Texter

Brev till riksdagsledamöter i Göteborg från Fredsam i Göteborg.

Sverige står inför den största fredspolitiska förändringen på mer än 200 år.
Vi som skriver det här brevet representerar olika fredsorganisationer i Göteborg inom nätverket Fredsam. Vi har under mer än ett års tid ägnat mycket tid och arbete åt Sveriges relationer till Nato, vi har genomfört studiecirklar och arrangerat flera möten, både offentliga möten och interna. Under den sista månaden har vi läst och försökt förstå innebörden av ”Samförståndsavtalet med Nato om värdlandsstöd” (så kallade värdlandsavtalet). Inga fredsorganisationer, eller fredsforskare, har inbjudits att göra remissyttranden, ändå har flera av våra organisationer skickat in remissyttranden för att visa på de delar av avtalet som strider mot svensk neutralitet och alliansfrihet. Läs hela brevet

Den 5 november beslöt regeringen förelägga riksdagen propositioner om att fortsätta med styrkor i Afghanistan och Irak. Folkrättsfrågorna kring insatserna har behandlats i en artikel på denna sajt.

I propositionen om Afghanistan skriver regeringen att ”riksdagen medger att regeringen ställer en väpnad styrka om högst 50 personer till förfogande för deltagande i Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission (RSM) i Afghanistan till utgången av december månad 2016. Utöver själva styrkebidraget ska det finnas möjlighet att tillföra en högst tillfällig förstärknings- och evakueringsstyrka om högst 200 personer om situationen så kräver.” Liksom i förra årets proposition hänvisar regeringen till inbjudan från Kabul till Nato som folkrättslig grund.

Även propositionen om fortsatt styrka i Irak innehåller samma skrivningar om inbjudan från Iraks regering som var med i propositionen i somras då regeringen första gången föreslog att en styrka skulle sättas in. Omfattningen av styrkan anges som: ”Det svenska bidraget utgörs av en styrka om högst 35 personer med uppgift att utbilda det irakiska försvaret i syfte att bidra till dess förmåga att stå emot Isils framryckning. Styrkan ska, om behov uppstår, kunna förstärkas tillfälligt av en styrka bestående av högst 85 personer.”

Regeringen tog den 5 november beslut om att lägga propositioner till riksdagen för att förlänga de svenska styrkorna i Irak och Afghanistan. Ingen av dessa insatser vilar på folkrättslig grund.

I båda fallen saknas mandat från FN:s säkerhetsråd. Regeringen hänvisar istället till att man är där på inbjudan av regeringen i Bagdad respektive Kabul.

Då det första beslutet om svensk militär styrka till Irak togs i somras invände tre partier, M, C och KD, och pekade på bristen i det folkrättsliga underlaget: ”Vi anser inte att den angivna folkrättsliga grunden för insatsen är entydig.”

Läs mer

Regeringen beslutade den 29 oktober att närmare utreda forsknings- och utvecklingsverksamhet på försvarsområdet. Till särskild utredare utses förre talmannen och försvarsministern Björn von Sydow. Björn von Sydow är riksdagsledamot och vice ordförande i konstitutionsutskottet. Uppdraget ska redovisas senast den 16 december 2016. Pressmeddelande

Ledande politiker har drivit det svenska försvaret ned i ett bottenläge. Denna destruktiva linje har inneburit att Sverige rustat ned i en omfattning som saknar motstycke. Utgivarna av alliansfriheten.se ger här sin syn på hur en hållbar framtida försvarsstrategi bör utformas. Läs hela artikeln som PDF: Om-forsvarspolitik-24-07-2015

Åsa Linderborg skriver på Aftonbladet (1/11) att med medlemskap i Nato tvingas vi ”bli kompisar med Erdogan” och måste delta med stöd till Turkiet. Nato har uttalat sitt ”fulla stöd” till Turkiet i kampen mot terrorismen, skriver hon.

Men artikel 5 gäller bara om en medlemsstat blir utsatt för ett angrepp av en annan stat, det vill säga kollektivt självförsvar, inte om medlemsstat på eget bevåg hamnar i strid med annan stat eller icke-stat som IS. Natos utfästelser om ”fullt stöd” skall man dessutom inte ta för allvarligt. USA, som ytterst bestämmer vad Nato skall göra, kommer alltid att utgå från vad som bäst tjänar de egna intressena i Mellanösternregionen. Dessutom visar historien att Nato-staterna ofta är långt ifrån eniga när det kommer till att sätta kraft bakom orden. Vid interventionen i Libyen var Nato djupt splittrat liksom vid USAs angrepp på Irak.

Bra argument mot svenskt Nato-medlemskap saknas inte; just därför behövs inga dåliga. Det är först och främst vad som gagnar Sveriges säkerhet som skall avgöra medlemskapsfrågan. Fortsatt alliansfrihet tjänar oss bäst och bidrar till att spänningarna inte höjs ytterligare i vårt närområde.

När man säger att det råder en tilltagande spänning i Sveriges säkerhetspolitiska närområde – ett påstående som är svårt att bevisa och därför lika svårt om inte svårare att motbevisa – framstår vårt land nästan alltid som ett offer, det vill säga en part som är utsatt för andras handlande men själv icke handlar, som inte agerar men på sin höjd reagerar.

