FN:s styrka Minusma i Mali har fått förnyat mandat på ett år från FN:s säkerhetsråd.
Den svenska försvarsmakten skriver i sitt pressmeddelande att mandatet förnyas samtidigt som ”situationen i landet knappast blir mindre komplicerad, snarare tvärtom”.
Sommarrepris.
Den 30 juni var det 60 år sedan Kongo blev självständigt. Vi återpublicerar den här artikeln om mordet på Patrice Lumumba.
*
Ludo De Wittes bok om mordet på Lumumba kan sägas vara startpunkten för undersökningarna om Hammarskjölds död och ger en bakgrund till händelserna i Kongo. Presentationen är författad av Lars-Gunnar Liljestrand och publicerades i Tidskrift för Folkets Rättigheter 2001.
Patrice Lumumba räknas som en av de stora nationella ledarna i den koloniala frigörelsen efter andra världskriget tillsammans personer som Nasser, Nehru, Nkrumah och Sukarno.
Lumumba var det fria Kongos förste valde premiärminister. Han mördades under oklara omständigheter bara ett halvår efter att han tillträtt. I Afrika och på många håll inom Tredje världen sågs mordet som en del i västmakternas komplott att söndra Kongo och behålla kontrollen i landet.
Med boken The Assassination of Lumumba (Verso, London, 2001) har den holländske författaren Ludo De Witte gjort en grundlig genomgång av händelserna kring mordet. Han har grävt i FN-arkiven, tagit fram nya fakta och visat hur väst – i synnerhet Belgien, Storbritannien och USA – var ansvariga för mordet. Boken har väckt stor uppståndelse i väst och tvingat den belgiska regeringen att erkänna sitt ”moraliska ansvar” för dådet.
Patric Porter har skrivit en tankeväckande bok: The False Promise of Liberal Order (Polity 2020). Porter är professor i Birmingham, England, och knuten till The Quincy Institute,
För Porter är Niccolò Machiavelli än i dag av stor betydelse. Mottot för boken är: “Many writers have dreamed up republics and kingdoms that bear no resemblance to experience.”
Vad många drömmer om i Väst är en världsomfattande ”Liberal Order”, vilket får förstås som ett mer eller mindre frivilligt anammande av den amerikanska synen på demokrati (”organized around freedom, consent and equality”). Men då detta anammande ofta är påtvingat, är det enligt Porter mer fråga om en liberal oordning: ”We can speak of an American-led order. But a liberal one?” Presidentkandidaten Joe Biden lovade i München i februari 2019 en återgång till Pax Americana, efter att president Trump börjat ”swinging his wrecking ball”.
Porter lyfter fram ”the Truman movement”, ”a blueprint for a rules-based international order”, byggd på bland annat ”nonaggression, self-determination, and the peaceful settlement of disputes”, och hänvisar till FN-stadgan. ”Liberal order stood for transcendent values […] The order has also been described as a system of ‘embedded liberalism’.” Han frågar samtidigt hur en “illiberal order” ser ut; han säger att den är ”disrespectful of rules and norms”. Samtidigt finns det ett problem med “historical memory in liberal order discussion”.
Sverige ska inrätta ett nationellt kunskapscentrum om Kina, har regeringen beslutat. Det ska, enligt ett TT-telegram, ”öka kunskapen om hur landet agerar här och i övriga världen”. Utrikesminister Ann Linde säger att det är ”viktigt att förstå hur Kina fungerar på djupet för att [vi ska]vara bättre rustade i vår [ömsesidiga?] relation”. Verbet ”rusta” ger en signal som inte går att missförstå.
Centret kommer att sortera under Utrikespolitiska institutet, och det huvudsakliga syftet sägs vara att ”ta fram underlag för regeringen och statliga myndigheter”. Etableringen av centret ingår i den ”Kinastrategi” som regeringen antog förra året. Centret har i första hand att ta fram kunskap om ”hur Kina påverkar Sverige”. Där ska studeras direktinvesteringar, företagsförvärv och studentutbyte.
