Nu gäller det att hålla samman och vakta vad vi ha både av materiellt och andligt gott.
Det är goda dagar för fredsbrytare och inbrottstjuvar. De ha icke blott fått nya vapen, de ha skaffat sig ny rätt. Inbrott har blivit ”tillvaratagande av deras heligaste intressen”.
Överfall mot andra folk eller åtminstone anskaffning av nödvändiga råvaror har blivit ”en helig mission”. Det kallades vedstöld förr i tiden. För oss i Sverige är orätt ännu orätt – men jag kan icke neka till att det icke alltid varit så. Staterna ha sina slyngelår.
När vi nu samlas kring vår flagga, samlas vi kring den som en rättens och frihetens symbol. Visserligen är den ej så gammal, att dess minne går fram till bondemaktens stolta dagar. Den var även den en herremaktens symbol, en krigsflagga i sin tillkomst. Men sedan 130 år är den en fredsflagga, ett föredömets symbol i världen. Nu arbeta vi under den på jorden, på havet, i skogen, i fabriken och förtjäna vårt bröd genom hederligt arbete.
Detta kan vara bekymmersamt nog utan att därför skaffa sig andra bekymmer. Men vår handel går ännu väl, vårt arbetets produkter avsättes i fjärran länder. Det låter underligt, när världshandeln nästan är slut och i varje fall är nere i en tredjedel av 1929. Men vi arbeta väl och samvetsgrant och vårt arbete vinner erkännande.
I Nordens länder gå vi fria från den vidskepelse, som följer med nöden och som härjar i andra länder.
Hos oss är flaggan en fredssymbol. Nordens folk äro väl styrda och byggda på urgammal bondegrund. Vi har intet behov av några nya läror. Vi äro intet i behov av envälde enligt den läran, att den statschef är stor, som av egen maktfullkomlighet kan förklara krig utan att fråga dem till råds, som skola utföra krig. Läs talet