Texter

Försvarsminister Peter Hultqvists slog fast Sveriges fortsatta alliansfrihet i sitt tal på Natos toppmöte i Warszawa.
Hoten från Ryssland i Östersjöområdet och behovet av fortsatt samarbete med Nato var annars huvudtemat.
Det var inga överraskningar mot bakgrund av att regeringen under en längre tid har haft samverkan med Nato som en viktig del av säkerhetspolitiken. Försvarsministern gick långt i försäkringar om svensk samsyn med Nato: ”I dagens läge har vi inte råd med meningsskiljaktigheter om försvar och säkerhetsbedömningar.”
Att talet skulle handla om militära hot och militär samverkan är inte konstigt vid ett Nato-möte. Men då Hultqvist inte med ett enda ord tog upp nödvändigheten av någon form av en dialog med Ryssland blir hans tal ett märkligt betonande av militära medel för att lösa mellanstatliga konflikter.
Till och med Nato-chefen Jens Stoltenberg framhöll på mötet att diskussioner måste komma i gång med Ryssland. Nato har tillsammans med Ryssland beslutat att återuppväcka det avsomnade Nato-Russia Council och inkalla ett möte med rådet den 18 juli. Stoltenberg framhöll att detta forum hade en viktig roll för att utbyta information, minska spänningarna och tjäna som en kanal för diskussioner.
Liknande syn på relationerna med Ryssland har den finska statsledningen som visar att en skarp kritik av Rysslands agerande mot Ukraina går att kombinera med möten och dialog med motparten – allt för att minska spänningarna.
Svenska regeringen framstår sedan Ukrainakonflikten 2014 som en frontstat mot Ryssland. Det kan inte vara i vårt intresse att spela den rollen.

Närmare två tredjedelar, eller 64 procent, av den tyska befolkningen instämmer i utrikesminister Frank-Walter Steinmeiers nyligen framförda varningar för ”vapenskrammel” från Natos sida, medan 16 procent ställde sig avvisande därtill, enligt en rapport i Frankfurter Allgemeine Zeitung som har tagit del av en opinionsundersökning . Samtidigt stödjer endast nio procent den tyska förbundsregeringens planer på att sända cirka 400 hundra soldater, inom ramen för en Nato-styrka, till Baltikum i syfte att avskräcka Ryssland – och detta trots att nästan hälften av de tillfrågade håller ett ryskt angrepp på de baltiska staterna för möjligt.

Regeringens speciella utredare som ska komma med förslag som syftar till att lösa den svenska försvarsmaktens personalförsörjningsproblem, Annika Nordgren-Christensen, framträdde under Almedalsveckan och intervjuades då av SVT . Hennes utredning ska framläggas senast den 30 september. Hon gav ett förvirrande intryck.

Det enda akuta problem hon kunde urskilja i den yrkesarmé som har efterträtt den tidigare värnpliktsarmén – och det är ju primärt landstridskrafterna som denna förändring har gått ut över – var blottorna i rekrytering av och tillgång på visstidsanställda soldater. Denna svaghet vill hon undanröja med ett inslag av plikt. Men av pliktuttagna till soldatutbildning räknar hon tydligen med att alla eller merparten ska infinna sig frivilligt, och detta gör hon med en nick till en ordning som hon anser sig finna i Danmark och Norge, där anställda utgör stommen i det militära försvaret och ”pliktfrivilliga” ett komplement.

Detta låter verkligen illavarslande. Utraderingen av värnpliktsarmén berövade landet försvarskraft. Att återställa den kan man inte göra genom att täppa till luckor i en från början dysfunktionell försvarsorganisation – yrkeshären.

Även när dessa luckor har täppts till, och man eventuellt har kommit till rätta med svårigheterna att attrahera och hålla kvar kontraktsanställd personal, kommer det svenska försvaret inte att kunna mobilisera en tillräcklig styrka vid hot mot och anfall på vårt land. Således: avgångarna är inte huvudproblemet, tillgången på manskap och befäl är det.

