Döden i Reval, bokpresentation

Med novellsamlingen Döden i Reval får svenska läsare möjlighet att återupptäcka den mångsidige författaren Werner Bergengruen (1892–1964). Bergengruen föddes i Riga, hade svenskt påbrå på fädernet och bosatte sig i Tyskland, där hans böcker blev vida spridda och lästa. Den senaste som översatts till svenska kom 1953 och nu utges alltså en samling noveller i ny svensk översättning. Döden i Reval tillkom på trettiotalet och speglar äldre tider i den gamla tyska staden Reval, dagens Tallinn. Samlingen kan närmare beskrivas som en rad groteska och humoristiska historietter – kuriösa berättelser som knyts samman av ett antal märkvärdiga öden. Översättaren är Anders Björnsson,en mångsidig publicist och historiker, som tidigare har översatt bland annat noveller av Joseph Roth. Anders är tillika en av utgivarna av denna sajt.
Läs om boken

Veckans citat

En fråga avseende rekryteringen till försvaret visar att det alltjämt är flest svarande som anser att värnplikten bör vara grunden för försvarets personalförsörjning och de två andra formerna för personalförsörjning>(renodlat yrkesförsvar och en rent frivillig rekrytering av soldater) får vardera avsevärt mindre stöd i opinionen än värnpliktssystemet. Beslutet om att låta värnplikten bli vilande fattades således mot en samtidig folkopinion som visade sig önska ha kvar värnpliktssystemet och samtidigt inte heller ansåg att den förda försvarspolitiken var positiv.

 

Ur Var behövs frivilligheten?
Årlig redovisning från KKrVA avd V den 12 mars 2014 av Björn Körlof, Peter Lagerblad, Bo Richard Lundgren och Ingemar Wahlberg

Hela rapporten kan läsas här: Avd_V_Var_behovs_frivilligheten

Nationell säkerhetsstrategi, regeringen.se

Ur inledningen:

Strategin tar sin utgångspunkt i några brett definierade mål för vår säkerhet och de värden som ligger till grund för dessa mål. Den ger en övergripande bild av den senaste tidens säkerhetsutveckling, i Sverige och i vår omvärld. I strategin identifieras ett antal områden där Sverige har särskilda intressen att försvara och där det behövs ett förstärkt säkerhetsarbete. Sammantaget utgör detta kärnan i den nationella säkerhetsstrategin. Det går naturligtvis inte att förutse exakt vilka nya hot som mest sannolikt kommer att tränga sig på eller vilka strategiska vägval som Sverige kan behöva göra för att avvärja dessa. Men genom att tydligt rikta in det samlade säkerhetsarbetet mot de prioriterade områden och nationella intressen som strategin stakar ut kommer Sverige att kunna stå bättre rustat att förebygga och förhindra samt möta både dagens och morgondagens säkerhetsutmaningar.

Läs  dokunentet

En framgångsrik ämbetsman minns, Olof Santessons recension av boken “Ryssland och svensk säkerhetspolitik – 50 år i utrikespolitisk tjänst”

Inom akademien har ledamoten Hirdman skaffat sig en profil. Efterhand som det mörknade över Putins Ryssland framträdde han allt tydligare som opponent mot den allmänna svenska kritiken. Stridbar drar han sig inte från att gå emot vad han uppfattar som en illa eller felaktigt informerad opinion. De senaste åren har han lika kraftfullt ställt in sig i nejfalangen mot svenskt Nato-medlemskap. Hans beslutsamhet har dokumenterats i såväl Akademiens bok Nato – för och emot som samlingsskriften Bevara alliansfriheten – nej till Nato-medlemskap, båda 2014. När han nu presenterat sina hågkomster avslö­ jas inga nya ståndpunkter. Men han har en hel del att berätta inifrån svensk statsförvaltning och gör det med ett slags självklar kompetens.Läs recension

Hemvärnets förband och uppgifter, ur Handbok Hemvärn 2016

Hemvärnsförbanden är utformade för att kunna verka vid ett väpnat angrepp. Hemvärnsförbandens huvuduppgifter är främst att skydda, bevaka och ytövervaka områden och objekt. De är viktiga för att upprätthålla militär närvaro i hela Sverige, samt utgör en stor och viktig del av markstridskrafterna. Med sin höga tillgänglighet, numerär och geografiska spridning är hemvärnsbataljonerna av central betydelse för försvaret av det svenska territoriet. De är också betydelsefulla för skyddet av flyg- och marinstridskrafternas basområden och kritisk infrastruktur samt viktigare skydds-objekt.

