Litteratur

[…] When the immensity of the nefariousness is laid bare, a normal man is tempted, in the words of satirical cynic H.L. Mencken, “to spit on his hands, hoist the black flag, and begin slitting throats.” That is the conclusion when one finishes Scott Horton’s Enough Already: Time to End the War on Terrorism, which stands as the most irrefutably argued and damning indictment of modern U.S. foreign policy yet written.

Published on the anniversary of Operation Desert Storm, its release date is a distressing reminder that, with a brief respite from 2011 to 2014, the United States has been bombing Iraq continuously for 30 years. Add Syria, Libya, Afghanistan, and a dozen other countries, and the cascade of errors (and worse) can overwhelm the reader.

Indefatigable localist writer and TAC luminary Bill Kauffman once called the unasked question of American foreign policy, “What does this war mean for my block, my neighborhood, my town?” Horton’s answer, as biting as it is accurate, is that the American people have gained nothing from the War on Terrorism “beyond, perhaps, increasingly necessary technological advancements in the manufacture of prosthetic limbs.” Läs presentationen

The art of sanctions heter en bok av den amerikanske tjänstemannen Richard Nephew, av Biden just utnämnd till handläggare för behandlingen av Iran. Boken handlar om hur han på Obamas order gjorde iranierna fattiga.

2007 hade enligt Nephew USA:s spionageorganisationer kommit fram till att Iran inte längre hade ett kärnvapenprojekt. Obamas huvudsyfte var att trycka ner landet som regional makt i sitt område. Kärnvapenhotet var viktigt för att få med EU-makterna och de asiatiska oljeimportörerna på sanktioner. […]

Lusten att plåga andra folk i moralens och mänsklighetens namn är en märklig företeelse. I diskussionen om mänskliga rättigheter har frågan undvikits. Nutida liberal utrikespolitik har två typiska uttryck: ”humanitära” bombningar och invasioner samt ”sanktioner”. Båda är nordatlantiska, euroamerikanska specialiteter, huvudsakligen tillämpade söderöver.

Bombningen av Serbien 1999 var ett undantag. Invasionerna av Afghanistan, Irak, Syrien, Somalia och Libyen följer mönstret. Sanktionerna är av två slag, dels de som riktas mot enskilda individer, institutioner och företag, dels de som är ägnade att skada ett helt folk, i första hand dess ekonomi. […]

Självgod moralpolitik är inte nödvändigtvis värre än cynisk realpolitik. Men den har en inneboende tendens till gränslös destruktivitet, som vi kan se i bältet av förödelse och massgravar med mer än en miljon dödade, från Afghanistan till Libyen, åstadkommet med de bästa avsikter av humanitet och demokrati. Läs artikel

Läs även Mats Björkenfeldts presentation av boken på den här sajten.

In “Patriotic Dissent: America In the Age Of Endless War,” Sjursen writes about never-ending wars, the culture of disinterest in foreign policy amongst the American populace, and what true patriotism looks like. Sjursen graduated from West Point and is an 18-year veteran who served multiple tours of duty in Iraq and Afghanistan before being medically retired. He previously authored “Ghost Riders of Baghdad: Soldiers, Civilians, and the Myth of the Surge” that told the story of his first deployment to Iraq.

Sjursen makes the point that “patriotism and nationalism” are not the same, and that questioning the current wars and America’s foreign policy is the patriotic thing to do. He further explores how “nationalism” is a blind obedience to the state and disregards the good of the individual—and even the collective community that makes the country. Läs presentationen

Länder som hållit sig neutrala under de senaste seklernas konflikter – som Sverige, Schweiz och Nederländerna – hör idag till de rikaste och politiskt mest stabila i världen. En ny bok kastar ljus över geopolitikens mest underskattade spelare. […]

