- Neither the White House nor the Department of Defense (DoD) has offered a legal justification for the killing of general Soleimani. That is probably because it is difficult to find one.
- If there is a war (armed conflict) between the US and Iran, then Soleimani, as a general, is surely a legitimate target. However, there is no such war.
- There is, perhaps, a civil war (a non-international armed conflict) in Iraq, in which the US is supporting the Iraqi government. (My impression is, though, that the still ongoing violence in Iraq does not reach the level of civil war.) If so, the US has to act under the authority of the Iraqi government, which invited them. It is not at all clear that the killing is within the bounds of what the Iraqi government has approved. The Iraqi prime minister Abdul-Mahdi has condemned the earlier US attack on a Shia militia on 29 December.
- Another potential justification is that the US is at war with the Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC), headed by Soleimani, which the US declared to be a terrorist organisation in 2019. However, the US has not declared itself to be at war with all terrorist organisations, but only with those affiliated with al-Qaeda, and this certainly does not apply to the IRGC. Läs artikel
Svensk militär i Irak kan dra in oss i stormaktskonflikt
USA:s president Donald Trumps beslut att döda den iranska militärtoppen Qassem Soleimani har väckt väldiga reaktioner internationellt.
”Det är så svårbedömt i regionen nu och farligt, så svenskar som befinner sig i området måste vara försiktiga”, säger Sveriges utrikesminister Ann Linde till nyhetsbyrån TT.
Irans högste ledare Ali Khamenei utlyste tre dagar av sorg och har utlovat hämnd mot USA. Iraks premiärminister Adel Abdul Mahdi beskrev i ett uttalande händelsen som ett brott mot förutsättningarna för USA:s militära närvaro i landet och som något som skulle leda till krig, enligt Reuters. Både Kina och Ryssland har reagerat mot dödandet och varnat för att spänningarna ökar i området.
Det är patetiskt att Sveriges utrikesminister varnar svenskar i Irak och uppmanar dem till försiktighet.
Värnplikt och folkförsvar av Nils Sköld (1974). Företal av Carl Björeman
Nils Skölds skrift ”Värnplikt och folkförsvar” utkom 1974 och är en argumentation för den allmänna värnplikten. Skriften finns att ladda ned här.Nils Sköld. Värnplikt och Folkförsvar. 1974
Carl Björeman:
I nummer 1:1974 av serien ”Försvar i Nutid” argumenterar Nils Sköld för att Sverige skall ha ett territoriellt folkförsvar, byggt på allmän värnplikt. Saken är aktuell också i våra dagar.
Ytterst är frågan ekonomisk. Det gäller avvägningen inom försvarsbudgeten. Mot satsningen på värnplikt stod och står försvarsindustrins intressen.
I ett tal i Umeå hösten 1966 hävdade försvarsminister Sven Andersson att ”den extrema satsningen på kvalitet i förhållande till kvantitet som inleddes med försvarsbeslutet 1958 delvis måste överges”. (Svensk försvarspolitik under efterkrigstiden. Probus 1986) Skulle värnplikten få förbättrade ekonomiska förutsättningar? Det verkade onekligen så.
För detta talade också en process som hade ägt rum i 1965 års försvarsutredning (FU 65). Under ledning av ordföranden, förre statssekreteraren i försvarsdepartementet Karl Frithiofson, verkade FU 65 länge för att ÖB skulle utreda ”en krigsmakt utformad med vikt lagd på att ge arméstridskrafterna, och av dessa särskilt lokalförsvarsförbanden, stor omfattning och att begränsa omfattningen av de stridskrafter som är utrustade med tekniskt avancerad materiel”. (SOU 1968:10, s. 51)
Til stede på Natos østflanke: – Gjør oss tryggere, forsvaretsforum.no
«Tilstedeværelse» er oppdraget til de 120 norske som er i Litauen i Nato-bidraget eFP. Litauere følger med på naboer i øst og vest.
– Selvfølgelig vil vi ha dem her. Det gjør oss tryggere fra Russland, sier Edgardas Sminovas med et skuldertrekk. Forsvarets forum møter ham utenfor matbutikken i den lille byen Rukla.
Det er Nato-oppdraget enhanced Forward Presence (eFP) vi har spurt ham om. Deployeringen av Nato-soldater til Litauen, Estland, Latvia og Polen i kjølvannet av den russiske annekteringen av Krim-halvøya i 2014. […]
Norge er ett av seks land som bidrar med personell i eFP i Litauen. De andre er Tyskland – som leder bidraget, Belgia, Nederland og Tsjekkia. Island bidrar med én presse- og informasjonsoffiser.
Men enhanced Forward Presence (eFP) er også tilstede i både Estland, Latvia og Polen. Totalt 27 av 29 Nato-land bidrar sammenlagt i eFP. […]
Litauen har selv rustet opp egne styrker de siste årene, og har en motorisert, en mekanisert og en lett infanteribrigade, med vernepliktige, skriver Defense News.