Hemvärnsförbanden, med sin höga beredskap, bidrar till att skapa tröskeleffekt för försvaret av Sverige. Hemvärnsförbanden ska kunna verka med huvuddelen inom ett dygn samt med mindre delar inom några timmar. Hemvärnsförbanden ska vara bemannande, utrustade och samövade för att lösa sina uppgifter. I fredstid ska förbandet övas och tränas för att upprätthålla rätt krav på tillgänglighet i fred och förmåga att inta höjd beredskap. Alla hemvärnsförband har uppgifter i fred, vid höjd beredskap och i krig. Hemvärnsförbanden ska vara intraoperabla med övriga insatsorganisationen genom bland annat kompatibla sambands- och ledningssystem. Stabsarbetsmetoder, stabsarbetsstöd, signalering och övriga format ska följa, de inom Försvarsmakten fastställda kraven. Särskilda hemvärnsfunktionsförband ska kunna lösa uppgifter som regionala- eller riksresurser. Dessa funktionsenheter kan till exempel vara CBRN-, granatkastare-, trafik-, underrättelse- och fältarbetsförband. Läs  handboken

Hur skulle Sveriges lantbruk drabbas vid en avspärrning? Camilla Eriksson, Sofia Sollén Norrlin, Josefin Heed, slu.se

Denna rapport sammanfattar forskningsresultat från projektet Kan vi producera mat i händelse av kris? Sårbarhet och resiliens på gårdsnivå i svenskt lantbruk som finansieras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och forskningsplattformen Framtidens lantbruk, SLU. Syftet med projektet är att undersöka hur lantbruket skulle påverkas av olika slags försörjningskriser, som bränslebrist, elavbrott eller stopp av foderimport och andra insatsvaror. Vi har lagt fokus på hur sårbarheten skiljer sig åt mellan olika produktionssystem: mjölk respektive kött- eller spannmålsproduktion, stor- respektive småskaliga gårdar, konventionella respektive ekologiska gårdar samt hur valet av teknik påverkar sårbarheten. Vi undersöker detta genom att intervjua lantbrukare om hur de själva resonerar kring risker, beroenden, sårbarhet och sin förmåga att hantera olika slags kriser. Inom ramen för projektet har Sofia Sollén Norrlin och Josefin Heed utformat självständiga examensarbeten för masterexamen. Sollén Norrlins arbete fokuserar på ansvarsrelationen mellan lantbrukare och stat, och finns publicerad i den öppna databasen Epsilon (Sollén Norrlin 2016). Heeds arbete fokuserar på lantbrukets beroende av diesel och kommer att färdigställas under hösten 2016. Läs rapporten

Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016, foi.se

Sammanfattning: Rysslands Väpnade styrkor utvecklas från att främst vara organiserade och tränade för att hantera interna oroligheter och konflikter i det forna sovjetområdet mot en organisationsstruktur som kan hantera storskaliga operationer även utanför detta område. 2016 har Väpnade styrkorna större förmåga att försvara Ryssland från utländsk aggression än under 2013. Ryssland har därmed ett mer kraftfullt militärt tvångsmaktsverktyg är tidigare. I denna rapport analyseras rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Det är den åttonde utgåvan. En förändring i denna rapport jämfört med den förra är att ett grundläggande antagande har ändrats. 2013 bedömde vi den ryska militära handlingsfriheten utifrån förutsättningen att Ryssland skulle svara på ett uppkommet hot vilket skulle ha givit lite eller ingen tid till förberedelser. I ljuset av de senaste årens utveckling, bedömer vi de tillgängliga resurserna för militära operationer utifrån antagandet att Ryssland tar initiativet till att använda militärt våld. Rysslands militära handlingsfrihet analyseras avseende tre övergripande uppgifter: operationer med försvarsgrensgemensam strid, fjärrstrid och strategisk avskräckning. Den ryska militära handlingsfriheten, dvs. de militära förband Ryssland kan avdela för att lösa dessa uppgifter har fortsatt att växa – särskilt väster om Ural. Ryska militärstrategiska tänkare ägnar mycket uppmärksamhet åt inte enbart militär styrka, utan även åt en mängd andra – icke-militära – medel.

