Hva skal Forsvaret forsvare? Karsten Friis, aldrimer.no

Valgkampen er i gang, og Forsvaret er gjenstand for debatt. Det er naturlig, gitt det endrede trusselbildet og tidvis uklare signaler fra vår viktigste allierte. Forsvaret av Norge opptar folk, men fokus så langt har vært mest på budsjett, baser og struktur. Men vi glemmer å diskutere det mest grunnleggende, nemlig hva slags trussel Forsvaret skal forsvare oss mot.

Hvordan bør Forsvaret skrus sammen for å forhindre krig, avskrekke Russland, og kunne respondere alene og med allierte?

Disse basale spørsmålene må besvares før myndighetene kan ta fornuftige avgjørelser om lokalisering, våpentyper, personell og avdelinger. Stadig flere partier slutter seg til målet om å bruke to prosent av bnp på Forsvaret, slik regjeringen har forpliktet seg til i Nato. Om vi ikke har en klar formening om premissene, er faren stor for at vi bygger et forsvar som ikke er optimalt, og i verste fall irrelevant for de potensielle truslene vi står overfor…

Primærformålet med Forsvaret må være å unngå at vi havner i en slik storkrig. Det betyr at vi må tenke nøye gjennom hvordan Forsvaret kan forsvare oss på en troverdig måte, uten samtidig å virke unødig truende på Russland. Det norske Forsvaret kan som en del av Nato bidra til sikkerhet og stabilitet i hele Europa, slik vi nå gjør i Baltikum og andre steder. Natos viktigste rolle må være å kunne løse kriser, dersom de oppstår, uten at de eskalerer til full krig.

I Norge må Forsvaret bidra til at mindre hendelser eller provokasjoner ikke eskalerer ut av kontroll…

Forsvarets klassiske målsetning om å «opprette en Artikkel 5-situasjon», altså sørge for at vi kvalifiserer til alliert støtte, vil derfor neppe være en klok taktikk i slike situasjoner. Forsvaret må kunne respondere på militære provokasjoner i hele landet, men kanskje spesielt ved viktige økonomiske og politiske sentra, og ved kritisk infrastruktur.

For å få til det må vi imidlertid først bli enige om hva Forsvaret skal prioritere å forsvare – og hvordan det skal gjøre det. Läs artikel

Anm:  Karsten Friis, Seniorrådgiver, leder for forskningsgruppen for sikkerhet og forsvar

Olof Kleberg: Kärnvapenförbud enda moraliskt försvarbara linjen, vk.se

En stor majoritet i FN beslöt den 7 juli att anta en konvention som förbjuder kärnvapen. Det är på tiden. Sedan länge är biologiska (sedan 1972) och kemiska (sedan 1992) internationellt förbjudna. Men det är kärnvapenhotet som är störst, ett av de största hoten mot mänsklighetens fortlevnad vid sidan av klimathotet.

De stora kärnvapenmakterna USA och Ryssland respekterar visserligen provstoppsavtalet och de har genom åren minskat sina arsenaler – men de moderniserar och utvecklar sina kärnvapen. Övriga sju kärnvapenstater, till exempel Kina, Indien och Pakistan, inte är overksamma. Nordkorea strävar ivrigt att nå full kapacitet…

Ett förbud är inte realistiskt, säger kärnvapenstaterna som inte önskar någon förändring. De svenska Moderaterna anser att förbudet är ”tandlöst”, förklarade den utrikespolitiska företrädaren Karin Enström. Så kan man ju cyniskt säga – men har förbuden mot biologiska och kemiska vapen varit tandlösa? Tvärtom har Syriens användning av kemiska vapen väckt protester och ingripanden. USA och Ryssland har varit eniga i sitt motstånd…

Det är inte ”tandlösheten” som är problemet för Moderaterna (och sannolikt för resten av Alliansen). Problemet är Nato. Användning av kärnvapen i yttersta nödfall, till och med rätten att slå till först, ingår i Natos grundstrategi…

I all sin bräcklighet och brist på tvingande makt (förbudet binder endast de stater som ansluter sig) är ändå kärnvapenförbudet den enda moraliskt försvarbara åtgärden. Andra internationella konventioner har tidigare setts som ”orealistiska” men de har efterhand fått en övertalningskraft. Detta borde också ske med kärnvapenförbudet. Läs  artikel

ÖB: ”Ingen påtaglig påverkan på vår samlade operativa förmåga”, forsvarsmakten.se

ÖB general Micael Bydéns anförande rörande Transportstyrelsen vid pressträff i Rosenbad den 24 juli 2017.

”Frågan om Transportstyrelsens hantering av sekretessbelagd information har också påverkat Försvarsmakten. Vi ser självklart allvarligt på det inträffade. Information som omfattas av sekretess ska aldrig komma på avvägar. För Försvarsmaktens del handlar det inträffade om vissa uppgifter kring fordon och kvalificerade skyddsidentiteter. Det militära fordonsregistret omfattar alla Försvarsmaktens fordon. Registret som har högt skyddsvärde hanteras av Försvarsmakten. Information om den absoluta huvudelen av Försvarsmaktens fordon finns därför inte hos Transportstyrelsen och har därför inte röjts.

