Föredrag i Talloires i Frankrike den 8 juli 2019 inför föreningen les Amis de la Prieurie de Talliores.
Min hustru och jag har sedan trettio år tillbaka ett fritidshus i Veyrier. Något som på senare tid slagit mig under mina vistelser här i Frankrike, det är – paradoxalt nog – att ingen här talar om risken för krig i Europa, medan nästan alla i Sverige tycks frukta ett europeiskt krig med Ryssland. Den främsta orsaken till denna attitydskillnad är att konfrontationslinjen mellan Öst och Väst – som under kalla kriget gick vid det så kallade Fulda Gap mellan Östtyskland och Västtyskland – nu går längre norrut vid Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen, nära Kaliningrad. Jag återkommer längre fram till vad det innebär.
Kalla kriget tog slut i november 1990 i och med den så kallade Parischartan. Efter en period på nästan tjugo år tycks det nu ha uppstått ett nytt slags kallt krig. Det har en oroande likhet med perioden mellan de två världskrigen, alltså under åren 1919 – 1939. Vilka är det viktigaste anledningarna till denna utveckling?
Orsakerna till den nu aktuella krisen
Först några ord om Ryssland. Sovjetunionen kollapsade 1991 framför allt av tre orsaker:
– GOSPLAN-systemet fungerade inte längre och kunde inte tillfredsställa befolkningens och industrins behov.
– Michail Gorbatjov hade 1985 konstaterat det och lanserat idéerna om glasnost och perestrojka. Denna politik gav å ena sidan upphov till stora förväntningar hos befolkningen, å andra sidan till stark opposition från en stor del av det kommunistiska ledarskapet. Detta visade sig i och med försöket till statskupp i augusti 1991.
– Gorbatjovs politik väckte också starka nationella önskningar och strävanden till liv hos Sovjetunionens icke-ryska befolkningar, det vill säga i de federala republikerna och regionerna. Det började i de baltiska republikerna och i Kaukasus, och det var en rörelse som inte gick att hejda.
Inte desto mindre har Ryssland bevarat sin ambition att vara en stormakt med rätt till inflytande över sin intressesfär och med en status motsvarande Förenta Staternas.
Efter Sovjetunionens fall har USA inte riktigt accepterat Ryssland som en jämbördig partner utan fortsatt att betrakta detta land som en potentiell motståndare.
De baltiska staterna och de andra länderna i Östeuropa har, sedan de befriats från det sovjetiska förmyndarskapet, vänt sig från Ryssland för att i stället försöka förena sig med Nato och EU. De har en lång historia och många minnen av hur de misshandlats av ryssarna.
I de västeuropeiska länderna var det många som inte förstod de förändringar som ägde rum i Ryssland och som bevarade sin allmänna misstro och misstänksamhet.
Perioden 1992 – 2003 kännetecknades av ett slags modus vivendi mellan Ryssland och Väst, med omväxlande samstämmighet och oenighet vad gäller förhållandena med Nato och med EU, Balkan och nedrustningen.
År 2004, i början av Vladimir Putins andra mandatperiod, började Rysslands inrikespolitik hårdna. Man råkade i konflikt med Väst, inte en ideologisk sådan utan snarare en värdekonflikt, och den var mycket upprörd från båda parters sida.
Misstron mellan länderna i Väst och Ryssland blev gradvis allt djupare, speciellt 2008 genom kriget mellan Georgien och Ryssland och, framför allt, 2014 genom den ännu pågående konflikten i Ukraina. Orsakerna till dessa konflikter finns, enligt min uppfattning, att söka i Sovjetunionens kollaps som med viss fördröjning ledde till att etniska konflikter, som länge varit nedtryckta av den kommunistiska diktaturen, blossade upp.
Situationen i dag
Precis som under det första kalla kriget ser Nato och Ryssland nu på nytt varandra som sin huvudfiende. Påhejade av de baltiska staterna och av Polen – vars befolkningar blivit skrämda av händelseutvecklingen i Ukraina – har USA och Nato förstärkt sina militära inrättningar i Östeuropa, samtidigt som Ryssland företagit stora militära övningar längs sina gränser. Ett nytt element är att det börjat dyka upp amerikanska strategiska styrkor i hela den nordeuropeiska regionen och framför allt i området nära Kolahalvön, där den ryska strategiska basen Murmansk är belägen.
Det som verkligen förändrats är själva konfrontationsområdet i Europa. Som jag sade inledningsvis har den potentiella konfrontationslinjen mellan Ryssland och Nato/USA flyttats från centrala Tyskland till Östersjöområdet. Ja, Östersjön har nästan blivit Natos eget innanhav, där det nu endast är Sverige och Finland som fortfarande står utanför denna militärallians. Ryssland med sina stora centra Sankt Petersburg och Kaliningrad känner sig inträngt i en fälla och kommer, vid behov, att kräva att få passera ut genom de trånga danska sunden.
Under kalla kriget var USA, med sina militära styrkor, nästan inte alls närvarande i Östersjön. I dag har de hundraprocentig närvaro. USA har också ökat trycket på norrmännen för att få dem att ta emot ännu fler amerikanska trupper på sitt territorium och även assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk.
Ryssland för sin del har förstärkt sina militära baser i Kaliningrad, både vad gäller nukleära och icke-nukleära missiler. Man har också genomfört flera militära övningar i regionen, varav en del har uppfattats som hotfulla både av Sverige och de baltiska staterna.
Jämfört med situationen under kalla kriget förekommer det nu väldigt lite kontakt och dialog mellan Ryssland och Väst. Ryssland är utsatt för hårda sanktioner från USA:s och EU:s sida på grund av konflikten om Ukraina. Den allmänna opinionen i USA, och även i Sverige, är mycket antirysk. På grund av denna koncentration av militära styrkor, den konfrontativa värdekonflikten och frånvaron av kontakter, som skulle kunna åstadkomma åtminstone ett minimum av ömsesidig förståelse, föreligger nu en förhöjd risk för allvarliga incidenter som skulle kunna inveckla Östersjöområdet och hela Europa i en militär konflikt. Det faktum att de båda sidorna förfogar över moderna kärnvapen, även taktiska sådana, gör situationen än mer oroande.
För egen del anser jag det uteslutet att Ryssland, oprovocerat, skulle angripa ett land som är medlem av Nato eller EU. Ryssland har ingen som helst strategisk anledning att riskera landets politiska och ekonomiska överlevnad för en sådan sak. Vinsten skulle vara noll. Rysslands hållning är i huvudsak defensiv.
Det finns förvisso mycket att kritisera i fråga om Rysslands uppträdande, liksom i fråga om USA:s, men en utrikespolitik som syftar till fred och inte till krig bör i första hand vara realistisk för att uppnå sitt mål. Moralism, högljutt tal om europeiska värden, vägran att förstå den andres intressen, kapprustning – det räcker inte. Alltså måste vi, precis som på sjuttiotalet med Helsingforskonferensen, på allvar bry oss om hela Europas säkerhet. Romarna brukade på sin tid säga: Si vis pacem, para bellum (den som vill ha fred ska planera för krig). Men jag säger: Si vis pacem, para pacem (den som vill ha fred ska planera för fred). Det innebär att vi helt och fullt måste få med ryssarna i arbetet för att upprätthålla freden och säkerheten i Europa.
Övers. Margareta Zetterström