Texter

Nu sällar sig Wolfgang Ischinger, ordförande för Säkerhetskonferensen i München, till dem som manar Nato till moderation. Krigsrisken mellan Nato och Ryssland är större idag än på 80-talet, menar han. Detta är enligt honom en god anledning till att motverka den pågående militära eskaleringen.

Ischinger har tidigare varit statssekreterare i tyska utrikesministeriet samt sitt lands ambassadör i London och Washington. Han sitter med i styrelsen för SIPRI och är, bland mycket annat, medlem av the American Academy i Berlin, tillkommen i mitten av 90-talet på initiativ av USA:s dåvarande Berlin-ambassadör Richard Holbrooke, och av the Atlantic Council of the United States.

Han anser att Natos Rysslandsstrategi idag är endimensionell: den går endast ut på att demonstrera militär styrka. Men som Ischinger ser det måste strategin ha även en ”andra pelare”, nämligen dialog, avspänning och en återgång till rustningskontroller. Ett exempel på avspänning kunde vara att införa visumlättnader för ryssar, enligt modellen: ”Vi besvarar inte den förgiftande ryska propagandan med en motsvarande motpropaganda, utan vi avskaffar visumtvånget för ryska medborgare.”

Läs mer

Den förut stabilt negativa svenska Nato-opinionen har påverkats av Rysslands aggressiva utrikespolitik : annekteringen av Krim, militärstöd till separatisterna i östra Ukraina, offensiva övningar i Östersjön.

Deras två huvudpunkter i den senaste artikeln (SvD 10.6) tycks mig högst tvivelaktiga.

Den första gäller deras påstående att Sverige har bedrivit en ”isolationistisk” utrikespolitik samt att tanken är ”helt förlegad” att Sverige skulle stå utanför en större krigskonflikt. Vi kommer att dras in i alla konflikter i vår närhet – därför är det bäst att gå med i Nato. Läs artikel

På tröskeln till det politiska superveckoslutet nyligen uppstod en debattunge om huruvida man kan folkomrösta om säkerhetspolitik (läs:Nato) eller inte.

I serien meningslösa debatter har vi prickat av en.

Att ett finländskt Nato-medlemskap går via folkomröstning spikades faktiskt redan i presidentvalsrörelsen 2006 då Sauli Niinistö slog fast att vägen går via folket. Han upprepade det i valrörelsen 2012.

Ingenting tyder på att Niinistö inte låter sig väljas för en andra period 2018-2024.

När en ny president tar vid 2024 kommer han eller hon att ge ett liknande löfte, om frågan är aktuell.

Man blir nämligen inte president på att säga ja till ett Nato-medlemskap.

Samtidigt illustrerar vår utdragna Nato-option att det handlar om så mycket mera än om ett ja eller ett nej. Läs artikel

Var är fredsrörelsen i Natodebatten? undrar insändarskribenten.

Republikens president Sauli Niinistö avslutade Gullranda-diskussionerna med att kommentera dagens huvudteman: samarbetet mellan Finland och Sverige och EU:s framtid. ”Det förefaller finnas skillnader mellan Finland och Sverige, men vilka de är, det är ganska svårt att säga på rak arm”, sammanfattade presidenten. Både Finland och Sverige beaktar situationen i sina ställningstaganden och lämnar tillräckligt med utrymme också för framtida beslut.

En skillnad som kom fram i diskussionerna var när man på svenskt håll konstaterade att Sverige inte i detta läge skulle bjuda in Rysslands president. ”Jag hoppas att ni också ser en annan större skillnad, eller åtminstone en längre sådan, på över 1 300 kilometer. Finland har en längre gräns med Ryssland än alla EU-länder tillsammans och en nästan lika lång gräns som Nato-länderna tillsammans. Den situationen kan vara svår att sätta sig in, men försök föreställa er att Ryssland skulle ligga där Norge nu ligger”, sade president Niinistö. Läs artikel

Den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier satte ned foten. Vi behöver inte sabelrassel och stridsrop utan dialog och samtal om nedrustning, sade han i ett spektakulärt uttalande, återgivet på denna sajt, inför det stundande Nato-toppmötet. För detta har han – naturligtvis – fått påskrivet. ”En födelsedagspresent till Putin”, kallas det i en politisk kommentar i Frankfurter Allgemeine Zeitung som anklagar honom för att gå in för, och Die Welt talar om Steinmeiers ”exempellöst illojala uppträdande”.