Läs merRussian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016, foi.se

Realism och idealitet i utrikespolitiken – tal av Östen Undén 4 juli 1962 i Ransäter

Östen Undén (1886–1974) avgick som Sveriges utrikesminister under hösten 1962 efter lång och trogen tjänst. Han innehade första gången denna post under Hjalmar Branting (1924–1926) och deltog aktivt i Nationernas förbunds (Folkförbundets) arbete som svensk delegat. Under andra världskriget, då han var ordförande i riksdagens utrikesutskott, uppträdde han mot inslag i samlingsregeringens eftergiftslinje. 1945, när samlingsregeringen avgick, tillträdde han på nytt som utrikesminister.

Undén satte sin prägel på svensk utrikespolitik under en mycket lång period. I juli 1962, inför sin avgång, höll han i Ransäter i Värmland ett tal om realism och idealitet i utrikespolitiken; något av ett politiskt testamente. Det har runnit åtskilligt med vatten under broarna sedan dess. Men att nu, drygt femtio år senare, läsa Undéns text är uppfriskande, särskilt i en samtid av hållningslösa så kallade solidaritetsförklaringar, långtgående Nato-samarbeten, kraftiga försämringar av landets försvarskraft och känslomässigt tal om värdegemenskap. Undén tar oförfärat tag i, tydliggör och analyserar frågeställningar som vi i högsta grad stöter på idag, om än ofta i förvrängd form. Han tar bland annat upp och skärskådar påståenden om att alliansfrihet skulle innebära en omoralisk och självisk hållning; att svika solidaritetens krav. I talet konstaterar han att en realistisk kollektiv säkerhet de facto inte kunnat etableras till följd av stormakternas hållning (så som än idag), varför en liten stat måste dra kyliga slutsatser för sin egen säkerhet av det förhållandet. Han understryker också hur viktigt det är för den förda politikens trovärdighet och förankring att Sverige är militärt väl rustat för att skydda det egna territoriet och den egna suveräniteten, och att detta utgör ett väsentligt bidrag till säkerheten även för andra stater. Läs Undens tal i Ransäter

Årsbok om krig och fred – en anmälan, Mats Björkenfeldt

Riksbankens Jubileumsfonds (RJ) årsbok 2016/2017 (Makadam förlag 2016) har titeln Krig/fred och innehåller sjutton bidrag av forskare från skilda discipliner. Rubrikerna är hoten mot freden, vägen till fred och hållbar fred. Boken avslutas med ett rundabordssamtal mellan Hans Blix, Katarina Engberg och Pierre Schori.

I boken görs inga direkta analyser av för- eller nackdelar med en Nato-anslutning för Sverige och/eller Finland. Vad gäller frågan om värnplikt påtalar Hans Blix ”att om värnplikten baserar sig på hela samhället kan den vara fredsfrämjande. Värnplikten bidrog därför till ett engagemang för fred eftersom alla i samhället riskerade att drabbas. I en yrkesarmé tar folk värvning och får betalt och då protesterar få mot krig, jämfört med värnpliktsarmén som leder till ett engagemang mot krig och för fred. Irakkriget 2003 hade knappast ägt rum om USA:s armé byggt på värnpliktiga…”

Vad gäller krigsrisken noterar Hans Blix att ”Ryssland är beroende av att sälja sin olja och kan inte starta krig hur som helst”. Han pekar på det som kallas mutual economic dependence, MED. ”Det är viktigt för freden. Mycket forskning tyder också på att ekonomiskt utbyte och ekonomiskt beroende spelar en viktig roll för en fredlig utveckling, och i dag är världens länder mycket mer beroende av varandra än för hundra år sedan.”