Däremot finns det ett begränsat antal fordon som återfinns både i det militära fordonsregistret och i Transportstyrelsens vägtrafikregister. Försvarsmaktens bedömning är att det uppstår en risk om information om dessa fordon kommer i orätta händer. Den risken kommer kunna omhändertas. Möjligheten att kunna ha skyddade identiteter är en förutsättning för oss att kunna lösa vårt uppdrag. Förvarsmakten har, sedan vi informerades av Säkerhetspolisen i februari 2016, vidtagit åtgärder. Vår bedömning är att det som skett på Transportstyrelsen inte märkbart påverkat försvarsunderrättelseförmågan.

Avslutningsvis: Försvarsmaktens samlade bedömning är att det som skett är en allvarlig händelse. Men med det vi vet i dag och med de åtgärder vi vidtagit har det här inte haft någon påtaglig påverkan på Försvarsmaktens samlade operativa förmåga. ” Läs anförandet

Fabian Månsson talar på Svenska Flaggans Dag, 6 juni 1936 på Stadion i Stockholm, allmogen.org

Nu gäller det att hålla samman och vakta vad vi ha både av materiellt och andligt gott.

Det är goda dagar för fredsbrytare och inbrottstjuvar. De ha icke blott fått nya vapen, de ha skaffat sig ny rätt. Inbrott har blivit ”tillvaratagande av deras heligaste intressen”.

Överfall mot andra folk eller åtminstone anskaffning av nödvändiga råvaror har blivit ”en helig mission”. Det kallades vedstöld förr i tiden. För oss i Sverige är orätt ännu orätt – men jag kan icke neka till att det icke alltid varit så. Staterna ha sina slyngelår.

När vi nu samlas kring vår flagga, samlas vi kring den som en rättens och frihetens symbol. Visserligen är den ej så gammal, att dess minne går fram till bondemaktens stolta dagar. Den var även den en herremaktens symbol, en krigsflagga i sin tillkomst. Men sedan 130 år är den en fredsflagga, ett föredömets symbol i världen. Nu arbeta vi under den på jorden, på havet, i skogen, i fabriken och förtjäna vårt bröd genom hederligt arbete.

Detta kan vara bekymmersamt nog utan att därför skaffa sig andra bekymmer. Men vår handel går ännu väl, vårt arbetets produkter avsättes i fjärran länder. Det låter underligt, när världshandeln nästan är slut och i varje fall är nere i en tredjedel av 1929. Men vi arbeta väl och samvetsgrant och vårt arbete vinner erkännande.

I Nordens länder gå vi fria från den vidskepelse, som följer med nöden och som härjar i andra länder.

Hos oss är flaggan en fredssymbol. Nordens folk äro väl styrda och byggda på urgammal bondegrund. Vi har intet behov av några nya läror. Vi äro intet i behov av envälde enligt den läran, att den statschef är stor, som av egen maktfullkomlighet kan förklara krig utan att fråga dem till råds, som skola utföra krig. Läs talet

USA:s stridsvagnar rullar in i Sverige, etc.se

Nu har amerikanska stridsvagnar börjat rulla in i Sverige inför höstens militärövning Aurora 17, som är den största sedan kalla kriget. Vid samma tidpunkt kommer även Ryssland att hålla en stor övning.

”Det är primitiva uppvisningar. Som om två pojkar står på en skolgård och fäktar med armarna”, säger toppdiplomaten Hans Blix.

I september kommer två stora militärövningar att hållas runt Östersjön. Det är dels svenska Försvarsmaktens övning Aurora 17, som sker tillsammans med nordiska länder och Nato-medlemmar, dels den ryska övningen Zapad 17 som hålls tillsammans med Vitryssland. I den svenska övningen kommer samtliga stridskrafter att vara med – fler än 19 000 kvinnor och män kommer att delta, varav en fjärdedel från Hemvärnet, tillsammans med ytterligare 1 500 personer från inbjudna länder…

Enligt Försvarsmakten finns det två syften med övningen. Dels ska stridskrafterna samordnas för att ”öka den gemensamma förmågan att möta ett angrepp mot Sverige”. Dels är övningen ”en viktig signal till vår omgivning att vi är beredda att försvara Sverige.” Den före detta svenska utrikesministern och FN-diplomaten Hans Blix är mycket kritisk till det som han menar är en militarisering.

– Smockan hänger i luften. Det skapar onödig oro och jag tycker att all upptrappning är betänklig. Man borde ägna sig åt nedtrappning i stället, säger han…

I den ryska övningen Zapad 17 som pågår samtidigt kommer åtminstone 13 000 personer att delta. Hans Blix menar att båda övningarna är primitiva uppvisningar.

– Som om två pojkar står på en skolgård och fäktar med armarna.

Även om faktumet att de båda övningarna hålls samtidigt ger en risk för incidenter anser han inte att Ryssland bör ses som ett hot:

– Nej. De bröt mot inter­nationell rätt när de tog Krim men man övertolkar detta ­våldsamt på den västra sidan. Det används för att skapa en rädsla och en oro som sedan utnyttjas av politiker. Det pratas om att Putin har ambitioner om att återupprätta ett stort Ryssland men det finns inga som helst belägg för det, säger Hans Blix. Läs artikel

Säkerhetspolitiken får inte reduceras till försvar, Stig Henriksson (V), etc.se

Säkerhetspolitik har i Sverige reducerats till försvarspolitik. Och försvarspolitiken reduceras till det militära försvaret.

FN-begreppet ”mänsklig säkerhet” tar fasta på också andra hot: klimatförändringar, terrorism, pandemier, it-säkerhet, (importberoende av) livsmedel, fossila bränslen och mediciner.

