Veckans citat

”Uppenbart är att de ryska väpnade styrkorna har utvecklats till att kunna vara ett instrument för den politiska ledningen för att nå politiska mål vilket också framgått i samband med annexionen av Krim 2014. Men, Ryssland har inte idag, och sannolikt inte heller i ett längre perspektiv, förmåga att föra ett storskaligt krig. För detta krävs en ominriktning av den utveckling som de väpnade styrkorna för närvarande genomgår. Däremot har man förmåga att genomföra operationer inom ramen för en lokal konflikt av konventionell art som är begränsad i tid och rum och idag bara en operation. En bedömning som har sin grund från intrycken av övningsverksamheten, operationen i Syrien och konflikten i Ukraina. Övningsverksamheten i form av de storskaliga övningarna innebär i regel bara omdispositioner och förstärkningar av en strategisk riktning. I Ukraina är Ryssland officiellt inte inblandat och det är fråga om en lokal konflikt i form av en markoperation där marin- och flygstridskrafter lyser med sin frånvaro. Operationen i Syrien är i huvudsak en luft- och marin operation med ett begränsat inslag av ryska markstridskrafter.

Den bedömning som redovisats ovan innebär att det fortsatt finns all anledning att följa den ryska förmågeuppbyggnaden i syfte att identifiera brytpunkter i densamma, inte minst i vårt närområde.”

Överstelöjtnant Jörgen Elfving om rysk förmågeutveckling medio 2017

Läs artikeln i dess helhet i Kungl Krigsvetenskapsakademiens tidskrift nr 4/2017

Svensk militär i Afghanistan utan mål och mening, Lars-Gunnar Liljestrand

Magnus Johnsson har skrivit en doktorsavhandling om den svenska militära insatsen i Afghanistan, Strategic Colonels. The Discretion of Swedish Force Commanders in Afghanistan 2006–2013 .

Avhandlingen handlar om vilket handlingsutrymme svenska befälhavare i Afghanistan har haft att tolka uppdraget och hur det skulle genomföras. För att besvara de frågeställningarna har Johnsson grävt upp upp allt vad som finns av politiska beslut, mandat, policy och direkta order till den svenska Isaf-styrkan som var verksam 2006–2013.

Inte överraskande finner han att det inte går att hitta någon tydlig målsättning för den svenska militära insatsen, och det har i sin tur lett till att befälhavarna på plats (som roterade med 6 månaders tjänstgöring) fick mer eller mindre på egen hand söka utforma uppdraget. Inledningsvis nämner Johnsson att hans studie drivits av en särskild observation, nämligen den uppenbara diskrepansen mellan svenska politiska beslut och den militära praktiken under insatsen i Afghanistan.

Läs mer

Solidaritetspolitiken och den goda viljan, Anders Björnsson

Flera kommentatorer, däribland Carl Bildt, har observerat att den sittande försvarsberedningens rapport, som avlämnades före jul och som vi har granskat här på sajten, inte med ett ord nämner den militära alliansfriheten. Som svensk huvudlinje nämner rapporten den ”solidariska säkerhetspolitiken”. Ingen av beredningens ledamöter, som representerar samtliga åtta riksdagspartier, har synbarligen haft några invändningar mot detta – alliansföreträdarna betonar också i ett särskilt yttrande ovanstående förhållande.

Läs mer

Briand/Kellogg-fördraget , Mats Björkenfeldt

I Quai d’Orsay, Paris, det franska utrikesministeriet, undertecknades den 27 augusti 1928 det dokument som gjorde att krigen blev olagliga: ”Signature du pacte générale renonciation à la guerre”. I dagligt tal kallat Briand/Kellogg-fördraget.

Men är detta något att fira? Vi vet att Japan något år senare anföll Kina, Italien Etiopien, för att inte tala om Tyskland och andra världskriget. Henry Kissinger och diplomaten George Kennan har kallat detta fördrag ”meningslöst” respektive ”barnsligt”!

Nu har dock två folkrättsjurister vid Yale, Oona A. Hatway och Scott J. Shapiro, skrivit boken The Internationalists And Their Plan to Outlaw War (Allan Lane 2017), för att bevisa motsatsen.