En ”frivillig pliktkontingent” räcker inte rent tekniskt – Hemvärnet byggdes en gång upp kring det konceptet, men det var ju tänkt som ett extra lokalförsvar vilket skulle stödja den reguljära armén. Utan den senare var hemvärnet, en milis, skyddslöst. Men frågan är nu inte främst teknisk utan politisk. I medborgarsamhället måste det vara en medborgerlig skyldighet att värna landet, inte ett åtagande vilket som helst. Och den skyldigheten måste genomsyra medborgarandan. Det militära försvaret – liksom andra delar av ett rekonstruerat totalförsvar – kan därför inte läggas ut på entreprenad eller köpas på en arbetsmarknad utan allvarliga skadeverkningar på hela folkets försvarsvilja.

Den försvarsviljan finns alltjämt, drygt fem år efter det historiskt olyckliga riksdagsbeslutet att lägga värnpliktssystemet på hyllan. Men den kommer högst sannolikt att erodera, om ålderskohort efter ålderskohort ser att den försvarskraft som de representerar inte tas i bruk. Det är en oförskämdhet från ansvariga politikers sida att mässa i tid och otid om det försämrade säkerhetsläget i vår omvärld och samtidigt ställa huvuddelen av Sveriges befolkning i aktiv ålder utanför den gemensamma uppgift som landets försvar måste vara!

Nordgren-Christensen var förvillande därför att hon är ute på villovägar.

Arbetet för ett folkförsvar måste fortsätta, och det måste intensifieras

Stefan Löfven frågas ut av Ekots Magnus Thorén, bland annat om alliansfriheten.

Ekot: Varför säger regeringen så hårt nej till Nato-medlemskap? Varför är det så viktigt för dig?

Stefan Löfven: Det är inte aktuellt. Den här typen av frågor är för viktig för att kunna slarva med, och det bekymrar mig att en del av oppositionen driver en fråga så hårt att det skapas spänningar i en säkerhetspolitisk fråga där det handlar om Sveriges säkerhet ytterst. Jag anser att det är de som driver förändringen som har att komma med bevisen.
Vi har haft fred i 200 år i Sverige, och det skall vi vara oerhört glada för.
Ekot: Men Finland står ju också utanför, och där har regeringen en mer öppen attityd. Man säger nej för tillfället, men om säkerhetsläget försämras så kan det omprövas. Varför är det fel att hålla en sådan där dörr öppen?
Stefan Löfven: Det finns inget politiskt tryck för det, men det är precis så man uttrycker. Jag säger att vi skall se till när vi bygger säkerhetspolitiken, så är det förstås en fråga om medlemskap eller inte i alliansen, men det är också en fråga om vad vi gör nu för att det inte blir ett ytterligare spänt läge.

Läs mer

Sveriges nyligen undertecknade samarbetsavtal med USA väcker debatt mellan svenska och finländska politiker. Varför ska Sverige ligga med USA? frågar Carl Haglund i Visby.

För en månad sedan undertecknade Sverige ett avtal om utökat militärt samarbete med USA. Man ska stärka sitt samarbete genom gemensamma övningar och informationsutbyte och avtalet ska sända en säkerhetspolitisk signal, säger den svenska regeringen.

Det här samarbetsavtalet har fått finländska politiker att flera gånger ställa frågor till sina svenska kollegor om vad avtalet egentligen innebär. Läs artikel

…Brexit visar hur viktigt det är att hålla huvudet kallt i den svenska debatten om Nato-medlemskap. Det är en fråga som håller på att kidnappas av de högröstat ansvarslösa. Till dessa hör dessvärre Liberalernas ledare Jan Björklund.

Björklund var först med att säga att ”Socialdemokraterna har inte ett veto i Nato-frågan, om det finns majoritet för ett Nato-medlemskap”. Han har fått stöd från Moderaterna och Kristdemokraterna, medan Centerpartiet också vill gå med, men betonar behovet av bred politisk samsyn.

Man får hoppas att Centern menar allvar med det.

För att gå Björklunds väg vore förödande. En eller annan opinionsundersökning eller en bräcklig riksdagsallians kan inte ligga till grund för ett svenskt Natomedlemskap.

