Regeringens proposition om totalförsvaret 2021–2025 innebär ett allvarligt avsteg från den svenska alliansfrihetspolitiken.
Regeringen målar i mörka färger upp det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområden. Allt är Rysslands fel: Det är Ryssland som bedriver militär verksamhet längs sina gränser och som hotar Sverige
De ryska aggressionerna mot Georgien och Ukraina för 12 respektive 6 år sedan – vilka bottnade i motsättningar till följd av Sovjetunionens upplösning – bevisar att Ryssland har onda avsikter även mot de baltiska och nordiska länderna.
Moderniseringen av de ryska stridskrafterna för att möta de mångfaldigt starkare amerikanska styrkorna tas till intäkt för ryska aggressiva avsikter på Nordkalotten, i södra Östersjöområdet och i Svartahavsområdet, när det i själva verket är USA och Nato som flyttar fram sina militära positioner, i synnerhet på Nordkalotten, i Östersjön och i Polen och Baltikum.
Ryssland ges skulden för de nedlagda nedrustningsförhandlingarna, trots att det var USA som sade upp ABM- och INF-avtalen och tvekar att förlänga Nya START-avtalet
Den inrikespolitiska situationen och det ekonomiska läget i Ryssland skildras på ett avskräckande sätt, som gör att Ryssland framstår som ett existentiellt hot mot Sverige.
Fientligheten mot Ryssland genomsyrar hela totalförsvarspropositionen. Det finns ingen förståelse för ryska säkerhetsintressen eller andra behov. Den påklistrade meningen i propositionen ”Sverige bedriver en tvåspårspolitik gentemot Ryssland, som innebär att vi fördömer ryska folkrättsbrott samtidigt som vi håller öppet för samarbete på områden där det finns gemensamma intressen” innebär i sak, att vi skall fortsätta skälla ut ryssarna och de skall vara tacksamma om vi vill samarbeta på något område som intresserar oss.
Beträffande USA sägs i propositionen inget ont. Det finns ingen kritik mot de militära amerikanska uppladdningarna på Nordkalotten, i Polen och Baltikum och över Östersjön; inga reflektioner hur detta kan påverka det ryska agerandet.
Den militära uppbyggnad som förordas i propositionen är att göra allt för att enligt värdlandsavtalet med Nato och ett Memorandum of Understandig med USA förbereda amerikanska och andra Nato-styrkors tillträde till svenskt territorium via Trondheim-leden och på andra sätt. Det säkerhetspolitiska målet är att att dessa styrkor tillsammans med den svenska försvarsmakten skall bekämpa Ryssland, för vilket effektiva förberedelseåtgärder vidtas.
Man kan notera att medan Finland i sin säkerhetspolitiska doktrin har infört stadgandet att ”Finland tillåter inte att dess territorium utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater” saknas något motsvarande i de svenska koncepten.
Den säkerhetspolitik, som läggs fram i Totalförsvarspropositionen, går utöver vad Försvarsberedningen förordade i sitt betänkande. Med denna proposition, bakom vilken står Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och om vars säkerhetspolitiska avsnitt de borgerliga partierna inte torde ha någon svårighet att enas, avlägsnar sig den svenska regeringen från drygt 200 år av framgångsrik säkerhetspolitik:
Det gäller 1812 års politik – Karl Johans politik – att Sverige skulle hålla sig utanför stormaktsmotsättningarna.
Det gäller vår politik från slutet av 1800-talet till 1991, inriktad på alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i händelse av krig i vårt närområde, en politik som vi tillämpade under de bägge världskrigen.
Det gäller politiken efter 1991, då vi officiellt har hävdat militär alliansfrihet.
I propositionen sägs att ”Sverige inte är med i någon allians”. Men genom det mycket nära militära samarbetet med USA och Nato har den svenska alliansfriheten fått hårda törnar. Den svenska Nato-lobbyn gottar sig åt detta. Omsvängningen i förhållande till de senaste årens regeringsförklaringar och utrikesdeklarationer har drivits igenom utan en brett förankrad debatt hos befolkningen.
Förändringen av den svenska säkerhetspolitiken påverkar det militära läget i Östersjöområdet inklusive Ryssland. Med tanke på de starka stormaktsmotsättningarna i regionen är det en riskabel politik, som med eller mot vår vilja riskerar leda oss i ofärd. Ryssarna kan ju tro att vi menar allvar med den nya säkerhetspolitiska retoriken och att det inte bara är ett spel för galleriet för att få opinionsstöd för högre försvarsutgifter i Sverige.
Risken för Sverige ligger inte i ett isolerat ryskt anfall mot vårt land utan i att en stormaktskonflikt utbryter i Europa, som drabbar också oss. Om detta finns det inga resonemang i propositionen. Inte heller om vad Sverige skulle kunna göra för att minska dessa stormaktsspänningar och på så sätt minska krigsriskerna för Sverige.
Tillsammans med länder som Finland, de andra nordiska länderna och Frankrike skulle vi faktiskt kunna göra en hel del för att undanröja misstro och skapa bättre förutsättningar för en fredlig utveckling i Europa med bevarande av Sverige som ett militärt icke utsatt område. Det utesluter på inget sätt utan förutsätter att vi samtidigt bygger upp ett trovärdigt, fredsbevarande svenskt totalförsvar.
Anmärkning. – Författaren är tidigare ambassadör, statssekreterare och krigsmaterielinspektör.