Det civila försvaret börjar talas om och den nytillsatta försvarsberedningen har som första uppgift att undersöka hur ett fungerande totalförsvar (militärt plus civilt) ska kunna återuppbyggas i en relevant, modern form. Men hittills är det bara nålpengar – 100 miljoner för planering – avsatta, medan debatten och besluten som rör miljarder handlar om nya versionen av 60 Gripenplan (35,6), beställning av två ubåtar (8,2) och missilförsvar (20–30). Läs artikel

Paus

Alliansfriheten.se genomlever nu sin tredje sommar, och för första gången har vi semesterstängt under en vecka, den 19 till 26 juli. Vårt arbete vilar helt på frivilliga krafter, och då kan det hända att en sådan här lucka uppstår. Sajten som sådan får stadigt fler besökare, och vi hoppas att ingen ska bli förtörnad eller besviken över detta korta uppehåll i utgivningen. Vår backlist är synnerligen omfattande för den som vill gå tillbaka och repetera.

Under de snart två och ett halvt år som sajten funnits till har organiserade kampanjer för svenskt Nato-medlemskap och övergivande av alliansfriheten drivits i många fora. En viss avmattning i denna opinionsbildning har kunnat förmärkas under det senaste halvåret. Samtidigt är det folkliga stödet för alliansfriheten robust. Än mer prononcerad är uppslutningen kring ett annat krav som vi driver, nämligen ett återskapat folkförsvar på den allmänna värnpliktens grund.

Vi har genom originalpublicering och länkar till andra medier velat sätta in den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten i ett större sammanhang. Särskilt hur man ser på dessa ting i de övriga nordiska länderna är av betydelse för våra inhemska ställningstaganden. Det förefaller oss som om frågor om det militära försvaret och den nationella säkerheten blir mera allsidigt belysta i länder som Finland och Norge än hos oss. Närmast ligger ett presidentval respektive ett stortingsval hos grannarna som kan få betydelse för säkerhetsläget i Norden.

För en tid sedan offentliggjorde vi en plattform i tio punkter som bas för en fortsatt och fördjupad svensk alliansfrihet. Vi är väl medvetna om att den förda politiken under den sittande regeringen i vissa stycken har fjärmat sig från den grundhållning som vi där ger uttryck för. Men i politiken finns det ingenting som heter irreversibilitet – det är bara dumbommar som talar om nostalgi när vi trycker på principer som har prövats och stått rycken i långliga tider. Sveriges längtan kan inte vara att dras med i ett stormaktskrig!

 

Tiopunktsplattformen återges här på nytt. Vi önskar att den kan ligga till grund för många goda samtal framöver.

Utgivarna

 

Utgivarna presenterar nedan ett diskussionsunderlag för en plattform för bevarad militär alliansfrihet och självständig svensk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik.

  1. Sveriges folk vill fred. Fred är en förutsättning för nationell frihet. – Våra gränser får inte överskridas eller kränkas av någon.
  1. Sverige strävar efter att stå utanför krig. Vi ska inte strida för andra. – Vi garanterar ingens säkerhet; den oförbindande men klibbiga ”solidaritetsförklaringen” återtas.
  1. Vi allierar oss inte med militära makter. Vi har ett gott förhållande till dem. – Staten får heller inte upplåta baser åt främmande makt.
  1. Sverige för en självständig politik. Den utformas av våra folkvalda. – Säkerhets- eller utrikespolitiken styrs från Stockholm.
  1. Sverige ska ha ett starkt nationellt försvar. Det ska vara defensivt till sin natur. – Det räcker inte med att hålla gränsen; försvaret ska vara uthålligt.
  1. Hela Sveriges land ska värnas. Detta kräver ett folkförsvar. – Försvarsmaktens ryggrad ska utgöras av en värnpliktsarmé, inte av yrkessoldater.
  1. Försvarsmaktens uppgift är att vara krigsavhållande. – För det fordras ett totalförsvar, med fullgoda resurser till alla vapenslag jämte civilförsvar.
  1. Inga svenska soldater deltar i anfallskrig. De övar för att skydda eget territorium. – Annars riskerar vi att dra på oss angrepp. Sverige intervenerar ej men deltar i fredsbevarande operationer under Förenta nationerna.
  1. Alla angreppskrig är olagliga. Folkrättens regler måste respekteras. – Småstaten får aldrig tumma på folkrättsprinciperna, främst FN-stadgan.
  1. Ingen hotar Sverige eller gör anspråk på svensk mark. – Det är ett gynnsamt läge för dialog och samverkan mellan alla berörda, för avspänning. Vi ska inte låta oss dras in i äventyrligheter som kan rubba detta fördelaktiga läge.

 

 

 

Sommarrepris: Ukraina, politiken och våldsförbudet, Rolf Andersson och Lars-Gunnar Liljestrand

Publicerat 15 januari 2015

Erfarenheten visar att små stater gör klokt i att inte lita på stormakter. Det gäller inte bara USA och de övriga västmakterna utan även Ryssland. Västsidan, under USA:s ledning, har under de senaste 15 åren gång på gång överträtt och försökt luckra upp FN-stadgans interventions- och våldsförbud. Förödande bombkrig utan laglig grund har satts i system (Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen) och de har kombinerats med hot om nya sådana bombkrig (Syrien och Iran).

