Framförande på möte 6 november i studiecirkel arrangerad av organisationen Nej till Nato
Vid svenskt medlemskap i Nato kommer säkerhetspolitiken och försvarspolitiken att dramatiskt läggas om och anpassas till Nato.
Förberedelserna pågår sedan mer än ett halvår tillbaka för att ta fram förslag till lagändringar och för att lägga planerna för hur den svenska försvarsmakten kommer att ställas om.
Före ansökan om medlemskap uttalade statsminister Magdalena Andersson att Sverige inte skulle tillåta permanenta baser och kärnvapen på vårt territorium, något som i tysthet försvann då ansökan senare skickades in.
Förra regeringen försäkrade också att en grundlig konsekvensanalys gjorts för ett medlemskap, vilket senare visade sig inte stämma då effekterna för försvaret saknades.
Den politiska hanteringen av beslutet att söka medlemskap kännetecknades från början av vilseledande besked till svenska folket och ett kuppartat ställningstagande utan ett minimum av förankring utanför den politiska eliten. Själva ansökan, Letter of Intent, där regeringen utan förbehåll gick med på alla krav från Nato lades ut i smyg på regeringens hemsida.
Artikel 5 i Nato-stadgan
Det är nödvändigt att redan från början ta upp det som varit huvudpunkten för anhängarna av ett Natomedlemskap nämligen vad som brukar benämnas som ”säkerhetsgarantier”.
Förespråkarna har lyft fram att alla medlemsstater är förpliktigade att stödja en annan medlemsstat som blivit militärt angripen. I Nato-stadgan finns dock ingen garanti för militärt stöd. Artikel 5 säger att ett angrepp på en medlemsstat skall betraktas som ett angrepp på alla medlemsstater. Men det är varje medlemsstat som beslutar om på vilket sätt och med vad man ger sitt stöd: action as it deems necessary, som kan inkludera militärt stöd men inte med nödvändighet militärt stöd.
Förbehållet att varje stat avgör tillkom då stadgan utformades. Det var amerikanska kongressen som vägrade gå med på en skrivning som skulle kunna tvinga USA att gå i krig för en annan Nato-medlemsstat.