Läs mer

Veckans citat

”Grunden för Finlands försvar är den finländska modellen som är skapad för våra förhållanden och behov. Dess hörnstenar är värnplikten, ett trovärdigt försvar som täcker hela landet och militär alliansfrihet. I bakgrunden finns medborgarnas starka försvarsvilja. Försvarsförmågan består av alla försvarsgrenarnas spetsförmågor och en bred reserv. Spetsförmågorna fungerar som en tröskel mot militära hot.”

Kommendören för Finlands försvarsmakt Jarmo Lindberg

Ur ett tal vid Kungl Krigsvetenskapsakademiens högtidssammankomst den 11 november 2017, återgivet i akademiens tidskrift nr 4/2017

Att inte gå i krig för en god saks skull – några aktuella reflexioner, Anders Björnsson

I. När Sverige förköper sig över måttan på ett amerikanskt luftvärnssystem, kommer oundvikligen möjligheterna att bygga egna markstridskrafter till korta. Det handlar om pengar, men också om politik. Den svenska försvarmakens lojalitet måste gälla det egna folket i främsta rummet och dess ”samarbeten” med andra makter komma i andra hand. Vilka vi ska samarbeta med i en allvarlig situation går inte att avgöra på förhand. Konstellationerna i ett krig kan skifta från en dag till en annan.

II. 1900-talets världskrig ger goda – eller onda – exempel på detta. När första världskriget bröt ut stod en trippelallians, Tyskland, Österrike, Italien, mot en västlig entent i vilken Ryssland ingick. Men Italien mälde sig strax ur alliansen. När andra världskriget bröt ut, var Tyskland och Ryssland vapenbröder. Med det tyska anfallet på Sovjetunionen förändrades allianssystemet över en natt. De små nationerna hade att manövrera i denna situation. Lätt var det ej.

Läs mer

Motståndskraft – inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025, Lars-Gunnar Liljestrand

Den 20 december överlämnade Försvarsberedningen sin rapport Motståndskraft – inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025 ,Ds 2017:66, till försvarsminister Peter Hultqvist.

Totalförsvaret skall ges en förbättrad förmåga och uthållighet att hantera ett väpnat angrepp och krig på svenskt territorium samt situationer med så kallad gråzonsproblematik, kunna motstå allvarliga störningar i samhället under tre månader och kunna klara störningar under en del av den tiden om det är krig. Den nuvarande försvarspolitiska inriktningen anger att det civila försvaret ska bygga på krisberedskap. Detta kompletteras nu med åtgärder som krävs under krig.

Samordning och ledning av civila försvaret måste stärkas och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) föreslås få utökat mandat att ta det ansvaret. Försvarsberedningen föreslår att regeringen utreder behovet av att med stöd av 1 kap 3 a § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt göra totalförsvarspliktiga skyldiga att genomgå mönstring och fullgöra grundutbildning med civilplikt.

Läs mer

Sverige i stormaktspolitikens mitt – en anmälan, Mats Björkenfeldt

I en debatt i Dagens Industri, återgiven på denna sajt, mellan överste Bo Hugemark tillsam­mans med 25 militärer, ambassadörer och säkerhetspolitiska experter, på ena sidan, och ambassadör Sven Hirdman, på den andra, påtalar de förra att Sverige befinner sig i en ”gråzon”, vilket ”inbjuder till missförstånd och frestelser i krissituationer” och botemedlet skulle då vara ett svenskt Nato-medlemskap.

Det är mot denna bakgrund glädjande att Sven Hirdman i dagarna kommer ut med boken Sverige i stormaktspolitikens mitt. Om diplomati och utrikespolitik (Hjalmarson & Högberg 2017). Boken är en uppföljning och omarbetning av hans memoarbok från 2015, Ryssland och svensk säkerhetspolitik. De kapitel som tillkommit eller omarbetats är:

  • Sverige i stormaktspolitikens mitt,
  • Tio missuppfattningar om svensk säkerhetspolitik,
  • USA:s politik idag,
  • Östen Undén och utrikespolitiken,
  • En personlig Sverigebetraktelse,
  • Sveriges förhållande till Ryssland,
  • Ryssland av idag.