Ryssland har inte ägnat sig åt sådan storskalig militär aggression men ändå deltagit i stormaktsspelet på mindre staters bekostnad. Ryssland hade 2011 i FN:s säkerhetsråd kunnat lägga in sitt veto mot det planerade bombkriget mot Libyen men gjorde det inte. Anfallet kunde därmed genomföras under FN:s legitimitet. Ett fredligt och suveränt land, en medlem av FN, utsattes för omfattande bombningar och trasades sönder. Ryssland har ett ansvar för detta. Det finns andra exempel där Ryssland i säkerhetsrådet agerat på motsvarande sätt: Afghanistan (där Ryssland efter västs olagliga bombkrig godtog en riggad regim och utländska styrkor under först brittiskt befäl och senare Natos ledning) och Irak (där Ryssland först accepterade extremt långtgående sanktioner mot landet, sedan gick emot bombkriget men därefter godtog en av USA tillsatt administration och USA:s ockupation av landet).

När det gäller Iran accepterade Ryssland mycket omfattande sanktioner mot landet, men satte sig sedan emot beslut om än längre gående åtgärder. Beträffande Syrien, där Ryssland har väsentliga egna intressen att bevaka, har man konsekvent gått emot hoten mot Syriens suveränitet och territoriella integritet. Ryssland har på goda grunder flera gånger kritiserat väst för att utnyttja FN-insatser för mer långtgående operationer i egna syften, nu senast i Mali. Bilden är således inte entydig men Rysslands agerande i Ukraina utgör ett steg i fel riktning.

Ukraina

Ukraina är en svag stat med stora interna problem, korrupta ledare, inre splittring och stormaktsinblandning. Likväl är det en stat som har rätt till oberoende, suveränitet och territoriell integritet. Att stormakterna hänsynslöst gjort Ukraina till en spelbricka för sina intressen är förödande för landet. Politiskt och geografiskt sett ligger Ukraina där det ligger, vilket begränsar landets möjligheter. En klok statsledning i Ukraina tar hänsyn till detta. Gör den det inte tar den stora risker.

Den ukrainska revolutionen och den nya ledningen har lekt med elden. Utländska aktivister som utrikesminister Carl Bildt har ansvarslöst underblåst äventyrlighet. Vad som utspelat sig i Ukraina bör bedömas även ur ett folkrättsligt perspektiv. För en småstat som Sverige är FN-stadgans interventions- och våldsförbud centralt. Det försvaras av en överväldigande majoritet av världens länder. FN-stadgan förbjuder inblandning i staters interna angelä- genheter. Sådan inblandning förekommer som vi vet i stor omfattning, och den har även förekommit i Ukraina. FN-stadgan förbjuder också hot om våld och användning av våld mot andra stater (annat än i självförsvar). Detta är stadgans kärna Ryska vänner

För de personer som argumenterar till stöd för det ryska agerandet i Ukraina är FN-stadgan ett problem, som man väljer att hantera på skiftande sätt. För vissa är stadgan helt enkelt inget man behöver bry sig om. Den tycks inte ha något värde alls, utom när den ska åberopas mot den stormakt man ser som huvudfienden. Vad som ska sättas i dess ställe förbigår man med tystnad. Andra söker efter folkrättsliga argument till försvar för det ryska agerandet, vilket lett till att man återanvänder klassiskt imperialistiska argument, som hittills hörts framförallt från västsidan till försvar för dess grova kränkningar av folkrätten.

Vissa går så långt att de slår mot vad som återstår av svensk alliansfrihet och förkastar FNstadgans principer. Den politiska uppgiften tycks vara att avslöja USA-imperialismen och att stödja president Putin. Detta är inte en politik för en stat som Sverige.

Begäran om ryska militära styrkor i Ukraina

President Putin begärde den 1 mars ett mandat av det ryska parlamentets överhus att sätta in militära styrkor i Ukraina. Han hänvisade till “den extraordinära situation som har utvecklats i Ukraina och hotet mot medborgare i den Ryska Federationen, våra landsmän, personalen i den militära kontingent av den Ryska Federationens väpnade styrkor som är utplacerad på Ukrainas territorium (Autonoma Republiken Krim) enlig internationellt avtal”. Han begärde en rätt ”att använda den Ryska Federationens väpnade styrkor på Ukrainas territorium tills den sociala och politiska situationen i det landet är normaliserad.” Putin beviljades det begärda, öppna mandatet att intervenera militärt i Ukraina. Detta mandat utgör ett hot om våld mot Ukraina i strid mot FN-stadgans våldsförbud, som även förbjuder sådana hot. De angivna skälen är av klassiskt imperialistiskt slag, som stormakter flera gånger använt för att legitimera militära interventioner i småstater. President Ronald Reagan talade om att skydda amerikanska medborgare när USA 1983 invaderade i Grenada. President George W Bush använde argumentet 1989 när han gav order om invasionen i Panama. I båda fallen fördömdes invasionerna av FN som flagranta brott mot folkrätten. President Putins argument för en rätt att intervenera militärt bygger på idén om en rätt till ”humanitär intervention” eller snarare (enligt den moderna varianten på samma tema) en rätt att ingripa militärt med hänvisning till ”R2P” (den s.k. skyldigheten att skydda).

