Den 7 oktober 2001 angrep USA och dess närmaste allierade Afghanistan. Bombkriget ledde till att talibanerna drevs bort från makten.
Angreppet saknade mandat från FN:s säkerhetsråd och har aldrig i efterhand sanktionerats av FN.
USA bildade tillsammans med Storbritannien och ett par andra väststater ockupationsstyrkan Operation Enduring Freedom (OEF), som utan folkrättslig grund fortsatte kriget mot talibanerna. Från 2015 bytte styrkan namn till Freedom Sentinel som fortsatt bekämpade talibanerna främst genom bombangrepp och drönarattacker. Även den insatsen saknade folkrättslig grund.
I slutet av 2001 bildades på brittiskt initiativ en ny styrka, International Security Assistance Force, Isaf, som verkade på ett mandat från FN:s säkerhetsråd för att upprätthålla säkerheten för en övergångsadministration i Kabul med omgivningar. Svenska regeringen tackade ja till en brittisk inbjudan att delta i Isaf, och riksdagen beslöt den 18 januari 2002 om den första svenska truppen som omfattade 45 man. Insatsen skulle gälla sex månader.
Steg för steg kom dock insatsen att utvidgas i takt med att kriget intensifierades. I augusti 2003 övertog Nato ledningen för Isaf från britterna och från och med då var befälhavaren alltid en amerikansk general. Därmed gick kriget in i ett nytt skede.
Det finns något olika uppgifter om hur stor den svenska styrkan var som mest. Riksdagen satte i beslutet 2008 om fortsatt deltagande ett tak på 855, men Försvarsmakten har i andra sammanhang angett att som mest fanns 1000 svenska soldater i landet.
För att beskriva den svenska militära insatsen måste man klargöra vilken folkrättslig grund och vilket FN-mandat som gällde.
Grunden för Isaf angavs i FN:s säkerhetsrådsresolution 1386 från den 20 december 2001 där mandatet gällde att upprätthålla säkerheten i Kabul med omgivningar. Mandatet kom att utvidgas till att gälla upprätthållandet av säkerheten också i övriga delar av Afghanistan genom resolution 1510 från den 13 oktober 2003. Mandatet för Isaf var således att upprätthålla säkerheten, vilket inte var detsamma som att starta ett regelrätt krig mot talibaner i landet. Här skilde sig uppdraget för Isaf från den USA-ledda Oef, vars insats var allmän upprorsbekämpning.
Då resolution 1510 antogs hade kriget börjat utvidgas. Frankrike, som inte ville riskera att Isaf skulle få en mer offensiv roll, markerade med en röstförklaring i Säkerhetsrådet att den nya resolutionen inte fick innebära någon förändrad inriktning annat än att säkerheten skulle utsträckas från att bara gälla Kabul med omgivningar till att gälla hela landet.
Liknande försäkringar gav svenska regeringen då den i propositionen 2004 förklarade innebörden av resolution 1510:
”Syftet med utvidgningen är fortsatt att skapa säkerhet för de afghanska myndigheterna samt för FN och övrig internationell personal verksam inom återuppbyggnad och humanitär verksamhet, samt att därutöver möjliggöra stöd till exempelvis valprocessen och reformerna av den afghanska säkerhetssektorn.”
Det var inget mandat att starta ett omfattande krig och jaga talibaner och misstänkta upprorsmän.
När kriget några år senare kulminerade skulle dock Isaf komma att agera på samma sätt som Oef, det vill säga genomföra ett fullskalekrig, vilket möjliggjordes genom gemensamt amerikanskt befäl för både Isaf och Oef. Startskottet var president Obamas beslut 2009 att skicka ytterligare 30 000 soldater till Afghanistan där de utländska trupperna kom att uppgå till 150 000. Förändringen i krigföringen skedde utan offentlig diskussion om hur mandatet från Säkerhetsrådet skulle tolkas. Det var ett så kallat mission creep som inte ens nämndes när riksdagen tog besluten om fortsatt svenskt militärt deltagande under de mest intensiva krigsåren 2008–2012.