Läs mer

Irak i riksdagen – ”vi skall vara en trovärdig, lyhörd och aktiv del av koalitionen”, Lars-Gunnar Liljestrand

Sveriges Riksdag beslutade den 15 december om fortsatt svensk trupp i Irak. Den svenska styrkan ingår i den USA-ledda ledda koalitionen Global Coalition to Counter the Islamic State of Iraq and the Levant (ISIL).  Koalitionen, som leds genom USA:s centralkommando i Tampa, Florida, har intervenerat inte bara i Irak utan även i Syrien. (Propositionen har tidigare kommenterats på den här sajten,)

Avsaknaden av mandat från FN:s säkerhetsråd beror på djupgående motsättningar mellan stormakterna om konflikten i Irak och Syrien. Det är skälet till att säkerhetsrådsbeslut om att använda militärt våld saknas. En säkerhetsrådsresolution innehållande ett mandat att använda våld skulle kunnat motiveras med hänvisning till att Isil utgjorde ett hot mot internationell fred och säkerhet. Isil verkade över landgränserna och utlöste internationella flyktingströmmar. Med ett mandat från rådet skulle syftet med insatserna kunna specificeras och avgränsas, krav skulle finnas på rapportering till rådet och mandatet skulle kunna vara tidsbegränsat till ett år i taget.

Läs mer

Vi har inte i Baltikum att göra

Den säkerhetspolitiske experten Mike Winnerstig har lagt fram förslag om att att svenska soldater skall öva i de baltiska länderna tillsammans med baltiska styrkor.

Motivet skulle vara att visa att Sverige menar allvar med sin solidaritetsförklaring.

Winnerstigs resonemang bygger på att Sverige är förpliktat att militärt stödja balterna. Någon sådan förpliktelse finns inte. Vare sig den så kallade solidaritetsförklaringen, accepterad av Sveriges riksdag, eller solidaritetsklausulen i EU:s Lissabonfördrag binder Sverige till att ge militärt stöd. Vi bestämmer som alliansfritt land själva om och i vilken form vi ger stöd vid en konflikt. De baltiska staterna har gått med i Nato för sin säkerhets skull, och Nato har nyligen placerat 4500 man i Baltikum. Det är de baltiska staternas säkerhetspolitiska vägval, och det ställer inga krav på att Sverige skall agera.

Läs mer

Veckans citat

”Verneplikten er viktig også av andre grunner. Man får en spesiell ansvarsfølelse ovenfor sitt land når man deltar i forsvaret av det. Når hele folket bidrar, hindres dessuten utviklingen av en væpnet elite. I et samfunn der alle borgere er trent i bruken av våpen og stridsteknikk, vil det være praktisk talt umulig å gjennomføre et militærkupp.

I USA ser vi at den profesjonelle militærstyrken – en styrke som det er lav terskel for å sende ut i krig, med stor risiko for tap av liv og permanente skader – i stor grad består av de dårligst stilte i samfunnet. Som et uttrykk for kollektiv skyldfølelse ser vi den amerikanske befolkningen uttrykke sin respekt for ”de væpnede styrkene”. Samtidig vise den imidlertid liten vilje til oppfølging av veteraner.

Ved å ha et forsvar som består av alle, inkludert sønner og døtre av mektige politikere, blir beslutningen om å gå til krig vanskeligere. Da er det ikke lenger en overklasse som sender en underklasse i krigen.”

Agenda Magasin 12 december

Krigsvetenskapsakademins vitbok, Lars-Gunnar Liljestrand

Ett nytt totalförsvar – En vitbok från KV21 (Krigsvetenskap i det 21:a århundradet) av Frank Rosenius med flera är Kungl. Krigsvetenskapsakademiens bidrag till försvarsdebatten inför nästa försvarsbeslut.

Akademien slår fast att den sammantagna utvecklingen inom teknik, samhällsutveckling och stormakternas angreppsmetoder har visat att vi är på gränsen till försvarslösa, om en sådan konflikt skulle drabba oss inom de närmaste åren.

Därför, skriver KV21, behövs det ett radikalt omtag av hela totalförsvaret. Det civila försvaret måste byggas upp från grunden och det militära försvaret utökas både kvalitativt och kvantitativt.

Utvecklingen i Ryssland, Putinregimens syn på landets roll och dess agerande i sitt närområde, med den olagliga annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina, bedöms komma att vara en stor säkerhetspolitisk utmaning för vårt land under lång tid framöver och leder med nödvändighet till ökade krav på den svenska försvarspolitiken i dess nationella dimension. Även andra hot tas upp, som effekter av klimatförändringen, sönderfallande stater och terrorism.

