De stora rikstäckande tidningarna har under senare tid givit utrymme åt en omfattande försvarsdebatt. Motstridiga uppfattningar har framförts i bland annat 1. Nato-frågan – för eller mot svenskt medlemskap – och 2. sättet att genomföra våra försvarsoperationer – ett tröskelförsvar med tyngdpunkt på fjärrbekämpning eller ett territoriellt försvar med tyngdpunkt på lätta markstridskrafter samt med sjö- och flygstridskrafter avpassade för att hävda integriteten i fred och i konfliktlägen.
De som propagerar för svenskt Nato-medlemskap anför att den svenska försvarsmakten i realiteten närmat sig Nato så mycket det går utan att vara medlem. Varför då inte ta det avgörande steget och bli medlem? De vill inte inse att frågan är politisk, inte militär. Ett svenskt medlemskap i Nato vore en tydlig signal om att Sverige garderar sig för det fall att Ryssland skulle hota med storskaligt angrepp, vilket är den enda angreppsform Nato har effektiva vapen och metoder mot. Svenskt medlemskap i Nato skulle därmed öka spänningen i Norden och innebära krav på ökad svensk försvarsförmåga samtidigt som Försvarsmakten dräneras på förmåga att möta mera aktuella hot. De inser inte att den svenska försvarsmakten i nuläget har en struktur som är illa anpassad för att säkerställa att Nato-styrkor i tid kan hinna insättas i försvaret av Sverige vid ett ryskt angrepp .
De sprider en irrlära.
De som gör propaganda för tröskelförsvar avslöjar att de sätter sin lit till att med hjälp av fjärrstridsmedel bygga trösklar som Ryssland inte kan ta sig över. Det är ett naivt önsketänkande, av flera skäl:
- Sverige har inte ekonomiska resurser för att bygga upp tillräckligt starka trösklar. De blir varken tillräckligt höga eller tillräckligt breda eller tillräckligt hållfasta. De blir med andra ord – för en stormakt – lätta att rasera.
- Ryssland har visat sig ha metoder som innebär att man inte alls behöver söka ta sig över; man kan ta sin väg under svenska trösklar.
De sprider en irrlära.
Det är naturligtvis positivt att olika meningar har fått komma fram i försvarsdebatten. Men när två irrläror sprids av en och samme skribent finns det en väl motiverad anledning att varna för denne.
I Svenska Dagbladet gör kolumnisten Niklas Wiklund upprepade försök att sprida här ovan påtalade irrläror. Redan ett par av hans rubriker är talande: ”Låt oss bli mer tydliga i Natofrågan” (2/10) och ”Fjärrbekämpare behövs som ÖB” (18/9).
Det är sakligheten i en seriös debatt i de två här behandlade försvarsfrågorna som är den stora förloraren när irrläror sprids. Trots den omfattande debatten i medierna har man på högsta politiska nivå inte tagit frågorna på allvar .
Men det finns givetvis också vinnare: I Nato-frågan är det Putin, som av inrikespolitiska skäl får orsak att peka ut ytterligare en fiende, till stöd för sitt aggressiva tonläge i utrikespolitiken. När det gäller tröskelförsvaret är det producenterna av fjärrbekämpningsvapen, som har fått en välplacerad spinndoktor som skriver i deras favör.
Anmärkning. – Författaren är pensionerad generallöjtnant och medverkar i boken Försvaret främst. En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig (Celanders förlag, december 2015).