utvald

Söker man på nätet efter slagordet ”fredlig samlevnad”, får man som första post följande:

”Att leva tillsammans i fred handlar om att acceptera skillnader och att ha förmågan att lyssna, erkänna, respektera och uppskatta andra samt leva på ett fredligt sätt. Den 16:e maj förklarade FN:s generalförsamling som den Internationella dagen för fredlig samlevnad som ett medel för att regelbundet mobilisera det internationella samfundets ansträngningar. Dagen syftar till att upprätthålla önskan om att leva och agera tillsammans, förenade i mångfald, att bygga en hållbar värld av fred, solidaritet och harmoni.”

Det är Förenta nationernas regionala informationskontor för Västeuropa som har lagt ut denna information. En avrundande formulering lyder:

”Dagen uppmanar länderna att ytterligare främja fred och hållbar utveckling genom att uppmuntra förståelse och medkänsla bland individer.”

Visserligen finns det numera ett otal FN-sanktionerade ”internationella dagar” att välja på, och visserligen är termen fredlig samlevnad närmast förknippad med kalla kriget och den nödtvungna samexistensen mellan länder med skilda politiska, sociala och ekonomiska system, från början lanserad av företrädare för sovjetstaten, som alltid befann sig i underläge under systemkonflikten och som sedan länge har upphört att existera (systemkonflikten också). Men är detta fullgoda skäl till att bruket har upphört?

Läs mer

I ett inlägg på den här sajten skriver Anders Björnsson om faran med den svenska regeringens säkerhetspolitik som baseras på hjälp från Väst.

Det är att bygga Sveriges nationella överlevnad på lösan sand med försäkringar från USA som aldrig kan vara en garanti, då varje stat i ett krisläge alltid kommer att främst se till sina egna intressen.

Läs mer

Att anta är inte att spekulera. Anta nu, att Förenta staterna och Folkrepubliken Kina råkar i öppen konflikt med varandra och börjar engagera sig i krigshandlingar, med USA som angripen part. Vem inbillar sig, att samtliga Nato-länder då kommer till USA:s undsättning? Det må stå vad som helst i det nordatlantiska fördragets kapitel fem, men det mest sannolika är, att ett flertal av de närmare trettio europeiska alliansmedlemmarna (och kanske även Kanada) föredrar att ställa sig utanför en sådan konfrontation. Om Sverige i ett dylikt läge tillhörde Atlantpakten, skulle vi verkligen sända hjälpkonvojer över Atlanten?

Läs mer

För snart två år sedan, den mycket varma sommaren 2018, tog vi bilfärjan från Karlshamn till Klaipeda. Vi skulle fara längs Memelfloden, besöka Tilsit, numera staden Sovetsk, i Kaliningradexklaven, där svenska rikets öde avgjordes 1807, och uppsöka några orter, där litauer avrättade judiska landsmän, i landet som helhet i större omfattning än någon annanstans i Europa relaterat till invånarantalet: det började redan innan de nazistiska mördarpatrullerna anlände. Några kilometer norr om Vilnius, huvudstaden som då var införlivad med Polen, ligger Europas mittpunkt (orten Purnuškės), med ett EU-monument och alla EU-flaggorna vajande.

Läs mer

Sedan ett par år tillbaka övar det svenska försvaret tillsammans med USA.

Samverkan och kommunikation, interoperabilitet, anges ofta som syftet liksom förmågan att ta emot och ge militärt stöd om vi blir angripna eller om någon stat i vårt närområde angrips.

Försvarsministern och försvarsledningen hänvisar till det Statement of Intent som undertecknades 2016 mellan Sverige och USA och som Peter Hultqvist brukar kalla den transatlantiska länken.

Detta Statement of Intent innehåller dock inga överenskommelser som skulle tvinga Sverige att delta i övningar som utmanar Ryssland.

Två övningar på senare år reser emellertid frågor om vart Sveriges säkerhetspolitik är på väg. Den ena är övningen tillsammans med amerikanska bombplan över svenskt territorium i maj i år och den andra är Arctic Challenge Exercise 19 (ACE 19) som genomfördes i norra Sverige förra året.

Läs mer

”De senaste decenniernas erfarenhet visar att stormakter starkt tvekar inför att föra kriga på marken. Det kräver helt andra ledtider och risker än att använda sina ofta överlägsna fjärrstridskrafter. Med hänsyn till landets storlek framstår markstridskrafterna i Sverige som närmast anorektiska. Hur man än räknar har vi till exempel dubbelt så många stridsflygplan som vi har artilleripjäser. Det är en helt unik mix. Inget är mer krigsavhållande än att återuppbygga en armé som står i rimlig proportion både till den yta som ska försvaras och våra övriga stridskrafter.”

