Svenska myndighetspersoner och försvarspolitiker utgår från att Sverige inte kommer att vara opåverkat av en stor kris eller ett öppet krig i vårt närområde. Detta är ett antagande, som har karaktären av en självklarhet. Men hur denna påverkan kommer att se ut, måste förbli en gissning. Att Sverige under alla omständigheter skulle bli en deltagare i sådana händelseförlopp, är ingen självklarhet. Vårt agerande kan inte vara ödesbestämt.
Endast någon eller några av stormakterna kan utlösa ett krig i vår del av världen. Ett rimligt förhållningssätt för småstaten, som önskar fred över allt annat, skulle vara, att vårt land med alla medel anstränger sig för att stå utanför och inte medverka i krig, som utkämpas av en stormakt. Det måste styras av en viljeinriktning. Sveriges intressen sammanfaller sällan med stormakternas.
Interna kriser i grannländer bör vi inte heller blanda oss i, om inte annat därför att vi aldrig kommer att veta, hur de kan eskalera och leda till stormaktsingripanden. Också detta har med politisk vilja att göra. Däri ligger inget ödesbestämt.
Det officiella säkerhetspolitiska tänkandet i Sverige avviker på flera punkter från dessa grundsatser, och det gör även det praktiska handlandet. Sverige har under detta århundrade deltagit i krig på stormakters sida, i Afghanistan och Libyen och nu även i inbördeskrigets Mali. Dessa strider har utkämpats långt bortom vårt eget territorium, men perspektivet från beslutsfattare sida har varit, att våra insatser där har tryggat vårt lands säkerhet.
Detta är absolut ingen självklarhet, och inte ens ett rimligt antagande, utan närmast ett önsketänkande. En följd av den Nato-styrda interventionen i Libyen år 2011 och den lagliga ordningens sammanbrott i det landet blev massmigrationer därifrån till Europa och detta i en sådan omfattning, att de även kom att påverka Sverige och leda till en politisk och samhällelig kris hos oss fyra år senare. Detta var i hög grad självförvållat.
Var det också utslag av tanklöshet? Det kan man undra. Det fanns ett motstånd mot svenskt deltagande, och mot krigsinsatsen som sådan, högt uppe i de bägge största riksdagspartierna. Men massmedial desinformation i kombination med utrikespolitisk inställsamhet fick till slut fram en bastant riksdagsmajoritet för vår medverkan i detta krigsäventyr, detta bombkrig, där vårt grannland Norge bombade mest av alla (och sedan fick en landsman som Natos generalsekreterare).
På sin tid hette det, att Sveriges första försvarslinje gick i Afghanistan, vilket var en seger för interventionistisk retorik men utan all militär framgång – istället åderläts ju det nationella svenska försvaret systematiskt genom avskaffandet av den allmänna värnplikten och avskedandet (pensionering) av stora officerskadrer. I den mån det här fanns en viljeinriktning, så rörde det sig om viljan att vara till lags, inte om en vilja till landets bästa.
Har saker och ting förändrats? På ytan men knappast i grunden. Sverige har ännu soldater i Afghanistan – och i Irak och i Mali. Endast i det senare fallet kan man i någon mån stödja sig på ett FN-mandat (sådant har Minusma-, ej Takuba-styrkan), men från svenskt regeringshåll framhålls ofta ett gott förhållande till Frankrike, som är storspelaren här, en före detta imperiemakt, som starkt bidragande till den svenska närvaron. Utgivarna av denna sajt har flera gånger påpekat, att det resonemanget inte håller, eftersom det är farligt.
Svenska regeringen planerar nu öppet för att ta emot främmande militär trupp på svenskt territorium. Sådant kan visa sig nödvändigt, men i ett oprovocerat läge måste detta sända absolut felaktiga signaler till vår omgivning. Vårt folk godtar knappast, att landet utan vidare reduceras till en transportled, ett omlastningsställe eller en bas för fjärrverkande vapen åt utländska styrkor, vilka har andra krigsmål än vi. Vår militär ska heller inte öva för anfall utan för försvar. För övrigt: några krigsmål har Sverige ej.
Vårt mål måste tvärtom vara att stå utanför kriget, om det kommer. Om vi får det på halsen, måste vi se till att landet inte blir ett slagfält för andra stridande.
Detta har implikationer också i fredstid. Hur ska Konungariket Sverige kunna spela en fullt ut konstruktiv roll i det så kallade Arktissamarbetet, om vi är strategiskt bundna till en av parterna där? Vi vek oss i fråga om FN-resolutionen, som kräver en kärnvapenfri värld, och det under faktisk hänvisning till denna part. Vår medlingsinsats för katastrofernas Jemen blev utan framgång, och när medlade Sverige någonstans senast? Den utrikespolitiska linjen har fläckats av partiskhet.
Detta duger inte. I riksdagsvalet om knappt två år borde det finnas kandidater, som står för ett alternativt –egentligen traditionellt –synsätt. Ett annat forum än de styrda, årligen återkommande Sälenkonferenserna borde tillskapas, så att frågor, som har med vårt lands säkerhet att göra, blir allsidigt belysta. Vi kan inte bara hoppas på det bästa och blunda för ett besvärande faktum, nämligen att den officiella politiken har spårat ur.