– Dette er betydelige poster på budsjettet vårt, for befolkningen vår. Vi er et lite land- bare tre millioner mennesker, og å ha de tre brigadene, bemanne dem, utstyre dem, bevæpne dem, sørge for ammunisjon og sensorer. Det er mye, men vi gjør det, sa Giedrimas Jeglinskas, viseforsvarsminister i Litauen til Defense News i oktober. Läs artikel
Nya rekryter inleder tjänstgöringen, puolustusvoimat.fi
På måndag trettondagen den 6 januari 2020 erövrar kontingent 1/20 kasernerna, då ungefär 12 000 nya rekryter inleder sin tjänstgöring. Inom Armén börjar cirka 9 800 rekryter och resten fördelas till Marinens, Flygvapnets och Gränsbevakningens truppförband.
Flest rekryter mottas vid Arméns stora truppförband såsom Karelska brigaden, Björneborgs brigad och Kajanalands brigad. Svenskspråkiga rekryter inleder i huvudsak sin tjänstgöring vid Nylands brigad.
Torsdagen den 19 december 2019 övergick sammanlagt omkring 7 900 beväringar och kvinnor som avtjänat frivillig militärtjänst från Försvarsmakten och Gränsbevakningen till reserven. Läs artikel
Den nya tyska frågan
Docenten i historia vid Lunds universitet Johan Östling påstår i Svenska Dagbladet (29/12) att en sönderkritiserad tes om tysk historia går igen. Han går i en recension hårt åt James Hawes bok om Tyskland: Tysklands historia. Från Caesar till Merkel (Lind & Co, 2019). Boken verkar slutsåld i många boklådor i Stockholm efter julhandeln.
Hawes lyfter där fram det protestantiska, preussiska Ostelbien – en benämning på de tyska områden som ligger öster om floden Elbe – med sin konservativa samhällssyn och militaristiska junkerklass och hävdar att de ostelbiska preussarna tvingat på Tyskland sina egna reaktionära institutioner, men det var enligt honom först efter 1933 som de verkligen lyckades: det nazistiska Tyskland blev följaktligen ett ”Preussen i kvadrat”. Och Hawes fortsätter med att göra gällande att än i dag lever det ostelbiska arvet kvar. Det mäktiga väljarstöd som Alternative für Deutschland nu åtnjuter i många östliga delstater visar detta, menar Hawes. Han anser att vi måste söka oss djupt ned i det förflutna, i det han kallar ”den aparta ostelbiska monokulturen”.
Kadetten og forsvarsdebatten, stratagem.no
Julen 2011 redeployerte jeg fra Afghanistan. På den ene siden følte jeg på gleden over å ha med hele laget mitt uskadd hjem. På den andre siden grublet jeg over taktiske erfaringer jeg hadde gjort meg. Ingen nordmenn hadde blitt drept under vår kontingent, men det hadde vært nære på under flere stridskontakter. Jeg kunne ikke unngå å merke meg hvor strategisk effektiv fienden hadde vært, på tross av primitive ressurser, i å nøytralisere våre ambisjoner om å spre regjeringskontroll. Hva om samme fiende hadde kombinert sin taktikk med systematisk seleksjon og trening, og moderne ATGM, MANPADS, nattoptikk, fjernstyrte stridsvognsminer og droner? Våre tunge kjøretøy hadde tvunget oss inn i forutsigbare operasjonsmønstre som tillot fienden å velge tid og sted for trefningene. Jeg minnet imidlertid meg selv på at Hærens første oppgave er nasjonalforsvar. Hvis det som passer best for forsvaret av norsk territorium ikke er optimalisert for COIN (opprørsbekjempning) i Afghanistan så må dette aksepteres, tenkte jeg. […]
Vinteren 2012 støttet mitt lag TMBN under Cold Response 2012. På et tidspunkt måtte øvelsen spoles tilbake noen timer. Et helt mekanisert infanterikompani hadde blitt «utslettet» i Setermoen skytefelt av jagerfly ledet av fiendens JTAC. Ingenting ved lendet på Setermoen gjorde det overraskende at en mekanisert styrke hadde blitt lokalisert og ødelagt av luftressurser. Det fikk meg til å tenke over hvor sårbare disse avdelingene ville være hvis en reell fiende fikk luftherredømme. Neste vurdering var av hvor sannsynlig fiendtlig luftoverlegenhet ville være i en eventuell krig mot Russland. Läs artikel
Fredsnasjonen som informasjonsinnhenter, stratagem.no
Tormod Heier er en av Norges fremste militære skribenter og hans nyeste bok «Et farligere Norge?»[i] bør leses av alle som er interessert i sikkerhetspolitikk og Forsvaret. I én del av boken beskriver Heier samarbeidet mellom etterretningstjenesten (E-tjenesten) og spesialstyrkene (NORSOF), men her mener jeg han beveger seg ut på tynn is. Heier mener samarbeidet åpner opp for en sofistikert og kunnskapsbasert måte å føre krig på. Grunnen er at Norge har vært med USA i utviklingen av en ny informasjonsinnhenting-metode, som sies å ha reddet mange norske liv, og blir regnet som en stor suksess hos de få som kjenner det. Dette er bra, men når Heier hevder at NORSOF og E-tjenesten blant annet kan øke utbyttet ytterligere ved å bruke Norges omdømme som fredsmekler i informasjonsinnhentingen, da begynner det å skurre. […]
