Det är bra att Sverige finns med i FN:s säkerhetsråd från och med årsskiftet, och det är utmärkt att man överlag är tillfreds med utgången av omröstningen i Generalförsamlingen inom de politiska lägren i landet. Sura presskommentarer under den svenska kampanjen kan nu läggas på hyllan. FN:s roll i världspolitiken bör stärkas, och Sverige ska inte tona ned sitt engagemang där, som det har föreslagits från vissa håll, där man oroats över att umgängen med tyranner smittar. Poängen med FN är ju att alla stater finns med där och blir delaktiga i besluten. FN:s fredsfunktion bygger på detta.
Att det alliansfria Sverige valdes in i första röstningsomgången, före de två Nato-länderna Italien och Nato som konkurrerade med Sverige, bör också kännas tillfredsställande. De flesta av världens länder tillhör inte någon militär allians, och detta är utan tvivel i sig en fredsfaktor. (Man kan tycka att utrikesminister Margot Wallström i sin DN-artikel efter invalet kunde ha tryckt på detta.) Och att det var tre EU-länder som stod mot varandra, visar ju tydligt att utrikespolitiken fortfarande är och måste vara en nationell angelägenhet och att den varken styrs av eller koordineras från Bryssel.
Det senare understryks också av att Finlands relationer med Ryssland är av annan karaktär än exempelvis Sveriges för närvarande, även om Finland och Sverige i olika hänseenden, inte minst på säkerhetspolitikens område, står varandra mycket nära. På Skatudden (UM) och vid Gustav Adolfs torg (UD) tänker man inte alltid samma tankar. Den självständigheten är värd att slå vakt om, även om man kan ha synpunkter på den förda politiken i sak. Det är slutligen märkbart att president Sauli Niinistö har reagerat lugnare och mera eftertänksamt än svenska politiska aktörer efter Storbritanniens beslut att utträda ur EU.