Den mer konkreta hotbilden är att Sverige angrips vid en konflikt i Baltikum. Då utgår man från antagandet att Ryssland inte accepterar att Nato kan utnyttja svenskt territorium i försvaret av främst Estland och Lettland. KV21 anger att Ryssland i ett sådant läge vill hindra Sverige från att upplåta baser till Nato eller att alliansen ges möjlighet att utnyttja svenskt luftrum eller sjöterritorium.

Det krigsfall man tänker sig är att det endast är fråga om rysk kontroll av ett eller ett par områden på svenskt territorium, främst för att kunna etablera luftvärns- och sjömålssystem av sådan storlek att ett rimligt försvar kan etableras runt sådana områden. De som kan i första hand tänkas bli utsatta är Gotland, Öland och kuststräckan Karlskrona-Trelleborg.

KV 21 tar som utgångspunkt att Sverige i enlighet med Försvarsbeslut 2015 är militärt alliansfritt och har ett tröskelförsvar som bygger på att vi får hjälp utifrån om vi blir angripna. Författarna hänvisar till solidaritetsförklaringen som de menar ställer krav på Sveriges förutsättningar att ge och ta emot stöd, och detta stöd behöver planeras.

Bedömningen är att det kommer att ta veckor, innan Sverige kan räkna med någon mera omfattande hjälp. Hjälpen kan komma från Nato eller bilateralt från USA eller Finland. Några andra reella alternativ finns inte, anser KV21. Nato är långsamt i sitt beslutsfattande, då ett stort antal länder måste vara överens, men inte heller ett svenskt medlemskap i Nato skulle nämnvärt förändra situationen, eftersom varje medlemsland ändå har kravet att klara sig självt i ett inledande skede.

Slutsatsen blir att Sverige behöver ett försvar som kan ”utmana” Ryssland under ett par veckor i ett inledande skede. Det skulle markant öka tröskeleffekten.

KV21 vill ändra riksdagens mål för totalförsvaret, ”bevara Sveriges frihet och självständighet”, till att totalförsvaret är den ”samhällsviktiga verksamhet som ska bedrivas i Sverige när svensk suveränitet och oberoende hotas eller angrips inom hela skalan av antagonistiska hot, i fred och under krig”.

KV21 hävdar att försvar mot hybridkrig, försörjningsfrågorna vid avspärrning, militärt angrepp och skydd av civilbefolkningen är områden som vi inte klarar. Sverige riskerar att tidigt förlora förmågan att hantera samhällets behov, försvara sig och hålla stånd, och landet tappar fort handlingsfriheten att säkert kunna motta hjälp.

Vitboken behandlar utförligt de nya hoten, som cyberkrig (med cyberhot, destabiliseringshot och terrorhot) och påverkansoperationer med mera.

De nya hoten har lett KV21 till att omdefiniera krigsvetenskapen från att historiskt ha handlat om krig, krigföring och utnyttjande av militära resurser till att få en utvidgad dimension: en fientligt sinnad stat kan försöka betvinga en annan stat på ett annat/andra sätt än med hot om eller genomförd klassisk militär aggression, nämligen ”elektroniskt”.

Studien innehåller en omfattande utredning av totalförsvaret och dess framtida behov.

Här skall dock återges endast analysen av det framtida militära försvaret och de olika modeller för försvaret som har granskats.

Tre försvarsmaktkoncept anges: fortsättning på det nuvarande, ett värnpliktsförsvar och ett teknikförvar.

Det första, som utgår från Försvarsbeslut 2015, är ”undvika att förlora ensam, vinna tillsammans med andra”. Det vill säga tröskelförsvar till dess hjälp kommer utifrån. (Vi har på den här sajten kommenterat detta tidigare,)

Det tredje konceptet, ”Teknikförsvar”, beskriver en försvarsmaktsstruktur med en strategisk inriktning som har ett tydligt internationellt perspektiv och behov av avancerade teknologier, som ger ”trovärdig avskräckning genom högteknologisk bekämpningsförmåga över hela ytan och med hög momentan effekt”. KV21 beskriver konceptet som ett högteknologiskt och personalsnålt försvar: ”Verkansförbanden, sensorförbanden och ledningsorganen bemannas främst med heltidsanställd personal med värnpliktiga som komplement för större uthållighet.”