Krigföringen benämndes Counter Insurgency Strategy (COIN) och hade rötter i USA:s krig i Irak men tillämpades även under Vietnamkriget. I teorin skulle COIN kombinera insatser för att vinna befolkningens förtroende med offensiva attacker mot motståndarna. I praktiken blev det inget av det förra, eftersom allt inriktades på att spåra upp och fängsla eller likvidera upprorsmän.
Kärnan i den nya taktiken var nattliga räder i afghanska hem i alla delar av landet. Misstänkta upprorsmän blev ofta skjutna innan det gick att avgöra om de var stridande eller ej i folkrättens mening. Sådana targeted killings kom därför i många fall att innebära folkrättsstridiga utomrättsliga dödanden.
USA genomdrev att alla Isafs styrkor skulle följa de nya så kallade insatsreglerna (Rules of Engagement) som beskriver hur och under vilka omständigheter man får använda militärt våld. Från begränsningen att bara besvara eld då man blir attackerad blev nu regeln att den som bara kunde antas visa fientlig avsikt var ett legitimt mål.
Även den svenska Isaf-styrkan följde de nya reglerna och genomförde COIN med targeted killings och nattliga räder i afghanska hem.
Försvarsmakten medgav på skriftlig förfrågan från Föreningen Afghanistansolidaritet att targeted killings var en del av krigföringen.
Regeringens utredning om Sveriges deltagande i kriget 2002–2014 behandlade inte frågan om eventuella utomrättsliga dödanden. Man hade en oprecis skrivning om att svenska specialstyrkor hjälpte afghanska specialpoliser att ”genomföra svåra uppgifter”, som att ”gripa personer ur det väpnade motståndet eller kriminella”.
Andra forskare, bland annat tyska, hade dock genom att läsa Isafs egna rapporter om targeted killings-operationer 2009–2011 kunnat sammanställa en noggrann dokumentation om hur operationerna genomfördes. Från den kan man se att det också i de fyra provinser, där svenska Isaf haft ledningen, genomfördes sådana aktioner. Rapporterna angav 66 dödade och 130 tillfångatagna där under 2009–2011. Operationerna kan ha utförts av afghanska armén, men sannolikt medverkade svenska Isaf.
Sverige spelade en roll också för insamlandet av namn på misstänkta upprorsmän. Sverige var ett av de 14 länder i Isaf, de så kallade ”14 eyes”, som genom signalspaning utifrån tips och angiverier möjliggjorde upprättandet av det som kom att kallas Natos dödslistor. (Benämningen ”Nato-Todeslisten” myntades av Der Spiegel.) Uppgifterna om dödslistorna kom fram genom bland andra visselblåsaren Edward Snowden.
Listorna, Joint Prioritized Effects List (JPEL), innehöll 3673 personer klassade i prioritetsordning. Av dessa fördes cirka 700 upp på dödslistan och sedan tilldelades de olika Isaf-styrkorna namnen på de personer som fanns inom respektive provins för att antingen dödas eller tillfångatas. Personerna på listan var både sådana som utpekades som ledare och medhjälpare (facilitators) till upprorsgrupper och andra personer, som droghandlare.
De nattliga räderna kom att väcka en våldsam vrede hos stora delar av det afghanska folket både på grund av det brutala dödandet och genom det godtyckliga utpekandet av upprorsmän. Opinionen tvingade 2012 USA att nästan helt upphöra med sådana aktioner. Kriget avtog dock inte i intensitet eftersom USA istället femdubblade antalet drönarattacker mot misstänkta motståndare.
Isaf-insatsen avslutades först den sista december 2014 när ett avtal ingicks mellan regeringen i Kabul och Nato om en ny styrka, Resolute Support Mission (RSM).
Flera länder – som Frankrike, Holland, Australien och Kanada – hade dragit sig ur kriget tidigare, men Sverige blev kvar till slutet.
Från den 1 januari 2015 ingick Sverige med en mindre styrka, den nybildade RSM, som hade uppgiften att utbilda, träna och stödja den afghanska armén. RSM var dock i realiteten stridande då den var en integrerad del av den fortsatta amerikanska krigföringen under efterföljaren till Oef som hade benämningen Operation Sentinel.
