Sverige, Finland och Norge vill ha utvidgat militärt samarbete över Nordkalotten – ökar eller minskar det spänningarna i regionen?

Utgivarna

Finlands, Norges och Sveriges försvarsministrar undertecknade en uppdaterad trilateral avsiktsförklaring den 22 oktober i Oslo.

Dessa länder, inklusive Danmark och Island, har också sedan tidigare en överenskommelse om militärt samarbete inom Nordefco. Samarbetet bygger på frivillighet och utökad samverkan och kommunikation.

De nordiska försvarscheferna tog på ett möte den 15 oktober fram förslag på samnordiskt agerande då Sverige och Finland blir medlemmar i Nato. Bland annat föreslogs gemensamt nordiskt kommando för luftövervakningen i regionen och längre gående integration av ländernas försvar på alla områden.

Den nya trilaterala avsiktsförklaringen är inte särskilt specifik vad gäller vad gäller målen.

Man skriver att mot bakgrund av den rådande säkerhetspolitiska situationen vill de tre länderna ta gemensamma steg att förbättra förmågan att genomföra militära operationer och anger särskilt de stora återkommande övningarna Cold Response, Arctic Challenge Exercise och Trident Juncture som riktgivande.

Läs mer

Syriens territoriella integritet kränks av både Turkiet och USA

Turkiet genomförde i söndags flygattacker mot flera mål I norra Syrien. Turkiet uppgav att målen var kurdiska grupper som man håller ansvariga för förra veckans bombattack i Istanbul.

Turkiets försvarsminister hänvisade till rätten till självförsvar enligt FN-stadgans Artikel 51.

Den USA-stödda militärorganisationen Syriens demokratiska styrkor (SDF), som domineras av YPG-milisen, var det uttalade målet för de turkiska attackerna. SDF har nekat till inblandning i attentatet i Istanbul.

Ännu på söndagskvällen hade ingen officiell kommentar till Turkiets attacker noterats från den syriska regeringen. Men det förhåller sig så att det är Syrien som har rätt till självförsvar mot den turkiska aggressionen.

Turkiets hänvisning till rätt till självförsvar enligt Artikel 51 i FN-stadgan saknar folkrättsligt stöd och det på flera sätt. Artikel 51 gäller rätt för en stat att slå tillbaka ett väpnat angrepp från en annan stat. I det här fallet gällde det inte ett angrepp från en annan stat utan från kurdiska grupper främst i Syrien men även i Irak som man anklagar för att på något sätt varit inblandade i Istanbulattentatet.

Läs mer

Libya: Krigens uutholdelige letthet –en bokanmälan

Mats Björkenfeldt

Vi återpublicerar här en bokanmälan om kriget i Libyen 2011. Fortfarande idag har ingen utredning gjorts om Sveriges insats med JAS-plan och deltagandet i den Nato-ledda operationen som bidrog till olagligt regimskifte i Libyen. (Utgivarna)

I Sverige är det förvånansvärt tyst om Libyenkriget 2011, trots att vi medverkade i högsta grad till att ödelägga landet, även om vi inte släppte några bomber. I Norge är debatten desto livligare, något vi uppmärksammat på sajten. Ytterligare en bok om detta krig har nu utgivits i grannlandet, Libya. Krigens uutholdelige letthet (red. Tormod Heier, Rune Ottosen & Terje Tvedt, Cappelen Damm Akademisk 2019).

Vikten av denna bok är desto större, då Stortinget i april 2019 lade en död hand över debatten om Norges ansvar för kriget. Till skillnad från debatten i Storbritannien, där landets krigsinsatser blivit analyserade med sund kritisk bredd, har frågan om Norges ansvar varit i det närmaste frånvarande. I förordet till boken påpekas att artiklarna i denna har skrivits före tisdagen den 2 april 2019, ett datum ”som i ettertid vil stå som et sannhetens øyeblikk i norsk politisk samtidshistorie”. Det är den dagen då Stortinget skulle, efter åtta års ”øredøvend taushet”, summera sina erfarenheter av bombningarna av Libyen. Endast ett parti, ”fløypartiet” Rødt, framförde kritik. Övriga politiker hade inget väsentligt att säga. Tydligt var att ”de politiska partierna ikke hade lært noen ting”.

Läs mer

Viktiga remissvar på promemorian Sveriges medlemskap i Nato

Rolf Andersson

Efter en extremt kort remisstid har kommentarer nu lämnats av remissinstanserna på promemorian Sveriges medlemskap i Nato (Ds 2022:24 Sveriges medlemskap i Nato (riksdagen.se)). I promemorian föreslås svenskt medlemskap i Nato, det vill säga anslutning till Natofördraget.

Som en ”logisk” följd av detta förslag till avgörande omläggning av Sveriges strategiska säkerhetspolitik föreslås även vissa lagändringar och andra godkännanden. Dessa förbigås i denna artikel, men har redovisats tidigare på den här sajten, då promemorian kommenterats (Om beslut för ett eventuellt medlemskap i Nato – BEVARA ALLIANSFRIHETEN).

  1. Stockholms universitet

Det intressantaste och mest genomtänkta remissvaret har avgivits av Stockholms universitet, Juridiska fakultetsnämnden, som inte tar ställning till frågan om Natoanslutning i och för sig . Det förtjänar en fyllig redovisning.

Allmänt

Nämnden konstaterar ganska torrt inledningsvis: ”För att behandla en för Sveriges försvars-, säkerhets- och utrikespolitik avgörande fråga är promemorian tämligen kortfattad.”

I det kan man bara instämma.