I alla tider har det funnits grupper som, med större eller mindre framgång, sagt ”Vi är inte med” när andra krigat. Med början i Europa på 1500-talet kom detta att utvecklas till dagens neutralitetsbegrepp, definierat i internationell rätt men ändå mångtydigt. Om den långa resan handlar den svenska historikern Leos Müllers bok ”Neutrality in world history” (Routledge). […]

Dessutom, påpekar Müller, tillhör de små neutrala länderna de rikaste och politiskt mest stabila i världen i dag, och det torde inte vara helt utan samband med deras neutralitetspolitik. Här får man dock komma ihåg att det gäller europeiska länder. Müllers historia är eurocentrisk, men han motiverar det med att neutraliteten är en europeisk uppfinning, liksom systemet av suveräna stater, som med avkolonialiseringen har spritt sig över hela jorden. Utanför Europa har den tagit gestalt i den alliansfria rörelsen, där Indonesien och Indien ursprungligen var drivande. Den har i dag 120 medlemsstater, men spelar ingen större politisk roll och hindrar inte att en del medlemsstater har nära politiska relationer till supermakterna.

Kanske har vi i dag gått in i en ny era som försvårar neutraliteten, när krigen inte längre förs mellan stater utan inom dem, och moralen har kommit tillbaka som utrikespolitisk ledstjärna; man måste vara med de goda och mot de onda. Men Müller anslår ändå en optimistisk ton i slutorden: i en alltmer osäker och multipolär värld kan neutraliteten åter framstå som ett klokt utrikespolitiskt val. Läs artikel

Läs också Mats Björkenfeldts presentation av boken tidigare  på den här sajten.

Anders Björnssons nya bok, När man inte hunsar, består av trettiofem korta essäer om musik. Boken tillkom under det första coronahalvåret 2020. Under karantänen på landsbygden fanns ingen flygel att slå sig ned vid, det blev inga besök på konsertlokaler och operahus. Däremot kom många musikupplevelser
upp till ytan, som minnesbilder och hörselintryck. Närvaron i naturen och närheten till litteraturen förstärkte dem ömsevis.

Celanders förlag erbjuder direktköp av Anders Björnssons bok, att levereras till uppgiven mottagaradress, till ett pris av 169 kronor inklusive porto. Sätt in detta belopp på bankgiro 5122-4079 och uppge också för säkerhets skull namn och adress till förlaget: order@celanders.se.
Det går också bra att beställa boken mot faktura eller betalning med Swish på förlagets webbplats www.celanders.se.

Recension av Thomas Nydahl :

[…] De kompositörer, interpreter och lyssnare som rör sig i Björnssons bok kan kanske sägas bära på en liknande attityd. Befriade från allt annat än plikten mot sig själva. Från jazzen och fadon till folkmusiken och de klassiska kompositörerna. För att verkligen betona att det är Björnsson jag läser, nämner jag också hans förmåga och vilja att lyfta fram det undanskuffade och eller bortglömda. Så kan en passage i nya boken få mig att genast skaffa mer kunskap om kompositören Claude Loyola Allgén (1920-1990) som beskrivs som en mystiker. Han gick inte bara sin egen väg, han ställde sig bortom och utanför så radikalt att det slutade med en nedbrunnen villa där han själv dog.

”Musiken är en hävstång för den vanlottade, den marginaliserade”, säger Björnsson. Läs hela recensionen

Den som leser Kari Enholms nye bok Aldri mer Hiroshima! – Spillet om norsk atompolitikk kan ikke annet enn fylles av dyp mistro til NATO-politikerne og NATO-avisene.

For hva skulle menigmann tro når landets statsminister, Einar Gerhardsen, fra Stortingets talerstol kunne si: «Regjeringens stilling er klar. Den går imot atomvåpen i det norske forsvaret. Den stilling Arbeiderpartiets stortingsgruppe har tatt til spørsmålet er også klar. Den går enstemmig mot atomvåpen. Stillingen på Arbeiderpartiets landsmøte er like klar. Landsmøtet var enstemmig mot atomvåpen.»