RSM saknade mandat från FN:s säkerhetsråd och byggde på en inbjudan från regeringen i Kabul. Svenska regeringen hävdade att det var en fullgod folkrättslig grund och pekade på ett brev från Kabulregeringen. På begäran från Föreningen Afghanistansolidaritet om att visa inbjudan framkom att den inte existerade. Sverige hade bara hängt på ett avtal mellan Kabul och Nato.
Folkrättsligt var inbjudan dessutom inte legal, då det pågick ett inbördeskrig där utgången inte var avgjord. I sådana situationer får utomstående stater inte ingripa för att avgöra styret i ett annat land.
Olika motiv för deltagandet i kriget har under åren förts fram från både ansvariga politiker och den svenska försvarsledningen.
Då Sverige först gick med 2002 var det av lojalitet med USA efter attackerna den 11 september, enligt dåvarande försvarsministern Björn von Sydow (Fokus 11/2 2010).
Dåvarande ÖB Johan Hederstedt framhävde som motiv i samma artikel militärens önskan att öva sig i strid.
Under det fortsatta kriget framfördes från politiskt håll nya motiv: flickskolor, kvinnors rättigheter, uppbyggandet av en rättsstat med mera.
Militärledningen kom också med ett nytt motiv. Det var i själva verket Sveriges nationella existens som stod på spel. Dåvarande ÖB Håkan Syrén deklarerade 2004: ”Försvaret av Sverige börjar i Afghanistan.”
Här följde ÖB efter Tyskland där försvarsminister Peter Struck i december 2002 slog fast något som närmast liknade en ny militärdoktrin: ”Tysklands säkerhet försvaras i Hindu Kush.”
Den uppfattningen kom emellertid att helt ändras när den tidigare Bundeswehr-inspektören general Harald Kujat summerade att tyska soldater hade i första hand skickats till Afghanistan som ett tecken på lojalitet med USA och att målen att stabilisera landet hade misslyckats.
Det var samma slutsatser som svenska regeringens utredning om kriget 2002–2014 kom fram till: enda målet som uppnåtts var att visa lojalitet med Nato.
Argumentet att svenska försvaret stärktes av erfarenheterna från kriget avvisades i en rapport från Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI). Där slogs istället fast att mycket av insatserna saknade relevans för det svenska nationella försvaret. Sverige behövde bygga upp ett nationellt försvar med moderna armébrigader, och då var erfarenheterna av att bekämpa en gerilla i Centralasien och utveckla metoder att undgå hemmagjorda vägbomber i byarna av ringa värde.
Det är politikerna som har ansvaret för att vi deltagit i kriget, och det är politiska beslut som kan påverka andan och kulturen inom Försvarsmakten.
Totalt uppges 9 475 svenska soldater och officerare ha tjänstgjort i Afghanistan till utgången av år 2014. Även om det i siffran ingår en del personer som har tjänstgjort i mer än en omgång utgör det en betydande del av den mycket begränsade svenska armén. Det innebär att vi har nära en generation yrkessoldater och officerare som på olika sätt under lång tid stridit tillsammans med USA- och Nato-trupper och som tjänstgjort i förband och staber med dessa.
Hur detta kan påverka Försvarsmaktens inställning till den svenska alliansfriheten vet man inte, men det finns skäl att anta att kriget har gjort att en del av armén kan känna ideologisk samhörighet med USA och Nato något som säkert senare har förstärkts av de många samövningar med USA och Nato som Sverige genomfört efter 2014.
På sikt finns det bara en väg att gå för att skapa en försvarsmakt som oberoende av vilka preferenser man har för olika stormakter står för ett fosterlandsförsvar mot alla angripare. Det är att återskapa ett försvar baserat på allmän värnplikt. Med ett sådant system kommer både soldater och officerare i huvudsak att vara värnpliktiga och utlandstjänst i stormaktsledda koalitioner kan inte kommenderas fram och kommer inte vara en karriärväg som det är idag.
USA:s krig i Afghanistan var en katastrof som kostat tusentals människor livet och drivit hundratusentals människor på flykt. Sveriges deltagande var enbart baserat på att visa sig som en lojal partner till USA och Nato för framtida insatser. Vårt deltagande hade inget samband med vårt eget nationella försvar – tvärtom tog det personal och resurser från det nationella försvaret.
Svenska soldater hade aldrig i Afghanistan att göra!