Detta skulle kunna tolkas som småstatens speciella dilemma: att inte vara den som bestämmer utan den som alltid måste ta hänsyn till, och oftast finna sig i, andras diktat.

Läs mer

De stora rikstäckande tidningarna har under senare tid givit utrymme åt en omfattande försvarsdebatt. Motstridiga uppfattningar har framförts i bland annat 1. Nato-frågan – för eller mot svenskt medlemskap – och 2. sättet att genomföra våra försvarsoperationer – ett tröskelförsvar med tyngdpunkt på fjärrbekämpning eller ett territoriellt försvar med tyngdpunkt på lätta markstridskrafter samt med sjö- och flygstridskrafter avpassade för att hävda integriteten i fred och i konfliktlägen.

Läs mer

Hans Wallmark, den energiske moderate riksdagsmannen som är sitt partis talesman i försvarsfrågor, efterlyser i en interpellation ställd till försvarsministern behovet av ”stärka det psykologiska försvaret” i Sverige (2015/16:106). Interpellationen är tillkommen samtidigt som medierna gav spridning åt nyheten om att Sverige ska samverka med Natos informationscentral i Riga – kallat ”center för strategisk kommunikation”, vilket är en omskrivning för propagandakrigföring.

Läs mer

I den pågående debatten om Sveriges eventuella medlemskap i Nato spelar de säkerhetsgarantier som följer med medlemskapet en central roll. Thomas Jonter, historiker och professor i internationella relationer vid Stockholms universitet, ifrågasätter om säkerhetsgarantier, som de historiskt faktiskt fungerar, är någon god garant för säkerheten. Missuppfattningar från kalla krigets tid kan bidra till övertron på garantier.

I debatten om svenskt Nato-medlemskap hävdas ofta att svensk alliansfrihet och neutralitetspolitik är överspelade. Idag är den svenska alliansfriheten i själva verket stendöd, heter det ibland. Vissa går så långt som att påstå att den inte ens existerade under det kalla kriget eftersom vi då hade ett hemligt militärt samarbete med USA och västmakterna vilket i praktiken omöjliggjorde en reell neutralitet om ett krig hade brutit ut. En avgörande punkt i det resonemanget är att Förenta staterna till och med gett Sverige säkerhetsgarantier vilket fick till konsekvens att Sverige övergav sina kärnvapenplaner under 1960-talet. Detta tas till intäkt för att vi i dag, i ett nytt säkerhetspolitiskt läge, bör söka säkerhetsgarantier men nu öppet och som fullvärdig Nato-medlem, hävdas det i debatten. Men frågan om hur säkerhetsgarantier fungerar är långt ifrån enkel. Historiska exempel är inte särskilt uppmuntrande för den som sätter sin tro till sådana garantier. Jag ska ge exempel på detta nedan. Läs artikel

På årets FN-dag den 24 oktober, då det var 70 år sedan Förenta Nationerna bildades, höll förre talmannen och försvarsministern Thage G Peterson detta tal på Uppsala slott.

Bästa fredsvänner!

Vi har förmånen att leva i ett fritt och fredligt land. Ett land, där var och en får göra sin röst hörd. Där var och en kan engagera sig i det svenska samhället.

Vi lever i ett land i ekonomisk välmåga. Vår välfärd har gett oss materiell och social trygghet. En trygghet som ger oss möjlighet att leva ett rikt liv, att ta del av naturen och kulturen, att ha en god hälsa, få utbildning och arbete.

Hur brutal är då inte klyftan till de länder där människor lever under förtryck, i fattigdom och svält, där det pågår krig och väpnade konflikter. Där man jagas och dödas för sin religiösa övertygelse. Där barnen far illa, är rädda och saknar trygghet. Där inte något rättssamhälle existerar.

Läs mer

Sverige under andra världskriget hette ett forskningsprogram som inleddes på 60-talet och drog in ett stort antal yngre historiker. Ett par av forskarna som ingick där, Alf W. Johansson och Klas Åmark, har gjort egna försök att utifrån de många avhandlingar som skrevs där och senare undersökningar skapa en syntes av det vi har fått reda på om den svenska politiken och det svenska samhället under dessa år. Dessa två historiker har även i sen tid polemiserat med varandra om hur småstatens Sveriges uppträdande då bäst bör förstås och tolkas.

Diplomaten Axel Moberg har gjort en självständig presshistorisk studie om hur åren under och närmast kring världskriget tedde sig i svenska dagstidningars rapportering om krigshändelserna, vad som blev resultatet av kriget och hur ledande aktörer och opinionsbildare förhöll sig till det samtida skeendet. Boken Ekot av kriget. Hur andra världskriget skildrades i dåtida svenska tidningar (Instant Book) är ett imponerande arbete som bör läsas av alla som vill skaffa sig en allsidig belysning av Sveriges roll i den tidens dramatik. Tio tidningar har han följt under sju års tid.

Med benäget tillstånd av författaren återger vi här hans resonerande slutkapitel.

Alliansfriheten.se förmedlar beställningar av boken som har fått fina recensioner i ett par av de större svenska dagstidningarna. Det rör sig om en pionjärinsats.

Läs mer