Aldrig har väl äppelträden blommat så ymnigt som i år. Aldrig har väl syrenerna doftat så ljuvligt och trädens nyutslagna löv varit så intensivt gröna. Koltrastarna sjunger, Fyrisåns stilla vatten glittrar i solen och under mina morgon- och kvällspromenader ljuder i mitt huvud ”I denna ljuva sommartid gå ut, min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor”. Men så plötsligt hinner verkligheten ifatt mig. Den jublande sommarpsalmen tystnar och jag blir åter medveten om sorgfloret, det dystra flor som täcker allt levande och får själen att bäva snarare än glädjas. Först den ryska invasionen i Ukraina. Därefter beslutet om svenskt Natomedlemskap. Krig mitt i Europa, ett grymt och folkrättsvidrigt angreppskrig med många dödsoffer och stor materiell förödelse.
Och så samtidigt: slutet för den svenska alliansfriheten, den utrikes- och säkerhetspolitik som under så lång tid förskonat oss från krig, förunnat oss fredens välsignelser och gjort att vi kunnat vara en stark fredsröst och drivande kraft i kampen mot kärnvapen. Beslutet att ansöka om medlemskap i Nato motiveras med det förändrade läget efter den 24 februari i år. Men att den ryska statsledningen under Putin inte respekterar folkrätt och FN-stadga, det visste vi ju redan, åtminstone alltsedan annekteringen av Krim och det militära ingripandet i Donbass 2014.