Heier sine forslag er i beste fall litt tidlig ute. I eksempelvis Afghanistan kan hverken NORSOF eller E-tjenesten med sikkerhet forklare hvorfor Taliban gjør det de gjør. At det har vært en transformasjon, som kan gi NORSOF og E-tjenesten sofistikert innsikt i eksempelvis hvorfor Taliban kombinerer angrep og dialog i de pågående forhandlingene med USA, finnes det ingen bevis for. Vi vet heller ikke langtidseffekten av hvordan våre egne styrker faktisk har operert. I følge Heier gir samarbeidet mellom NORSOF og E-tjenesten Norge et komparativt fortrinn vis-à-vis amerikanerne, men hvilke fordeler det er snakk om fremstår litt uklart i boken. Läs artikel
Tormod Heiers bok har presenterats på den här sajten av Mats Björkenfeldt
Three Bad Habits the DC Foreign Policy Elite Must Drop in the New Year, responsiblestatecraft.org
[…] If you happen to be one of those readers who scrolls through the opinion pages of the Washington Post, the Wall Street Journal, Politico, or any other mainstream publication, chances are that you have come across the word “isolationist or “isolationism” at some point. If you’re a regular reader of the commentariat, it’s highly likely that you have scanned over the word at least once a week. Headlines like “US isolationism leaves Middle East on edge as new decade dawns” or “Donald Trump’s isolationism is a gift to America’s enemies,” are commonplace, sound frightening, and fuel a popular narrative that the United States is withdrawing from the planet, pulling up the drawbridge to insulate itself, and ceding influence to the Vladimir Putins and Xi Jinpings of the world. It’s as if Americans have traveled in time to the 1920s, where overseas engagement was generally viewed with wary eyes. Läs artikel
Does Congress Hate America? nationalinterest.org
President Donald Trump promised to put America first in his foreign policy. He hasn’t had much success—U.S. forces are still fighting every “endless war” he promised to stop—but at least he theoretically has his priorities right. In contrast, Congress appears to hate America. Legislators of both parties consistently put other nations first. […]
Moscow has treated its neighbor badly, but imagine how the grandees of Capitol Hill would have reacted were the situation reversed: Russia sponsored a street putsch against a democratically elected, pro-American government in Mexico, and offered the new regime membership in the Warsaw Pact. Lindsey Graham and his fellow ultra-hawks would be doing the Maori Haka down Pennsylvania Avenue, demanding war. […]
The Kurds are a sympathetic people, though hardly as angelic as portrayed. They fought ISIS out of interest, not charity, and such battlefield cooperation does not yield any duty to protect them thereafter. Their best strategy always was to make a deal with Damascus, allowing the latter to retake the border and exclude Turkey. Läs artikel
Grisens år, jagarchefen.blogspot.com
[…] 2019 innebar även att EU firade att det passerat 10 år sedan Lissabonfördraget undertecknades. De senaste åren har för EU som organisation inneburit en turbulent tid, med ökade nationalistiska strömningar, skepticism gentemot EU o.dyl. Varvid EU förefaller minskat i styrka trots sin potential och blivit en allt mer marginaliserad säkerhetspolitisk aktör under det senaste decenniet. Där Kina, Ryssland och USA i en allt större utsträckning förefaller kunna utmanövrera EU, ofta på grund av att de europeiska politikerna inte kan eller vill agera och sträva mot en gemensam målbild samt intresse.50 Vilket å andra sidan t.ex. olika former påverkansoperationer hos ett antal aktörer har som målsättning, varvid del av denna oförmåga möjligen går att finna i det. Hur Brexit slutligt kommer påverka EU som aktör återstår att se, möjligen blir processen klar under nästa år. Läs artikel
Det blodigaste året på länge, sverigesradio.se
I morse återgav vi i Ekot uppgifter från nyhetsbyrån AP om att talibanerna går med på en tillfällig vapenvila. Men det är osäkra uppgifter som i dag dementeras på talibanernas egen hemsida.
När 2019 inleddes fanns det en strimma hopp om fred i Afghanistan 18 år efter USA:s invasion av landet. Förhoppningen på ett fredsavtal var stor efter att USA och Talibanerna sagt att båda sidor i princip var överens om ett ramavtal för fred.
I det föreslagna fredsavtalet fanns överenskommelser om att inga utländska trupper skulle finnas i landet, en permanent vapenvila mellan USA och talibanerna och ett fullständigt tillbakadragande av USA:s och Nato:s styrkor i landet. Dessutom innehöll avtalet en intern dialog mellan talibanerna och den styrande regeringen i Kabul. Läs artikel