Putin tycks, liksom västmakterna när det passar dem, anamma dessa doktriner. Men en överväldigande majoritet av världens stater har tillbakavisat doktrinerna. Sådana ingripanden får endast göras enligt beslut av säkerhetsrådet och bara om situationen utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Det bör noteras att Ryssland varken före eller efter sitt interventionsbeslut vänt sig till säkerhetsrådet eller annat FN-organ med begäran om skyddande åtgärder, som man påstår vara påkallade. Ryssland uppgav från början att man inte satt in militära styrkor i Ukraina. Av allt att döma har så emellertid skett. Den ryska argumentationen går också genomgående ut på att detta är berättigat och att man dessutom inviterats att göra så. Senare medgav Putin under ett frågeprogram i rysk TV att rysk militär fanns på Krim under folkomröstningen.

Ukraina i säkerhetsrådet

Ukraina har diskuterats i säkerhetsrådet vid ett stort antal tillfällen sedan slutet av februari i år. En genomgång av protokollen ger följande bild av de ryska argumenten för en rätt att sätta in militär trupp i Ukraina. Under ett möte i säkerhetsrådet den 1 mars angav den ryske ambassadören Churkin att mandatet till Putin att sätta in militära styrkor i Ukraina hade tillkommit mot bakgrund av att delrepubliken Krims premiärminister hade vänt sig till Putin med begäran om ”assistans för att återställa fred på Krim” och att denna begäran även understöddes av Ukrainas avsatte president Janukovytj. Churkin framhöll att mandatet till Putin var att sätta in militära styrkor ”på Ukrainas territorium” – inte ”mot Ukraina”. Putin hade enligt Churkin ännu inte fattat beslut om att använda väpnade styrkor i Ukraina. Oavsett hur det förhöll sig med detta i verkligheten, kvarstod hotet, och varje insättande av främmande militära styrkor i Ukraina utgör självfallet aggression, som är riktad mot Ukrainas suveränitet och territoriella integritet. En sådan militär insats kan inte försvaras med att det skulle föreligga en inbjudan till intervention från en avsatt president eller från ledningen för en delrepublik i Ukraina. Det strider mot interventions- och våldsförbudet samt mot principen om folkens självbestämmanderätt. Ett folk kan inte bestämma fritt under hot om militär intervention från en utländsk stat eller militär närvaro i landet av den utländska statens styrkor.

Mötet den 3 mars

Under det följande mötet i säkerhetsrådet den 3 mars rapporterade assisterande generalsekreteraren Fernandez-Taranco att det ägde rum en fortlöpande uppbyggnad av ryska trupper på Krim och att ett antal ukrainska militärbaser hade omringats av ryska trupper. Den ryske ambassadören Churkin bekräftade vid det här mötet att Putin den 1 mars hade fått en begäran från den avsatte presidenten Janukovytj att ”använda den Ryska Federationens väpnade styrkor för att etablera legitimitet, fred, lag och ordning och stabilitet till försvar av det ukrainska folket.” Han underströk vidare under mötet att i den extraordinära situation som hade uppkommit med hot från oansvariga samt provokationer från gäng och ultranationella element ”är Rysslands åtgärder fullkomligt lämpliga och legitima.” Det framgår dock inte vilka åtgärder han avsåg. Avsåg han bara mandatet till Putin? Churkin åberopade nu för övrigt fallet med den amerikanska invasionen i Grenada som ett sorts prejudikat. Vid mötet framförde Churkin inga nya argument till stöd för det ryska agerandet. Nytt var emellertid att han ifrågasatte FN som institution. Han förklarade att han och andra som arbetade inom FN visste mycket väl hur sådana organisationer fungerar. Som exempel nämnde han att inget hade gjorts i Kosovo 2004 när flera tusen serber drivits på flykt. Budskapet var att man inte kunde vänta, något som tydligen skulle ge en sorts rätt att agera på egen hand. Inte heller den argumentationen är ny. Den har återkommit gång på gång från USA:s sida till stöd för en rätt att agera när FN inte är ”effektivt”, men har inget stöd i folkrätten. Ifrågasättandet av FN som institution är mycket allvarligt, inte minst sett i ett småstatsperspektiv.

Mötet den 13 mars

Den 11 mars antog Krims parlament en självständighetsförklaring. Vid sammanträdet i säkerhetsrådet den 13 mars rapporterade biträdande generalsekreteraren Feltman att på Krim fortsatte övertagandet och blockaderna av ukrainska militärbaser, liksom flertalet gränsstationer. Ambassadör Churkin utvecklade nu den ryska synen på den kommande folkomröstningen. Han förklarade att en separation från en existerande stat var en ”extraordinär åtgärd”, men på Krim var den ett resultat av det legala tomrum som hade följt på statskuppen som hade genomförts av nationella radikaler i Kiev, vilka hotade att driva igenom sin ordning i hela Ukraina. Churkin noterade att många som talade mot folkomröstningen hade erkänt Kosovo, som hade deklarerat sitt oberoende utan folkomröstning och dessutom mot bakgrund av en illegal militär Nato-operation.

Mötet den 15 mars

På mötet den 15 mars avhandlades ett resolutionsförslag, som bland annat Sverige stod som initiativtagare till, och som konstaterade att folkomröstningen om Krims status inte hade godkänts av Ukraina och inte kunde ha någon giltighet. 13 ledamöter av säkerhetsrådet röstade för resolutionen, Kina avstod från att rösta. Ryssland ensamt lade in sitt veto och röstade emot. Churkin åberopade framförallt FN-stadgan och generalförsamlingens deklaration 1970 om vänskapliga förbindelser mellan staterna till stöd för folkomröstningen. Enligt Churkin var självbestämmande i form av separation från en annan stat något ”extraordinärt”, som dock kom i fråga när ”fortsatt samlevnad inom en enda stat blir omöjlig”. Dithän hade det enligt Churkin alltså gått på Krim. Folkomröstningen ägde rum den 16 mars. Det redovisades att 97 procent av de som röstade var för Krims avskiljande från Ukraina. Krim förklarade sig självständigt, vilket erkändes av Ryssland. Man får säga att det gick fort, extremt fort, för en folkomröstning som kort dessförinnan hade kungjorts och skulle ha långtgående konsekvenser. Ett anslutningsfördrag mellan Krim och Ryssland undertecknades den 18 mars. Fördraget godkändes av det ryska parlamentet.

