Regeringen vill skjuta på satsningarna att bygga upp försvaret, men den politiska oppositionen kräver att överenskommelsen om Försvarsberedningens förslag skall uppfyllas.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet (19/5) hänvisar försvarsminister Peter Hultqvist bland annat till att coronakrisen och kostnaderna som följer i dess spår gör att man vill skjuta upp delar av de överenskomna satsningarna. Han försäkrar att också markstyrkorna skall utökas, även om det kommer senare än vad man tidigare sagt:
”Antalet värnpliktiga ska öka till 8 000 per år. Antalet förband i framför allt armén ska utökas och funktioner för logistik och ledning ska förstärkas.”
När ÖB i november förra året varnade att det fattas 55 miljarder för att uppfylla överenskommelsen, var det knappast en överraskning för dem som följt försvarspolitiken. Beredningens förslag var i det stora hela en fortsättning på den politik som förts sedan 20 år tillbaka, det vill säga ett tröskelförsvar byggt på flyg, flotta och senare även luftvärnsmissilerna Patriot. Tillsammans representerar dessa system stora dyra försvarssystem som notoriskt överskrider alla kostnadskalkyler och tidsplaner. De viktigaste beståndsdelarna är den nya JAS E, ubåt A26, nya örlogsfartyg samt Patriotsystemet. Kalkylen för A26, 8.2 miljarder kronor, bygger dessutom på antagandet att en av de två beställda ubåtarna kommer att kunna säljas till annat land, något som idag ter sig ytterst osäkert.
Markstridskrafterna, som utgör det verkliga territorialförsvaret, består idag av en komplett och en delvis färdigställd brigad, vilket naturligtvis inte på något sätt kan säkra hela det svenska territoriet.
Försvarsbeslutet baserat på beredningens förslag var tre brigader kompletterade med några ytterligare bataljoner bland annat för övre Norrland och Gotland. Trots allt tal om fler värnpliktiga innebär dock beslutet att försvaret fortfarande består av yrkessoldater med ett komplement av värnpliktiga, idag cirka 5000 och med målet att nå 8000 enligt beslutet. Detta vill nu försvarsministern skjuta fram.
Fyra brigader är en förutsättning för att skapa handlingsfrihet enligt Försvarsberedningen, men då handlar det ändå inte om ett territorialförsvar.
Tröskelförsvaret bygger på att Sverige inte skall försvaras under längre tid. Försvarsberedningen skrev att försvaret skall kunna hålla ut i högst tre månader men knappast klara att slå tillbaka ett angrepp. Om angriparen bitit sig fast skall försvaret föra en uppehållande strid, men för att återta territorium är bedömningen att USA eller Nato måste komma till hjälp. Vi har tidigare kommenterat detta här på sajten.
Samtidigt finns krafter som vill verka för ett starkare territorialförsvar. Vänsterpartiet, Folkpartiet och Sverigedemokraterna har alla på olika sätt markerat stöd för ett territorialförsvar, och för Vänsterpartiets del även återinförandet av allmän värnplikt.
PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, har klarsynt noterat de skilda linjer som finns men som båda bygger på Nato-stöd i slutändan:
”Försvarsberedningen vill att det framtida försvaret ska hålla sig på marken och med värnpliktiga arméstridskrafter säkra Göteborgs hamn, E20, Arlanda och vägen mellan Trondheim och Sundsvall – allt i väntan på att Nato ska anlända.
M, Försvarsmakten och delar av Försvarsdepartementet vill satsa på ett mer tekniktungt modernt försvar som med flyg, sensorkedjor och fartyg tillsammans med Nato-länderna spärrar Rysslands möjligheter i norra Europa.”
Tröskelförsvaret med det underliggande antagandet att vi kommer att få hjälp av Nato och USA innebär ett risktagande och ett spel med Sveriges säkerhet. Inga garantier finns att vi får hjälp i ett krisläge. Ett svenskt beslut om stationering av utländska styrkor här i landet inom ramen för det så kallade värdlandsavtalet med Nato kan tvärtom öka risken att vi blir ett förstahandsmål.
Anpassningen till Natos behov är en viktig faktor för regeringens satsning på tröskelförsvaret.
För Nato-medlemmar är anpassningen än mer långtgående och har försvårat uppbyggnaden av ett eget nationellt försvar, vilket vi tydligt sett i Norge och nu senast i Tyskland med kraven från Nato att landet skall skaffa nya stridsflygplan som bärare av kärnvapen.
Sverige är alliansfritt, ett rikt land med goda statsfinanser och vi har möjlighet att bygga upp ett eget starkt territorialförsvar. Ensidig inriktning på tröskelförsvaret är ingen naturnödvändighet, även om politiker och försvarsledningen vill få oss att tro det.
Alla kostnader för försvaret borde granskas utifrån vad de tillför vår nationella försvarsförmåga.
Sveriges deltagande i Nato-övningar, olika så kallade task forces och nu senast förslaget om att skicka specialstyrkor att delta i Frankrikes Takuba-styrka är exempel på att resurser tas från det egna nationella försvaret.
Med allmän värnplikt kan vi få ett folkförsvar som ger oss större överlevnadsmöjligheter, som markerar att vi har enbart fredligt-defensiva avsikter och som kan bidra till att minska spänningarna i vår region. Svenska politiker får inte bidra till att trappa upp dem.
Finland har visat att ett sådant försvar dessutom blir billigare än en ensidig satsning på nyutveckling av dyra vapensystem för ett tröskelförsvar.