Hans Wallmark, den energiske moderate riksdagsmannen som är sitt partis talesman i försvarsfrågor, efterlyser i en interpellation ställd till försvarsministern behovet av ”stärka det psykologiska försvaret” i Sverige (2015/16:106). Interpellationen är tillkommen samtidigt som medierna gav spridning åt nyheten om att Sverige ska samverka med Natos informationscentral i Riga – kallat ”center för strategisk kommunikation”, vilket är en omskrivning för propagandakrigföring.
Det ena ger det andra. År 2008 avskaffades psykförsvaret i landet. Styrelsen (tidigare Beredskapsnämnden) för psykologiskt försvar hade byggt upp en nationell kompetens med hög forskningsfaktor, för att kunna sprida kunskap om säkerhetspolitik och försvarsfrågor i landet, inte minst till ansvariga inom det offentliga livet, med syftet att bygga upp en beredskap inför allvarliga krigslägen. Gunnar Fredriksson, en före detta ordförande i psykförsvarets styrelse, skriver i ett bidrag till den kommande antologin Försvaret främst om den förlust som avvecklingen av denna myndighet medförde.
Detta skedde alltså vid en tidpunkt då riksdag och regering var i full färd med att förpassa totalförsvaret till historiens sophög. Också civilförsvaret och det ekonomiska försvaret blev illa hanterade. (Sommaren 2014 höll ett helt svenskt landskap på att brinna upp av byråkratisk handfallenhet och dålig insatsberedskap.) Det militära försvaret – exklusive pengarna till inhemsk flygindustri – sattes på extrem sparlåga; territorialförsvaret upphörde i praktiken; folkförankringen skulle hemvärnet svara för, men hur rekryteringen dit skulle gå till blev i viss mån en öppen fråga, sedan värnpliktsarmén – den främsta rekryteringskällan – fick stryka på foten i samma veva. Var detta bara aningslöshet?
Nu vänder man sig till en Nato-central för att återta tappad informationskvalitet i fosterlandsförsvaret. Man vänder sig till Nato även för annat som har tappats – eller faktiskt skänkts – bort på vägen. Men den väg som nu beträds, är den verkligen den rätta? Det bör nog talas klarspråk på denna punkt: här rör det sig om ett återfall i kallakrigshysteri.
Indoktrinering av en befolkning är förvisso inget nytt fenomen. Den mer eller mindre fria pressen, liksom statspropagandan, ingår i vad vi skulle kunna kalla medvetandeindustrin. Gränsen mellan fakta och ideologi, mellan sakuppgift och värdering är subtil, ofta chimärisk. Nyhetsförmedling är alltid intressestyrd, aldrig oberoende av redovisade eller oredovisade hänsynstaganden. Konsekvens- eller åsiktsneutralitet, predikad inom journalistutbildningarna, finns inte. I ett öppet samhälle bör det däremot finnas rum för motbilder, men det är naturligtvis först och främst en resursfråga om de kommer fram. Här kan man inte, som i mera auktoritärt styrda samhällen, förlita sig på någon välvilja från delar av maktapparaten. Åsikts- och ideologiproduktion pågår över hela linjen. Man måste vara bra hemmablind för att inte se att den också pågår i vårt land.
Allt detta är ofrånkomligt. Makt är aldrig styrd av ideal; detsamma gäller för motmakt. Det är närmast en historiskt betingad självklarhet att ”high politics”, det politiska spelet på världsarenan, kantas av lögner, halvsanningar, bluff, påhitt, överdrifter, förtiganden, förtal – allt sådant som är förkastligt ur en moralisk synvinkel men begripligt och delvis berättigat ur realpolitisk. I denna mening är realpolitik ingenting som kan överlåtas åt stora makter; också den lilla staten måste kosta på sig att ha en motberedskap. Det är en illusion att tro att den enbart skulle kunna bestå av sanna budskap. Politikens etos är trots allt inte detsamma som vetenskapens.
Man skulle kunna säga att den allmänna mediala upprördheten över att svenska myndigheter och andra institutioner översköljs av statsfinansierad rysk desinformation i sig utgör ett exempel på just desinformation. Den nuvarande ryska fäblessen för sådana aktiviteter är nämligen inte enastående. Många, för att inte säga alla, de stora kriserna och krigen i vår närtid (och således även mycket långt tillbaka i tiden) har utspelats till mycket stor del på falska premisser. Tony Blair har just erkänt att han ljög för underhuset och världsopinionen inför angreppskriget mot Irak 2003. Det finns dolda agendor. Det finns betalda agenter. Och det finns en efterfrågan på goda historier. Det finns också ett motiverat behov av att undanhålla sanningen, av rena sekretesskäl, för omvärlden – inklusive de egna medborgarna – från ansvariga myndigheters sida.
Man ska inte hymla om detta. Ingen är oskyldig. Alla deltar i spelet. Också den som hymlar gör det. Dimridåer må vara lika viktiga för ett lands säkerhet som vaksamhet.
Psykförsvaret kan fungera som ett motgift, för att förstärka immunförsvaret; likväl är det ett gift. Det bör inte läggas i orätt hand. Ett land kan smittas, men smittan kan komma från olika håll. I den psykologiska krigföringen finns det anledning att hålla på sitt oberoende. Psykförsvaret får inte misstänkas för att gå andras ärenden. Det har ingen anledning att vare sig demonisera eller rentvätta, vare sig utpeka skyldiga eller urskulda brottslingar. I kunskapssamhället har man anledning att förvänta sig en allmänt hög kvalitet i informationsförmedlingen, men det finns också anledning att befara att fällor och fallgropar är desto listigare konstruerade. Vi bör inte lura oss själva.