Består då inte Västalliansen av självständiga stater? Är Nato också en utrikespolitisk gemenskap? Vad kan det vara för fel att gå in för avspänning när vår del av världen sedan flera år har ojat sig över höjda spänningsnivåer? Måste man inte rentav fråga sig om Väst har en egen skuld i den tilltagande spänning och osäkerhet som råder i Europa? Det senare gjorde för litet sedan Jochen Bittner i Die Zeit, när han ifrågasatte om inte Natos planerade raketsköldar i Polen och Rumänien kunde leda till att det så kallade INF-avtalet, slutet mellan USA och Sovjetunionen 1987, om avveckling av taktiska kärnvapen i ett sådant läge kunde bli ”ointressant för Rysslands säkerhetsintressen”. Eskalering således.

Läs mer

Ryske presidenten Vladimir Putins besök i Finland senare i sommar förbryllar de svenska deltagarna vid presidentens säkerhetspolitiska forum på Gullranda. De anser att ett besök i Sverige vore omöjligt. President Sauli Niinistö gick i svaromål och menade att svenskarna inte följer med sin tid.

– Jag kan förstå Finlands behov av dialog, det är rationellt. Men Putin vore inte välkommen i Stockholm, medgav ambassadör Mats Bergqvist.

President Sauli Niinistö kunde inte hålla sig utan gick i svaromål. Han har tidigare fått kritik av balter och nu av svenskar. Men kritikerna är ute i ogjort väder, lät han förstå.

Det är viktigt att det internationella samfundet betonar att Ryssland har agerat felaktigt, sade Niinistö, men det är också vikten av att man för en dialog.

– Till exempel USA för en aktivare dialog med Ryssland än vi utåt ser. Ni hänger inte riktigt med er tid, sade Niinistö.

Han hänvisade också till att EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker besökte det ekonomiska forumet i St Petersburg.

Och Niinistö underströk att i de diskussioner som har förts har det aldrig varit tal om att Finland lättar sanktionerna, slutar fördöma annekteringen av Krim eller hur Finland samarbetar med Sverige, EU, USA eller hur Finland utvecklar partnerskapet med Nato.

– Det här kan vi inte diskutera, men nog hur vi ska komma ut ur den här situationen, sade Niinistö. Läs artikel

Hufvudstadsbladet har intervjuat Mike Winnerstig, svensk  försvarsexpert, om Finlands säkerhetspolitiska linje. Winnerstig  är skarpt kritisk till finske presidenten Sauli Niinistös hållning som den framfördes på ambassadörsdagarna i Helsingfors förra året .

Presidenten slog  då fast att Finland inte kan ge utfästelser om militärt stöd  åt baltiska staterna. Finland koncentrerar sig på att försvara sitt eget territorium och det menade presidenten var det bästa bidraget Finland kunde ge för fred och stabilitet i Östersjöområdet.

Winnerstig säger att  Finland kan inte räkna med att få stöd av andra länder  vid en militär kris om man inte själv deklarerat att man vill komma  andra till undsättning. Argumentationen bygger på en romantisk  föreställning om att staters  säkerhetspolitik  baseras på moral: Om du inte vill stödja mig  så stödjer jag inte dig.

Så är det inte i verkligheten. Om Finland får  militärt  stöd eller  ej av andra stater beror på hur de värderar nyttan av ett  sådant  stöd utifrån sitt  eget  lands  säkerhet. Om man inte  ser den nyttan spelar det ingen roll  om Finlands president gjort vackra utfästelser åt ena eller  andra hållet.

