Göran Frisk och Malin Gunnesson ställer i en artikel på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg frågan varför marinen under alla dessa år med återkommande ubåtsjakter aldrig lyckats sänka en främmande ubåt.
De undrar om det är brist på viljan hos de politiskt ansvariga:
”Men hur är det med den politiska viljan att låta marinen göra sitt jobb? Det är klart att det skulle bli stelt och tråkigt i förhållande till Ryssland när vi sänker den första ubåten. Ryssland skulle bli mer hotfullt och aggressivt. Men det kan vara värt att betänka att det finns vissa konflikter som är värda att ta.”
Det är knappast klarläggande, och författarna reder inte ut frågan om hur den stående ordern till försvaret att möta kränkningar är utformad.
Man måste gå till den ordern, IKFN som står för Förordning (1982:756) om försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, för att se vad regeringen avser att marinen skall göra.
Nu skriver författarna helt kort och som om det vore en sanning:
”På svenskt inre vatten ger man verkanseld för att sänka.”
Så är inte IKFN utformad och därmed ger påståendet en missvisande bild av det politiska ansvaret.
Försvarets primära uppgift vid kränkningar är tydlig i IKFN. En främmande ubåt som påträffas på inre vatten i undervattensläge skall ”hindras från fortsatt verksamhet där”, och för att uppnå detta får ”vapenmakt tillgripas utan föregående varning”. Syftet är således att tvinga upp ubåten. Hur svårt det än är så är det likväl försvarets uppgift
En sådan insats kan riskera att ubåten kan komma att sänkas, men det är inte syftet enligt IKFN.
Skrivningarna i IKFN har inte kommit till genom en slump eller genom oförstånd. De är resultatet av genomtänkta politiska beslut på högsta nivå.
Under hela 80-talet, då ubåtskränkningarna pågick som mest intensivt, fördes en häftig debatt om IKFN. Skulle regeringen ge en stående order om sänkning eller skulle man kvarstå med den i praktiken närmast omöjliga uppgiften att tvinga upp en ubåt?
Ulf Adelsohn har i sin memoarbok berättat om hur partierna jämkade ihop sig om IKFN i utrikesnämnden 1982. De borgerliga ville ha en skrivning om sänkning, men socialdemokraterna var emot, och i ”den nationella enhetens namn” beslöts att inte skärpa ordern. Adelsohn citerade Carl Bildt: ”Har inte militären order att sänka så gör den inte det.”
Den IKFN vi har idag innehåller skrivningen att ubåt på svenskt inre vatten skall hindras bedriva fortsatt verksamhet där. Detta är inte en stående order att sänka alla främmande ubåtar. Det som sägs är istället att insatsen får göras med vapen som kan medföra ”risk” att ubåten sänks. Ordalydelsen i IKFN:s 15 § är denna:
”En utländsk ubåt som påträffas i undervattensläge inom svenskt inre vatten skall hindras från att bedriva fortsatt verksamhet där. Därvid får vapenmakt tillgripas utan föregående varning. Om det behövs, får sådana vapen användas som medför risk för att ubåten sänks eller görs manöveroduglig på något annat sätt. Om ubåten intar övervattensläge, skall den identifieras och för vidare åtgärder föras till en ankarplats.
En utländsk ubåt som påträffas i undervattensläge inom territorialhavet skall avvisas från territoriet. Om det är nödvändigt skall vapenmakt tillgripas. Då särskilda förhållanden kräver det, får därvid enligt Försvarsmakten bestämmande vapenmakt i syfte att förhindra fortsatt verksamhet tillgripas utan föregående varning.”
Utifrån den här tydliga stående ordern har flera ubåtsvapen utformats inte för att i första hand sänka ubåten utan skada den så att den tvingas upp. ELMA-granaterna skall till exempel slå ett litet hål i skrovet så att ubåten till slut tvingas upp. Minlinjerna är inte till för att med automatik utlösas då en främmande ubåt passerar. Under 80-talet fälldes sjunkbomber mot främmande ubåtar men endast i mindre antal och inte i stora fält som skulle krävas för att få verkan. Knappast något land har lyckats med uppgiften att tvinga upp en ubåt därför blir IKFN som den är utformad inte den tydliga signal till omvärlden som är nödvändig.
Vad som krävts är idag liksom under 80-talet en stående order till Försvarsmakten att sänka varje främmande ubåt som påträffas i undervattensläge på svenskt inre vatten. Ingen främmande makt, vare sig i väst eller öst, skall få kalkylera med att komma undan om den kränker vårt territorium.