För Finlands president Sauli Niinistö var Rysslands militära inmarsch i Ukraina ett hårt slag mot den säkerhetspolitik som han hittills stått för. Den ryska aggressionen kom att rubba hans trovärdighet som den ytterst ansvarige ledaren för landets utrikespolitik. Hans många telefonsamtal genom åren med president Putin visade sig ha varit till föga nytta.
Det förfaller som om han ville göra något för att återställa förtroendet för sitt presidentskap. Niinistö började ta inledande steg mot en omorientering. Hans tanke tycks ha varit att Finland behövde ha något mer att luta sig emot än tilliten till det egna landets traditionella alliansfria linje, starka försvarsvilja och betydande försvarsförmåga. Presidenten inledde överläggningar med Stockholm (vilka löpande fortsatt), han reste till Washington för ett möte med president Biden, han träffade president Macron och han överlade och talade med många andra. Niinistö lät sig intervjuas och gjorde uttalanden, vilka i ett par fall föranledde nervösa korrigeringar och ”rättelser”. Hans tidigare entydiga besked att frågan om ett eventuellt finskt medlemskap i Nato kunde avgöras först efter folkomröstning blåste bort över en natt. Plötsligt hävdade han att opinionsundersökningar gav erforderlig ”legitimitet”.
Vad som behövs i det här läget är kyla, eftertanke, grundlig analys och strategiskt ledarskap. Det är svårt att underlåta reflektionen att det är något stressat över Niinistös agerande. Huruvida Niinistö är en statsman av Paasikivis, Kekkonens eller Koivistos kaliber är emellertid en fråga för det finska folket att värdera.
Men när Niinistö börjar blanda ihop Finlands affärer med Sveriges måste man bara avvisa framstötarna. När det gäller svenska angelägenheter ska ingen finsk president lägga sig i.