Centret kommer att vara fristående, men inte oberoende. Statsmakterna bestämmer helt verksamhetens inriktning och har förväntningar på dess rapportering. Förutsättningslös är den ej.
”På sikt är planen att även upprätta liknande center för Ryssland och Östeuropa samt för nedrustning av kärnvapen”, heter det vidare.
Detta är alarmerande.
För Sverige är ett gott förhållande till Ryssland ett livsvillkor. Det gäller oavsett vilket styrelseskick som råder i våra bägge länder. Under sovjeteran var svenska regeringar av olika schattering mycket måna om detta. De förstod alla klokskapen i vändningen 1812. Endast under ubåtsdiplomatin gjordes avsteg från denna linje. Olof Palmes utfall mot ”diktaturens kreatur” 1975 var en förlöpning – så opåkallad därför de allra flesta svenskar och en stor omvärld insåg att det sovjetiska ledarskapet och dess kumpaner agerade brottsligt. Vid den polska krisen upprepade de inte denna blunder. Avspänningspolitiken hade då företräde. Den var också viktig för att kalla kriget skulle kunna ledas mot ett slut och för att oppositionsrörelser inom sovjetväldet skulle kunna formeras.
Icke-dialog med Moskva och uppblåsta hotbilder av ett revanschistiskt Ryssland inverkar negativt på Sveriges yttre säkerhet. Vi har som grannland inget otalt med Ryska federationen. Den är en efterföljarstat till ett imperium och hemfaller då och då till stormaktsfasoner. Dess främsta prioritet är inte världserövring utan maktbalans. Ryssland ville ha Krim, en gammal erövring och ett strategiskt stycke land, men ingenting mot de erövringar som gjordes under andra världskriget, genom vilka det gamla ryska imperiet återställdes med några få undantag (bland annat Finland) och några nya ackvisitioner gjordes. Ryssland är efter kalla kriget, liksom efter Krimkriget och första världskriget, förlorarstaten. Det befinner sig i en återhämtningsfas, med avsevärda ekonomiska och sociala bekymmer.
Riksdagen sade den 11 juni ja till regeringens förslag om deltagande med en väpnad styrka i den franskledda insatsen Takuba i Mali. Den svenska styrkan beräknas under normala omständigheter bestå av högst 150 personer. Uppgiften är enligt propositionen (2019/20:86) att bistå Malis säkerhetsstyrkor med att bekämpa väpnade terroristgrupper på Malis territorium samt även att kunna verka på Nigers territorium. (Vi har tidigare kommenterat propositionen på den här sajten.) V och SD röstade emot beslutet.
”Några realistiska alternativ till egna nationella satsningar existerar inte. Medlemskap i allianser, oavsett med vem/vilka, förutsätter att det finns en egen förmåga att bidra med till övriga medlemmar. Solidaritetsklausuler har hittills inte heller varit särskilt framgångsrika, vare sig inom EU eller med den svenska solidaritetsklausulen.
Det gäller att genomföra nödvändiga nationella satsningar på det militära och civila försvaret nu.” Stig Rydell på Kkrva.se
Söker man på nätet efter slagordet ”fredlig samlevnad”, får man som första post följande:
”Att leva tillsammans i fred handlar om att acceptera skillnader och att ha förmågan att lyssna, erkänna, respektera och uppskatta andra samt leva på ett fredligt sätt. Den 16:e maj förklarade FN:s generalförsamling som den Internationella dagen för fredlig samlevnad som ett medel för att regelbundet mobilisera det internationella samfundets ansträngningar. Dagen syftar till att upprätthålla önskan om att leva och agera tillsammans, förenade i mångfald, att bygga en hållbar värld av fred, solidaritet och harmoni.”
Det är Förenta nationernas regionala informationskontor för Västeuropa som har lagt ut denna information. En avrundande formulering lyder:
”Dagen uppmanar länderna att ytterligare främja fred och hållbar utveckling genom att uppmuntra förståelse och medkänsla bland individer.”