Sannheten om de flotte formuleringene kommer fram for den som vil lete. I ordrike stortingstaler og avisinnlegg kan man grave fram hva Norges «varige særordning» på dette felt egentlig går ut på. Kari Enholm, som tidligere har utgitt boka Norge – en NATO-base, har nylig skrevet en liten bok på PAX med tittelen Aldri mer Hiroshima? – Spillet om norsk atompolitikk. Ved sitater fra Stortingsdebatter og klipp fra ledere og avisinnlegg har hun montert sammen «et spill der den politiske arenas aktører framfører sine roller på en måte som må vekke noen og enhver til forståelse av den skjebnesvangre kurs som norsk atompolitikk legger opp til». Läs artikel

Finlands säkerhetspolitik bär både hatt och mössa. Kanske rentav samtidigt? Och då handlar det framför allt om relationerna österut:

”Ända sedan svenska tiden, det vill säga i snart 300 år, har Finlands östrelationer styrts av två huvudlinjer, hattar och mössor. Hattarna har satt hårt mot hårt när det gäller Ryssland, i synnerhet om man för detta har fått stöd från andra stater. Mössorna har å sin sida strävat till att sköta sakerna genom anpassning. Huvudsaken för dem har varit att kärnan förblir intakt”.

Så skrev Kimmo Rentola, professor i politisk historia vid Helsingfors universitet i en gästkolumn i Helsingin Sanomat i oktober 2020. […]

Men Rentola hade under sin sista resa till Washington före coronapandemins utbrott möjlighet att i arkiven bekanta sig med journalisten John Scotts rapport om dennes samtal med Paasikivi i april 1944. De hårda villkoren för Finland var vid det laget kända och en storoffensiv hotade. Men utöver detta skildrar Scott Paasikivis utbrott:

”Paasikivi höll ett av de mest övertygande tal jag har hört honom hålla. Han upprepade vad han antagligen redan sagt till Molotov – och utmålade vad det skulle leda till om Ryssland försökte trampa ner Finland helt och hållet. Paasikivi reste sig, hötte med sitt beniga, fräkniga pekfinger och sade: ’Vi kommer att skjuta (mot fienden) bakom varje sten och träd och vi fortsätter skjuta i femtio år. Vi är inga tjecker. Vi är inte holländare. Vi kämpar med näbbar och klor bakom varje berg och på isen på varje sjö. Jag kommer inte att kämpa länge mera. Jag är gammal, men andra kommer att ta över’”. Läs artikel

Den 3 juli 1941, för första gången efter Nazitysklands anfall på Sovjetunionen nästan två veckor tidigare, talar landets ledare Josef Stalin till folket. Stalin har varit försvunnen från offentligheten, enligt mångas tolkning handlingsförlamad i ett slags chocktillstånd.

Han använder ord och formuleringar som tidigare inte hörts från den kommunistiska ledningen: fosterlandet är i fara och kan gå under om inte människorna upphör att vara “sorglösa”. Alla mänskliga och materiella resurser måste sättas in i krigföringen. Han hänvisar till historien, även den tsarryska. Arméer, som ansetts oövervinnerliga, har besegrats när länder gått samman. Anmärkningsvärt är också att han inte förskönar utan medger att situationen i det närmaste är desperat.

Fyra dagar efter Stalins tal skickar Storbritanniens premiärminister, den annars starkt antikommunistiske Winston Churchill, sitt första brev till Stalin där han hyllar Röda Arméns tappra motstånd och konstaterar att Storbritannien och Sovjetunionen nu har en gemensam fiende.

I boken “The Kremlin Letters” av brittiske historikern David Reynolds och hans ryske kollega Vladimir Petjatnov får vi följa brevväxlingen i sin helhet mellan “de tre stora”: Stalin, Churchill och USA:s president Franklin D. Roosevelt. Läs recensionen