Mötet den 19 mars

Mötet den 19 mars inleddes bland annat med en rapport om att ukrainska flottbaser hade tagits över av proryska styrkor eller oidentifierade grupper. Churkin ansåg att en historisk oförrätt rättades till genom återföreningen och att detta skedde helt i enlighet med folkrätten och ett demokratiskt förfarande, och utan yttre inblandning. Krim uppnådde självbestämmande och vände sig till Ryssland med en begäran att välkomna Krim in i Ryssland, vilket accepterades. Därefter har Ukraina stått på dagordningen vid ytterligare ett par möten i säkerhetsrådet. Fokus har varit på den allvarliga situationen i sydöstra Ukraina med ömsesidiga beskyllningar för inblandning och destabilisering av landet.

Omröstningen i generalförsamlingen

FN:s generalförsamling antog den 27 mars en resolution som uppmanar alla stater att avstå från åtgärder inriktade på att helt eller delvis splittra Ukrainas suveränitet, politiska oberoende, enhet och territoriella integritet, inklusive försök att modifiera landets gränser genom hot eller användning av våld eller andra olagliga medel. Folkomröstningen den 16 mars anges i resolutionen sakna giltighet och inte kunna ligga till grund för några förändringar av Krims status. Resolutionen är inte bindande för staterna men utgör en viktig opinionsyttring. Under debatten i generalförsamlingen upprepade Churkin vad han hade sagt i säkerhetsrådet. I övrigt framförde särskilt mindre stater som hade röstat för resolutionen vikten av skydd för gränsernas okränkbarhet och territoriell integritet som övergripande principer. 100 stater röstade för resolutionen, 11 mot och 58 avstod. Mot resolutionen röstade bara Ryssland, Vitryssland, Armenien, Bolivia, Kuba, Nordkorea, Nicaragua, Sudan, Venezuela, Zimbabwe och Syrien. Till gruppen av stater som lade ned sina röster hörde bl.a. Algeriet, Egypten, Irak, Pakistan, Uganda, Tanzania och Uruguay. De tunga BRICS-staterna Kina, Brasilien, Indien och Sydafrika röstade inte mot resolutionen utan lade ned sina röster. Brasilien, Indien och Sydafrika förklarade inte varför de lade ned sina röster. Kina angav kort att en röst på resolutionen skulle bara ytterligare komplicera situationen. Det bör tilläggas att i säkerhetsrådet har Kina intagit en mycket försiktig hållning. Vid den omröstning som förekommit i rådet lade Kina ned sin röst och Ryssland fick ensamt lägga in vetot.

Självbestämmanderätt

Folkens självbestämmanderätt är inskriven i artikel 1 i FN-stadgan, som anger organisationens ändamål. Enligt artikel 1 (2) hör till dessa ändamål ”att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämningsrätt samt vidtaga andra lämpliga åtgärder för att befästa världsfreden”. Vad ett ”folk” är ska inte diskuteras här. Det torde stå klart att flera folk lever i Ukraina och på Krim. Detta är emellertid i detta sammanhang en sekundär fråga. Inte heller kommer vi att närmare försöka värdera vad den allmänna skrivningen om självbestämmanderätten i en ändamålsparagraf i FN-stadgan har för dignitet. Att den när FN-stadgan antogs knappast gav något utrymme alls för avskiljande (utom möjligen i koloniala sammanhang) torde stå klart. Det bör emellertid nämnas att det finns viktiga men oklara skrivningar om självbestämmanderätten i flera av generalförsamlingen därefter beslutade resolutioner (bland annat i den om definitionen av aggression och den om vänskapliga förbindelser). Den centrala frågeställningen är i detta fall enligt vår uppfattning en annan, nämligen att en utländsk makt hotar med att sätta in militära styrkor och av allt att döma även gjort det, när frågan om självbestämmande aktualiseras.Folkens självbestämmanderätt har flera aspekter.

En grundläggande aspekt är att ett folk som grundat en stat bevarar sin rätt till självbestämmande. Det är folket i den staten som ska avgöra sitt statsskick, ekonomiska system och framtid. Andra stater ska inte blanda sig i sådana interna frågor, och det gäller även om de inviteras av inhemska krafter (statsledningen eller oppositionen) att göra detta. En annan aspekt är vad folkens självbestämmanderätt betyder för minoritetsfolk inom existerande stater. I princip anses den innebära en rätt till självförvaltning, en rätt till förhållandevis långgå- ende autonomi inom den existerande statens ramar. Steget därifrån till en rätt till avskiljande i syfte att bilda en egen stat, eller att gå upp i en annan stat, är oerhört långt. Om ett sådant steg alls är möjligt måste situationen under alla omständigheter vara extraordinär. Och om förutsättningarna skulle anses föreligga kan ett avskiljande bara komma i fråga om särskilda villkor uppfylls.