Läs merÅrsbok om krig och fred – en anmälan, Mats Björkenfeldt

Veckans citat från “Fakta och åsikter om Nato”

Professor Magnus Petersson, verksam vid institutet för Försvarsstudier i Norge, recenserade för en tid sedan boken Nato – för och emot med Karlis Neretnieks som redaktör. Recensionen publicerades i Kungl.Krigsvetenskapsakademins  Handlingar och Tidskrift Nr 2 2014 under rubriken ”Fakta” och åsikter om Nato. I recensionen konstaterar Petersson:

”En brist i Natoboken är emellertid den svaga forskningsanknytningen. I Neretnieks inledningskapitel, som exempel, finns en enda ordentlig källhänvisning och den går till en internet-källa som visar sig vara en power point-presentation från en kanadensisk elev vid Natos skola i tyska Oberammergau. Denna utgör, enligt fotnoten, den huvudsakliga källan för framställningen om Natos utveckling under perioden 1950–1999.”

 

Var vi så fega egentligen? Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget, Alf W. Johansson, Tidskriften Respons

Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste decennierna blivit negativ. Neutraliteten avfärdas som en myt, det påstås att Sverige lade sig platt för Tyskland och blev ett lydrike. I skolundervisningen får elever lära sig uppfattningen att Sverige befolkades av nazister och rasbiologer. Detta ensidiga fördömande och denna moraliserande hållning är i behov av en korrigering.

Historia kan skrivas utifrån ett då eller ett nu. Då-perspektivet kräver en medveten ansträngning att fatta en annan tids samhällstillstånd och medvetandehorisonter. Nu-perspektivet däremot lägger nuets värderingar på det förflutna. I kritiskt syfte lyfts det förflutna in i en aktuell ”diskurs”. Det förflutna tenderar att reduceras till en form av efterblivenhet i jämförelse med nuets upplysta ståndpunkt. Nu-perspektivet på det förflutna brukar kallas presentism, då-perspektivet historism. Denna artikel vill anlägga ett historistiskt(det vill säga av historismen präglat) perspektiv på Sveriges historia under andra världskriget – ett försök att förklara historien utifrån dess kontextuella sammanhang. Den är formad utifrån tanken att historievetenskapens uppgift inte bara är kritisk utan också att ”försvara” det förflutna gentemot nuets fördomar och inbilskhet. Läs artikel

Sverige bör satsa på medling i väpnade konflikter, Peter Wallensteen och Isak Svensson, utrikesmagasinet.se

Ett centralt tema för Sverige i FN:s säkerhetsråd bör vara medling i väpnade konflikter. Men då krävs ökade resurser för de organ som kan bidra till detta, skriver Peter Wallensteen och Isak Svensson, professorer i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. De båda menar att Dag Hammarskjölds minnesfond, Folke Bernadotteakademin och Utrikespolitiska institutet samt deras egen institution vid Uppsala universitet på olika sätt kan bidra. Men det Sverige lägger ned på fredsdiplomati bleknar i jämförelse med Norges resurser…

I boken ”Fredens diplomater: Nordisk medling från Bernadotte till Ahtisaari”, som utkommer i dagarna, gör vi den första samlade kartläggningen av nordisk medling sedan andra världskrigets slut. Det är en imponerande mängd insatser för att förhindra upptrappning, minska våld och finna förhandlingslösningar. Inalles rör det sig om mer än 40 konflikter med över 50 enskilda medlare från Sverige, Norge och Finland. Medling har således betraktats som ett viktigt fredspolitiskt verktyg i Norden. Insatserna har ofta gjorts genom internationella organisationer och utifrån en insikt om att långvariga åtaganden kan bli nödvändiga. Läs artikel