråk på Åland) och annexioner (som efter det andra), någon enstaka gång genom försäljningar, men det är mycket sällan i modern tid, som hela stater går under. Regeln är, att de består, uppstår eller återuppstår. Ur detta perspektiv är nationalstaten (som givetvis kan ha federativ karaktär – se Tyskland!) alltjämt en modern skapelse. Den är basen för demokrati och medborgarrätt; rättigheterna utgör erövringar inom nationalstatens ram. Läggs denna i spillror, kommer det att ta tid att återskapa en medborgerlig ordning, om inte inbördeskrig och klanstrider helt tar överhanden. Svaga statsmakter, ”failed states”, är i sig ett svårt utvecklingshinder – detta har påpekats redan av Gunnar Myrdal, i Asian Drama (1968), och på senare tid av Bo Rothstein i flera arbeten.
Stabila statliga strukturer är alltså en central överlevnadsfaktor för samhällen under utveckling, tillväxt och välstånd. De behövs för att möta både internt och externt våld. Trohet mot flaggan snarare än mot värdegrunder (som ju kan och måste få variera starkt inom en och samma befolkning) bör ligga till grund för allt statsförnuft. Under coronapandemin, ett relativt begränsat tillslag mot folkhälsan, såg man med all tydlighet, hur viktig denna nationella symbol är, också i det ”mångkulturella” Sverige, och detta har rätt litet med självförhärligande nationalism att skaffa. Politiker trixar inte sällan med lagar och förordningar. Med maktmissbruk kan man komma till rätta enbart på nationalstatsnivån, genom ansvarsutkrävande i laga former, eller när representanter för dessa stater griper in i internationellt erkända fora.
Globalism är plötsligt inte längre ett honnörsord. Nationalstatlig återhållsamhet bör bli det.