Det vore idiotiskt att kasta 200 år av fredsbevarande politisk balansakt på soptippen hur som helst. Men Björklund verkar villig att göra det bara för att få en stridsfråga där allianspartierna är någorlunda eniga. Läs artikel

…Den finska journalistkåren vill veta vad Ryssland menar med beskedet att landet tänker öka sin närvaro i Östersjön efter annekteringen av Krim varpå Putin gravallvarlig slår fast att Ryssland då aldrig skulle tillspetsa eller provocera och att samma instanser som provocerade fram revolutionen i Ukraina nu försöker elda under de spänningar som finns på andra håll, i Baltikum och omkring Östersjön.

Putin hävdar att Ryssland som en följd av att Finland är ett alliansfritt land har dragit bort sina trupper i närheten av den finska gränsen och att man i motsvarande grad håller på att placera ut trupper längs med gränsen mot Nato och Baltikum. Putin förklarar att man gör det här eftersom man upplever att Natos missilförsvarssköld hotar Rysslands kärnvapen…

Putin säger att man inte i Ryssland tänker sig att Finland kommer att gå med i Nato, men att beslutet är finländarnas:

– Låt mig formulera mig på ett annat sätt. Jag citerar nu en finsk vän: Nato skulle sannolikt gärna kriga mot Ryssland till den sista finländska soldaten. Är det det ni vill? Vi önskar det inte, men det är ert beslut. Läs artikel

Måndagen den 4 juli 2016 inleder omkring 12 000 värnpliktiga män och frivilliga kvinnor sin tjänstgöring. Andelen kvinnor är omkring 300. För första gången kan nu alla beväringar boka egen sittplatsbiljett i fjärrtågstrafiken.

Inom armén inleder omkring 10 000, i marinen ungefär 1 550 och vid flygvapnet cirka 650 män och kvinnor sin tjänstgöring. Gränsbevakningens truppförband tar emot omkring 300 rekryter.

Björneborgs brigad, som har verksamhet på två orter (Säkylä och Niinisalo) tar emot flest beväringar, där väntar man drygt 2 100 rekryter. Kajanalands brigad och Karelska brigaden tar bäggedera mot ungefär 2 000 rekryter. Nylands brigad, som ger beväringsutbildning på svenska, tar emot cirka 750 rekryter. Läs artikel

Det är bra att Sverige finns med i FN:s säkerhetsråd från och med årsskiftet, och det är utmärkt att man överlag är tillfreds med utgången av omröstningen i Generalförsamlingen inom de politiska lägren i landet. Sura presskommentarer under den svenska kampanjen kan nu läggas på hyllan. FN:s roll i världspolitiken bör stärkas, och Sverige ska inte tona ned sitt engagemang där, som det har föreslagits från vissa håll, där man oroats över att umgängen med tyranner smittar. Poängen med FN är ju att alla stater finns med där och blir delaktiga i besluten. FN:s fredsfunktion bygger på detta.

Att det alliansfria Sverige valdes in i första röstningsomgången, före de två Nato-länderna Italien och Nato som konkurrerade med Sverige, bör också kännas tillfredsställande. De flesta av världens länder tillhör inte någon militär allians, och detta är utan tvivel i sig en fredsfaktor. (Man kan tycka att utrikesminister Margot Wallström i sin DN-artikel efter invalet kunde ha tryckt på detta.) Och att det var tre EU-länder som stod mot varandra, visar ju tydligt att utrikespolitiken fortfarande är och måste vara en nationell angelägenhet och att den varken styrs av eller koordineras från Bryssel.

Läs mer

…Sverige kan utnyttja alliansfriheten och en erkänd diplomatisk fingerfärdighet för att medverka till inte minst till fredsbevarande insatser. Det är inte FN:s fel att kriget fortsätter i Syrien och att det är oro och osäkerhet som präglar stora delar av världen. De icke permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet kan  i bästa fall fungera som brobyggare mellan de permanenta  Och dessutom driva mjukare frågor som riskerar att försvinna i det storpolitiska. Läs artikel