I den pågående debatten om Sveriges eventuella medlemskap i Nato spelar de säkerhetsgarantier som följer med medlemskapet en central roll. Thomas Jonter, historiker och professor i internationella relationer vid Stockholms universitet, ifrågasätter om säkerhetsgarantier, som de historiskt faktiskt fungerar, är någon god garant för säkerheten. Missuppfattningar från kalla krigets tid kan bidra till övertron på garantier.
I debatten om svenskt Nato-medlemskap hävdas ofta att svensk alliansfrihet och neutralitetspolitik är överspelade. Idag är den svenska alliansfriheten i själva verket stendöd, heter det ibland. Vissa går så långt som att påstå att den inte ens existerade under det kalla kriget eftersom vi då hade ett hemligt militärt samarbete med USA och västmakterna vilket i praktiken omöjliggjorde en reell neutralitet om ett krig hade brutit ut. En avgörande punkt i det resonemanget är att Förenta staterna till och med gett Sverige säkerhetsgarantier vilket fick till konsekvens att Sverige övergav sina kärnvapenplaner under 1960-talet. Detta tas till intäkt för att vi i dag, i ett nytt säkerhetspolitiskt läge, bör söka säkerhetsgarantier men nu öppet och som fullvärdig Nato-medlem, hävdas det i debatten. Men frågan om hur säkerhetsgarantier fungerar är långt ifrån enkel. Historiska exempel är inte särskilt uppmuntrande för den som sätter sin tro till sådana garantier. Jag ska ge exempel på detta nedan. Läs artikel