Visserligen finns det numera ett otal FN-sanktionerade ”internationella dagar” att välja på, och visserligen är termen fredlig samlevnad närmast förknippad med kalla kriget och den nödtvungna samexistensen mellan länder med skilda politiska, sociala och ekonomiska system, från början lanserad av företrädare för sovjetstaten, som alltid befann sig i underläge under systemkonflikten och som sedan länge har upphört att existera (systemkonflikten också). Men är detta fullgoda skäl till att bruket har upphört?
På sajten har uppmärksammats Tove Gravdals bok Till bords med de mektige.
Tillåt mig komplettera bilden som ges i intervjun.
Norge hade just avslutat sitt medlemskap i FN:s säkerhetsråd, när USA:s utrikesminister Colin Powell den 5 februari 2003, inför rådet lade fram ”övervägande bevis” för att Saddam Husein innehade massförstörelsevapen som han tänkte använda. Enligt Powell var det därför rätt att gå i krig. Den franske utrikesministern Dominique de Villepin bemötte dock Powell på ett kraftfullt sätt. Något beslut från rådet om krig i Irak meddelades inte.
USA, Storbritannien, Polen och Australien förberedde sig, trots avsaknaden av stöd i folkrätten, för krig.
Av Gravdals bok framgår att USA med starka påtryckningar sökte få med Nato-staten Norge på detta krigsäventyr. Och statsminister Kjell Magne Bondevik (kristdemokrat) var beredd att delta. Men Høyre vägrade medverka utan att det fanns ett beslut från Säkerhetsrådet. En regeringskris avvärjdes genom att statsministern backade.
År 2011 var läget ett annat. FN:s säkerhetsråd hade antagit en resolution om att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civilbefolkningen i Libyen. Ian Martin, FN:s ansvarige i landet, citeras i boken och han påpekar att Libyen-resolutionen blev missbrukad: Norskt flyg fällde 588 bomber över Libyen. I det så kallade Libya-utvalget från 2018 framgår att Norges insatser inte bottnade i en vilja att följa rådets resolution, utan mer att stärka ”det euro-atlantiske forholdet”, något författaren lyfter fram.
Boken ger inspiration till att ihärdigt hänvisa till folkrätten och FN-stadgan.
I ett inlägg på den här sajten skriver Anders Björnsson om faran med den svenska regeringens säkerhetspolitik som baseras på hjälp från Väst.
Det är att bygga Sveriges nationella överlevnad på lösan sand med försäkringar från USA som aldrig kan vara en garanti, då varje stat i ett krisläge alltid kommer att främst se till sina egna intressen.
Att anta är inte att spekulera. Anta nu, att Förenta staterna och Folkrepubliken Kina råkar i öppen konflikt med varandra och börjar engagera sig i krigshandlingar, med USA som angripen part. Vem inbillar sig, att samtliga Nato-länder då kommer till USA:s undsättning? Det må stå vad som helst i det nordatlantiska fördragets kapitel fem, men det mest sannolika är, att ett flertal av de närmare trettio europeiska alliansmedlemmarna (och kanske även Kanada) föredrar att ställa sig utanför en sådan konfrontation. Om Sverige i ett dylikt läge tillhörde Atlantpakten, skulle vi verkligen sända hjälpkonvojer över Atlanten?
För snart två år sedan, den mycket varma sommaren 2018, tog vi bilfärjan från Karlshamn till Klaipeda. Vi skulle fara längs Memelfloden, besöka Tilsit, numera staden Sovetsk, i Kaliningradexklaven, där svenska rikets öde avgjordes 1807, och uppsöka några orter, där litauer avrättade judiska landsmän, i landet som helhet i större omfattning än någon annanstans i Europa relaterat till invånarantalet: det började redan innan de nazistiska mördarpatrullerna anlände. Några kilometer norr om Vilnius, huvudstaden som då var införlivad med Polen, ligger Europas mittpunkt (orten Purnuškės), med ett EU-monument och alla EU-flaggorna vajande.