Mot en extremt långtgående självbestämmanderätt, som även skulle omfatta rätt till avskiljande, står den i FN-stadgan fastslagna principen om respekt för staternas territoriella integritet, som alla stater har skyldighet att respektera, och som en överväldigande majoritet av världens stater framhäver som det centrala. Den givna utgångspunkten är således att självbestämmanrätten utövas inom den befintliga statens ramar. Självbestämmandekonflikter utgör interna angelägenheter och inget som utländska stater har rätt att blanda sig i. I grunden är detta helt interna konflikter. Det strider mot FNstadgan att en utomstående stat blandar sig i genom att utsätta den berörda staten för hot om våld eller genom att intervenera militärt. Genom sådana åtgärder påverkas frågans avgörande i den ena eller andra riktningen – i detta fall till stöd för ett avskiljande. Det vore naturligtvis för- ödande för hela FN-stadgans system om en stat hade rätt att utöva aggression mot en annan stat under påstående att den bara försvarar en minoritets rätt till självbestämmande. Något sådant är den överväldigande majoriteten av stater helt främmande för. Ett avskiljande av Krim från Ukraina skulle folkrättsligt sett eventuellt ha kunnat diskuteras om den rysk-ukrainska befolkningen där hade utsatts för brutalt förtryck. Så har dock inte varit fallet. Nu fanns det inte heller några förutsättningar för ett fritt avgörande av frågan i och med de ryska hoten och den militära interventionen. Situationen hade kunnat vara annorlunda om Krims befolkning av egen kraft och utan yttre inblandning tog kontrollen över territoriet och deklarerade avskiljande.

Kosovo

Från skilda håll nämns Kosovo i samband med frågan om Krims självbestämmanderätt och eventuella rätt till avskiljande. Kosovos ”självständighet” var också ett resultat av en olaglig intervention, ett oavbrutet bombkrig från Natos sida som varade under nästan tre månader utan beslut av FN:s säkerhetsråd. Det syftade till att bryta upp resten av Jugoslavien och att skapa Kosovo som en stat (som dock aldrig blivit mer än en klientstat, ett protektorat). Ett folk som utgör ett minoritetsfolk i en existerande stat kan bli självständigt genom tillämpning av eventuella bestämmelser i moderstatens konstitution, genom överenskommelse med moderstaten (jmf Skottlands eventuella utträde ur Storbritannien) eller genom att folket av egen kraft (militär och annan) de facto bryter sig ut, men då bara under förutsättning att främmande makt 7 inte intervenerat. Om den interna självbestämmandekonflikten utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet har säkerhetsrådet i och för sig rätt att lägga sig i fast i grunden är det ju en intern fråga och risken för missbruk är i sådana fall uppenbar. Både Kosovo och Krim är olagliga utbrytningar, eftersom båda är följden av olagliga interventioner. Kosovo förklarade sig självständigt 2008 och erkändes då av ett 70-tal stater. Men Kosovo har inte valts in som medlem av FN. Många stater åberopade att erkännandena av Kosovo stred mot säkerhetsrådets resolution SC 1244 1999, som reglerade administrationen av Kosovo efter bombningarna 1999, och enligt den resolutionen är Kosovo en del av Serbien.

Folkens självbestämmanderätt har inte utövats om ett avskiljande och ett därefter uppgående i en annan stat är följden av denna stats hot om våld eller militära intervention. Vad som då skett är en olaglig annektion.

Geopolitik och folkrätt

Det står klart att Ryssland har synnerligen starka geopolitiska intressen att bevaka i Ukraina, inte minst genom sina flottbaser vid Sevastopol, som är den ryska öppningen till Svarta havet och därigenom till Medelhavet. Inflytandet över dessa strategiska baser är av central rysk betydelse. Ryssland kan inte acceptera att baserna riskerar att komma under västmakternas kontroll och därmed i förlängningen Natos. Men de västliga staterna utmanade Ryssland. I ett första steg skedde detta genom erbjudandet till Ukraina att träffa ett avtal om associering med EU. Västs anklagelser att Ryssland brutit mot folkrätten stämmer – men detta är samtidigt skenheligt. Dessa västmakter har gång på gång under lång tid begått mycket allvarliga folkrättsbrott, inte minst genom aggressionskrig mot mindre stater och hot om nya sådana krig. Det ligger onekligen en hel del Putins kommentar att det är bra att USA nu upptäcker folkrätten – bättre sent än aldrig. Men detta utgör inget försvar för den ryska aggressionen. Kommer väst att acceptera annektionen? Mycket talar för att så redan skett, inte folkrättsligt sett, men de facto. En långtgående autonomi i Ukraina kan ha varit en möjlighet, men detta är nu uppenbarligen överspelat.

Slutsatser

Väst har blandat sig i Ukrainas interna angelägenheter och sannolikt brutit mot FN-stadgans interventionsförbud. Väst har drivit en oförnuftig, provokativ politik. Ryssland har hotat och hotar Ukraina med militär intervention och har av allt att döma intervenerat militärt i Ukraina och gjort sig skyldigt till aggression mot Ukraina som banat vägen för annektionen av Krim.