I botten på Winnerstigs kan man skönja en ovilja mot att  små stater ser om sitt eget hus  och  satsar på eget försvar av hela territoriet. I Finlands fall har det omsatts genom ett starkt  på allmän värnplikt baserat försvar av hela territoriet. Det är en  försvarspolitisk linje som går stick i stäv med vad Nato önskar. Nato vill bygga insatsstyrkor som kan förflyttas till olika regioner och då finns inte  plats  för  nationellt territorialförsvar  särskilt inte om det bygger på allmän värnplikt. Det fick  Estland erfara då man drog på  sig skarp kritik från Natos generalsekreterare för att ha försökt  kopiera den finska modellen med allmän värnplikt och  försvar av hela landet.

Sedan fälttåget 1814 har det rått fred i Sverige, och under dessa drygt två hundra år har Sverige undvikit att dras med i krig, om vi bortser från de militära insatserna i Afghanistan och Libyen nyligen. Denna långa fredsperiod har hos det svenska folket skapat en fredsmentalitet som det finns föga anledning att göra sig lustig över. Att Sverige skulle delta i stora framtida krigsföretag är en död politisk option – solidaritetsklauser och solidaritetsförklaringar till trots – och det måste vara en bjudande plikt för varje svensk regering att se till att vi inte blir indragna. Detta är inte isolationism. Det kallas ansvar.

En uppsats i Historisk Tidskrift (2:2016) av Joakim Scherp visar att fredsivern i landet har långa rötter som går tillbaka åtminstone till senare delen av stormaktstiden. Befolkningen hade börjat tröttna på de ständiga krigsbördorna – utskrivningar, skattepålagor – och detta avspeglade sig också i den svenska politiska kulturen där riksdagen spelade en central roll som motvikt till en alltid tämligen krigsbenägen kungamakt. Under senare delen av 1600-talet minskar också antalet krigsår, och detsamma gäller perioden efter Stora nordiska kriget 1721, det vill säga vad som i svensk historieskrivning brukar heta frihetstiden och från 1772 den gustavianska tiden.

Läs mer

”Sannerligen säger jag eder:
Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder,
det haven I gjort mot mig.” Matt. 25:40.

Det gällande säkerhetspolitiska omkvädet, som tillkom under riksdagsbehandlingen av den dåvarande försvarsberedningens betänkande, nämligen att Sverige ska komma grannar till hjälp i kritiska lägen, och förväntar sig motsvarande hjälp av sina grannar, var på sin tid aldrig genomlyst i den allmänna debatten. Det tillkom på en politisk höft, liksom de drastiska nedskärningarna i försvarsanslagen och värnpliktsarméns skrotande.

Allt detta kan ses som en förhastad paketlösning. Många av dagens Nato-förespråkare köpte paketet. Inget annat land i den kända historien har betett sig så. Man kan säga att det sammantaget blev ett säkerhetspolitiskt självmål. Men hur kan detta fortsätta att vara en styrande princip för dagens beslutsfattare? Paketet måste gå att snöra upp! Sverige kan inte för alltid vara bundet av en politisk modenyck vid en tidpunkt när det säkerhetspolitiska tänkandet i landet befann sig vid ett absolut lågvattenmärke.

Läs mer

I slutet av 2012 föreslog en statlig expertutredning (SOU 2012:95) bl.a. bland annat att det skulle införas en ny paragraf i brottsbalkens (BrB) kapitel 19, som handlar om brott mot rikets säkerhet. Den föreslagna bestämmelsen rubriceras ”utlandsspioneri”. Den utgår från den gällande lydelsen av spioneri (BrB 19:5) men skiljer sig från denna på två punkter:

1. Skyddsobjektet är inte ”rikets säkerhet”, som i 19:5, utan i stället ”en internationell militär insats som Sverige deltar i”.

2. I gällande lag är ”främmande makt” den enda förbjudna mottagaren av uppgifter och den enda som utpekas som gynnad av det beskrivna brottet. Men i förslaget har man lagt till ordet ”sammanslutning”. Tillägget motiveras med att man vill kunna straffa också den som går exempelvis ”talibaner” eller ”rebeller”, det vill sägavs. sådana enheter som inte utgör stater i folkrättens mening, tillhanda med sin brottslighet.

Läs mer