Allan Widman (L) i Framtidens försvar utgiven av Folk och Försvar 23 maj.

Den svenska så kallade solidaritetsförklaringen från 2009 är, om den tas på allvar, en krigsförklaring. Därför blir den heller inte tagen på allvar, om vi bortser från några oförbätterliga hökars hojt. Dess enda eller huvudsakliga ändamål synes vara att i officiella sammanhang undvika att termen neutralitet kommer till bruk, det vill säga att vilseföra en folkopinion som alltjämt omfattar neutralitetsdoktrinen. Solidaritetsklausulen i EU:s Lissabonfördrag från samma år förefaller fungera på likartat sätt, nämligen att inbilla unionsstaternas invånare att de omfattas av ömsesidig hjälp i situationer av kris eller krig. Erfarenheter från coronapandemin tydliggör att sådana ”utfästelser” måste ses som ett skämt eller möjligen hån. När det gäller, gäller de inte.

För svensk del tillkom dessa deklarationer av föga bindande karaktär, samtidigt som totalförsvaret avvecklades, det militära försvaret avstod från uppgiften att möta en invasion för att övergå till den självpåtagna missionen att sättas in på främmande mark och den allmänna värnplikten skrotades. Landets utrikesminister lämnade huvudstaden så fort han hann och reste jorden runt med det ena budskapet efter det andra, som om Sverige saknade en kompetent diplomatkår, medan människor for i stora skaror till vårt land, en följd av den fria invandringens regim. Globaliseringseufori rådde. Hans Roslings alla kurvor pekade åt rätt håll. Svenska banker erövrade Baltikum, inte alltid med snygga metoder. Det enda fläcken på kartan var Ryssland. EU red ut den internationella finanskrisen med blotta förskräckelsen.

Läs mer

Flera medier rapporterar om hur svenska flygvapnet har deltagit i en övning, där amerikanska bombplan leds över Nordsjön och svenskt territorium upp till Nordnorge.

Dagens Nyheter meddelade idag (21/5) om övningen:

”I övningen samverkade Sveriges och USA:s flygvapen för att understödja svensk trupp på marken. Den inleddes med att två strategiska bombplan, B1-B Lancer, startade från sin hemmabas i Syd-Dakota i norra USA. På onsdagsmorgonen möttes de över den svenska västkusten av fyra Gripen-plan.” Svenska flygstridsledare skall sedan ha väglett bombplanen mot en spelad fiende i ett målområde i nordöstra Vänern.

Övningen är märklig. Amerikanska strategiska bombplan lyfter från en bas i Syd-Dakota för att bomba en fiende som tagit sig in på svenskt territorium. Även tankning i luften av JAS-planen från ett medföljande amerikanskt tankflyg övades.

Övningen kan knappast ses som bara ett tänkt kollektivt självförsvar utan snarare som en del i USA:s strategiska planering för en möjlig konfrontation med Ryssland i Arktis och Norska havet.

Läs mer

Regeringen vill skjuta på satsningarna att bygga upp försvaret, men den politiska oppositionen kräver att överenskommelsen om Försvarsberedningens förslag skall uppfyllas.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet (19/5) hänvisar försvarsminister Peter Hultqvist bland annat till att coronakrisen och kostnaderna som följer i dess spår gör att man vill skjuta upp delar av de överenskomna satsningarna. Han försäkrar att också markstyrkorna skall utökas, även om det kommer senare än vad man tidigare sagt:

”Antalet värnpliktiga ska öka till 8 000 per år. Antalet förband i framför allt armén ska utökas och funktioner för logistik och ledning ska förstärkas.”

Läs mer

Generalmajor Karlis Neretnieks tillhör intelligentian inom den svenska generalskåren. Han besitter gedigna språkkunskaper och är väl förtrogen med militärhistorien. Ingen har bestritt hans förmåga att tänka strategiskt. Med släktrötter i Lettland erbjöds han en gång en hög befattning inom den lettiska krigsmakten men avböjde. Istället blev han rektor för den svenska Försvarshögskolan, efter att tidigare ha varit chef för Gotlands regemente, P 18. Hans intellektuella integritet kan inte ifrågasättas, och han har varit i delo med försvarsdepartementet. Han är, i synnerhet efter pensioneringen från Försvarsmakten, en skrivande officer.

Läs mer