Ryssland har till försvar för aggressionen använt argument som slår mot FN-stadgans grundläggande principer och FN som institution. Ryssland har vunnit ringa stöd för sitt agerande bland världen stater. Sveriges utrikesminister har bidragit till att underblåsa en farlig säkerhetspolitisk situation utan att ta hänsyn till realiteterna. Istället för att alliansfritt verka för fred och avspänning har han aktivistiskt stimulerat till äventyrligheter, till skada för Ukraina och även för Sverige. Utvecklingen i Ukraina understryker följande väsentliga politiska uppgifter: – försvara vad som återstår av svensk alliansfrihet och återställ den;

– verka för att Sverige återtar sin traditionella roll att arbeta för avspänning och säkerhet;

– verka mot svenskt Nato-medlemskap;

och – försvara konsekvent FN-stadgans våldsförbud mot kränkningar, inklusive de ryska kränkningarna i Ukraina.

Sommarrepris: Sverige skall inte vara skyddsmakt, Anders Björnsson

Publicerad 16 november 2015

Redan i början av 1990-talet, under Bildt-regeringen, började Sverige att uppträda som skyddsmakt för de då nyligen självständiga baltiska staterna. Man talade om ”suveränitetsstöd”. Linjen fortsatte under följande regering. Särskilt Lettland hamnade i fokus. Svenska banker etablerade sig där och det inhemska näringslivet hamnade i ett starkt beroendeförhållande till dessa. En svensk handelshögskola etablerades i Riga. Svensk turism i hela det baltiska området sköt fart.

När Estland, Lettland och Litauen blev medlemmar av Atlantpakten, trädde Sveriges säkerhetspolitiska roll i bakgrunden för en tid. Länderna lät sig bli omfattade av Natos så kallade säkerhetsgarantier. Hur säkra dessa är har sedan blivit en mycket omstridd fråga. Tror någon att det stora Nato-landet USA skulle inskrida militärt om något av dessa länder drabbades av Ukrainas öde, det vill säga blev föremål för rysk expansionism?

Läs merSommarrepris: Sverige skall inte vara skyddsmakt, Anders Björnsson

Sommarrepris: Östen Undén: Synpunkter på Sveriges utrikespolitik

Det här är utdrag ur en text som Östen Undén utarbetade 1952 för att användas vid undervisningen vid Försvarshögskolan. Uppsatsen i dess helhet publicerades i hans bok Tankar om utrikespolitik, som gavs ut 1963.

Undéns text tillkom för närmare 65 år sedan. De frågor han tacklar och de resonemang han för är av intresse för oss idag.

 

”Bland dem som erkänner som ett faktum, att svenska folket inte vill offra möjligheterna till fredens bevarande av solidaritet med oss närstående folk, finns det politiker som söker nedvärdera denna hållning såsom uttryck för egoism och isolationspolitik. Tankegången är att folket borde upplysas om att dess inställning är omoralisk och ägnad att nedsätta oss inför mer upplysta och mindre själviska nationer.

Samtidigt brukar emellertid dessa kritiker göra gällande, att en allianspolitik västerut är i vårt eget välförstådda intresse och att den främsta betydelsen av allianspolitiken skulle vara, att vi i farans stund kan få hjälp av mäktigare bundsförvanter. Skillnaderna mellan anhängarna av allianspolitiken och dem som håller på den alliansfria kursen skulle då knappast ligga på det moraliska planet utan  från kritikernas egna utgångspunkter gälla en mer upplyst eller en mer oupplyst nationell egoism.

Läs merSommarrepris: Östen Undén: Synpunkter på Sveriges utrikespolitik

FFI-rapport: HV trenger 52.000 soldater, aldrimer.no

En hemmeligholdt forskningsrapport slår fast at Heimevernet bør bestå av minst 51.806 soldater, eller rundt 14.000 flere enn det regjeringen legger opp til. Men Forsvarsdepartementet (FD) har sørget for at rapporten tidligst kan bli presentert etter stortingsvalget.

Rapporten, som er bestilt av sjefen for Heimevernet (HV) og i hovedsak allerede ferdigstilt av forskere ved Forsvarets forskningsinstitutt (FFI), inneholder konklusjoner som er politisk sprengstoff i den kommende valgkampen.

— Jeg kan bekrefte at rapporten er blitt utsatt og at beslutningen ble tatt av FD, sier oberstløytnant Per Olav Vaagland i HV-staben. Han vil ikke kommentere rapportens innhold…

Rapporten konkluderer også med at antall HV-distrikter ikke bør reduseres, for å ivareta nærhet mellom Heimevernets distriktssjefer, lokale politimestre og fylkesmenn. Dette er spesielt viktig fordi HV har det territorielle ansvaret i en krigssituasjon. Läs artikel

Norge styrker NATO i nord, Hårek Elvenes, stortingsrepresentant for Høyre, vol.no

Nordområdene er av stor strategisk betydning. Kontroll, overvåkning og varsling er avgjørende for å kunne håndtere ulike situasjoner, om nødvendig sammen med allierte.

Norge skal anskaffe inntil 52 kampfly av typen F-35. I november mottar Luftforsvaret de tre første flyene. Kampflyene har en voldsom kampkraft og kan treffe godt forsvarte mål på lang avstand, og overleve i møte med moderne fiendtlige trusler…

Norge har enorme havområder som også er av strategisk interesse for Russland. Derfor har regjeringen inngått avtale om levering av fire nye ubåter med hypermoderne langtrekkende våpensystemer. Kontrollen med Norges store havområder vil med nye ubåter bli merkbart bedre. Ubåter bidrar til å sikre Norges maritime interesser og er svært viktig for å forsvare NATOS maritime flanke i nord. Läs artikel