Anders Björnsson gav i sin artikel på Alliansfrihet en bra bild av den motsägelsefulla svenska utrikespolitiken idag och dess brist på en säkerhetspolitisk linje. Jag läser i bladen att det görs försök att på hög svensk politisk nivå formulera någon slags säkerhetspolitisk strategi under ledning av statssekreterare Hans Dahlgren, men det går trögt. Jag är inte förvånad och ska i denna artikel försöka förklara varför.
Säkerhetspolitik måste utgå från aktuella fakta. Därför börjar jag med exemplet flygstridskrafter i Sverige och världen.
Många tror och hoppas att det svenska stridsflygplanet Gripen är ett vasst vapen i luften som också leder till svensk export. Kanske. Men i ett strategiskt perspektiv är det tveksamt. Gripen räknas – trots uppgraderingarna – till den fjärde generationens stridsflyg. Det amerikanska F-35, som Norge köper in, när man där slutat låtsas vara intresserad av Gripen, räknas till den femte generationen (så kallade stealth-plan), även om det hittills brottats med tekniska problem. Men man måste också beakta vad som händer utanför den västliga sfären. Från Kina meddelas att man där testflugit sitt nya stealth-plan (ett femte generationens stridsflyg, FC-31). Samtidigt visar man upp sin flygberedskap via hangarfartyg ute på Stilla Havet. Och bygger flera nya modernare hangarfartyg. Och Kina har mycket ambitiösa rymdprogram som givetvis har flera militära aspekter. Detta är tre enkla exempel på att Carl Bildt i sin extremt sura artikel i Washington Post (”It’s the end of the West as we know it”) strax efter att Trump valts till USA:s president saknar strategiska perspektiv på de dagsaktuella frågorna.