Beskrivningen av det andra alternativet, med värnpliktsförsvar, förtjänar att återges tydligt av flera skäl. Det har ett starkt stöd hos svenska folket, det innebär ett återknytande till den försvarsmakt Sverige byggde upp under hela efterkrigstiden samt är en modell som Finland hela tiden har hållit fast vid, och det är med Finland vi skall främst söka militärt samarbete.

KV21 skriver så här om värnpliktsalternativet:

”Det andra konceptet ’Värnpliktsförsvar’ handlar närmast om en stor nationell folkmilis, som uthålligt genomför en asymmetrisk kamp i syfte att höja priset för angriparen och nöta ner hans stridsvilja. Konceptet bygger på mobilisering av ett stort antal mindre enheter, stridssättet företrädesvis eldöverfall/överfall. Strid mot en överlägsen angripare ska i det längsta undvikas. Den operativa idén är att uthålligt överleva och tillfoga angriparen smärre förluster som över tiden blir avsevärda, hålla honom i osäkerhet, och nöta ner stridsviljan till den grad att angreppet upphör. Marin- och flygstridskrafterna är i detta koncept, utöver ubåtar, blygsamma och inriktas i första hand på uppgifter i fred och kris, samt på att under ett krigs inledningsfas köpa tid åt arméns mobilisering och försena angriparens etablering på svensk mark genom att insättas tidigt och kraftsamlat. Ett förstärkt ubåtsvapen utnyttjas över tiden för att försvåra angriparens transporter på Östersjön. Det nationella perspektivet är i detta koncept närmast övertydligt och näst intill självförsörjande/självtillräckligt, utan några betydande internationella kopplingar. Det är i detta koncept en uttalad målsättning att Sverige själv ska kunna svara för en trovärdig avskräckning genom förmåga till segt och uthålligt motstånd över hela landets yta.”

KV21 anser att alla tre koncepten har för- och nackdelar som kort sammanfattas:

”Med konceptet ’2015’ klarar vi eventuellt att ta emot utländsk hjälp om vi avstår från att försöka påverka angriparen i av honom besatta områden. Konceptet ’Värnpliktsförsvar’ skapar militär närvaro över hela landet men kan knappt störa angriparens inledande operationer och hindra honom att ta begränsade delar av landet samt kan inte säkerställa förmågan att på ett organiserat sätt ta emot hjälp. Konceptet ’Teknikförsvar’ kan sannolikt orsaka angriparen inledande förluster men uthålligheten är låg och frågetecken finns kring om konceptet är ekonomiskt realiserbart på de nivåer som vi i KV21 har haft som arbetshypotes.”

Författarna avslutar med att nuvarande inriktning, enligt Försvarsbeslut 2015, bör bilda utgångspunkt för den framtida utvecklingen, ”främst för att undvika riskfylld transformering i ett säkerhetspolitiskt känsligt läge, men att totalförsvarets målsättning och medel måste revideras och tillföras nya förmågor och fler förband”.

För en fortsättning enligt nuvarande inriktning föreslår man en fördubbling av antalet kvalificerade förband, en snabb översyn av nästa generations mark-, sjö- och flygstridskrafter, robustare försvar med tillgång till lokalförsvarsförband och hemvärn med i princip lika hög beredskap som förband med fast anställd personal samt bildandet av en kvalificerad snabbinsatsstyrka med hög mobilitet och eldkraft att sättas in för skydd av hamnar, flygfält och ledningsplatser.

KV21 är en imponerande, grundlig och ambitiös studie som särskilt lyfter fram behoven inom totalförsvaret.

För det militära försvaret stannar studien vid att hålla fast vid ett tröskelförsvar i väntan på hjälp utifrån.

Argumenten för ett territorialförsvar baserat på allmän värnplikt är delvis inskränkta och tar främst upp de rent militärtekniska aspekterna. Den stora styrkan hos ett sådant värnpliktsförsvar är stödet från befolkningen och att det ökar den allmänna försvarsviljan. Finland har visat att man får just de effekterna av att hålla fast vid den allmänna värnplikten. Den är också väl förenlig med snabb mobilisering och snabb insats av särskilda beredskapsstyrkor som kan sättas in vid överraskande anfall.