Läs mer

Sveriges stöd till kurdiska separatister i norra Syrien

Lars-Gunnar Liljestrand

Utrikesminister Tobias Billström förklarade den 5 november att regeringen inte längre tänker stötta den kurdiska milisen i Syrien, YPG, och dess politiska gren, partiet PYD. Som skäl angavs en nära koppling mellan organisationerna och PKK, som är en av EU terrorlistad organisation, vilket inte skulle vara bra för relationen mellan Sverige och Turkiet enligt Billström.

Billström nämner inte att organisationerna med utländskt militärt stöd verkar för självstyre i norra Syrien, och enligt regeringen i Damaskus har som mål att bryta sig loss från Syrien.

YPG är den viktigaste militära delen i paraplyorganisationen SDF, som rymmer flera rörelser som alla deltagit i strider mot såväl IS som mot den syriska staten. SDF har stöd av flera stater i väst, främst USA men även av Storbritannien och Sverige.

Det svenska stödet till YPG har varit såväl ekonomiskt som politiskt, och förra året meddelade socialdemokraterna att stödet även skall omfatta material från svenska försvarsmakten. Detta baserades på en överenskommelse i november 2020 med den oberoende riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh. I överenskommelsen lovade Socialdemokraterna att fördjupa samarbetet med det ”demokratiska självstyret” i norra Syrien.

Läs mer

Rysslands krig i Ukraina – och effekterna av det svenska Natobeslutet

Sven Hirdman

Anförande för Svenska Freds i Göteborg den 13 november

 

Rysslands anfall på Ukraina är ett grovt folkrättsbrott. Det finns inga ursäkter för detta grymma krig.

Detta sagt har konflikten mellan Ryssland och Ukraina två dimensioner:

  • De mer än 30-åriga bilaterala motsättningarna mellan Ryssland och Ukraina rörande Krim och Svarta havsflottan, försäljning och transit av rysk gas genom Ukraina; tillvaratagande av den rysk-etniska befolkningens i Ukraina språkliga, kulturella och religiösa intressen; handels- och integrationstvister i Sovjetunionens arvtagarinstitutioner; i synnerhet frågan om Kievs politiska orientering mellan Moskva och Bryssel; frågan om ukrainskt medlemskap i Nato; samt den mer djupgående frågan om Ukrainas historiska identitet i förhållande till Ryssland.
  • Den mer än 75-åriga säkerhetspolitiska konfrontationen mellan USA och Ryssland, som efter det kalla krigets slut återigen har blivit mycket akut. På rysk sida anser man att USA har ignorerat Rysslands legitima säkerhetspolitiska intressen genom sitt målmedvetna stöd för Natos utvidgning allt närmare Rysslands gränser i strid med tidigare givna löften; genom mot Ryssland uppbyggda missilbaser i Polen och Rumänien; genom uppsägning av praktiskt taget alla bilaterala rustningsbegränsningsavtal med Ryssland; och nu genom ett kraftfullt militärt stöd till Ukraina i syfte att långsiktigt försvaga Ryssland.

 

Varken de bilaterala motsättningarna till Ukraina eller den strategiska konfrontationen med USA är en ursäkt eller en rimlig grund för det ryska anfallskriget mot Ukraina. Ansvaret för detta brutala, orimliga och idiotiska krig ligger hos den ryska ledningen, enkannerligen hos president Putin. Kriget är en katastrof för Ukraina och en tragedi för Ryssland.

Läs mer

Rysslands annektering av Krim och Donbass jämfört med FN-stadgan och Kosovo

Ulf Nilsson

Författaren som bor i Växjö har varit aktiv i kampen mot imperialism, för oberoende och fred sedan mitten av 1960-talet: Vietnam, Afghanistan och de senaste åren mot Nato-anslutning, för fred och alliansfrihet. (Utgivarna)

Rysslands annektering av Krim och angreppskriget mot Ukraina är brott mot FN-stadgans våldsförbud som är grunden för FN-systemet.

Mot en extremt långtgående självbestämmanderätt, som även skulle omfatta rätt till avskiljande, står den i FN-stadgan fastslagna principen om respekt för staternas territoriella integritet, som alla stater har skyldighet att respektera, och som en överväldigande majoritet av världens stater framhäver som det centrala. Den givna utgångspunkten är således att självbestämmanrätten utövas inom den befintliga statens ramar. Självbestämmandekonflikter utgör interna angelägenheter och inget som utländska stater har rätt att blanda sig i.

Det vore naturligtvis förödande för hela FN-stadgans system om en stat hade rätt att utöva aggression mot en annan stat under påstående att den bara försvarar en minoritets rätt till självbestämmande. Något sådant är den överväldigande majoriteten av stater helt främmande för.

Situationen hade kunnat vara annorlunda om Krims befolkning av egen kraft och utan yttre inblandning tog kontrollen över territoriet och deklarerade avskiljande.

Läs mer

USA tar över kommandot för västs styrkor i Arktis

Utgivarna

Arktis har sedan kalla krigets slut varit ett lågspänningsområde då varken Ryssland eller USA haft intresse att konfrontera varandra där. För Nato var policyn också att hålla en låg profil i regionen och inte utmana med offensiva övningar.

Arktiska rådet där alla stater på nordkalotten ingick var ett forum för civil samverkan kring frågor som miljö, sjöräddning, ekonomisk utveckling och samfärdsel.

Nu är situationen helt förändrad. Sedan nästan tio år tillbaka pågår en upprustning på båda sidor, och Ryssland och USA står beväpnade och beredda till konfrontation mot varandra.

Bakgrunden är den allmänt ökade spänningen i Europa efter Rysslands annektering av Krim 2014 och det därpå följande först lågintensiva kriget i östra Ukraina som emellertid nu efter den olagliga ryska interventionen i Ukraina blivit ett fullskalekrig. Bidragande till spänningen är också Natos destabiliserande utvidgning med nya medlemsstater fram till Rysslands gräns.

Därtill kommer Arktis ökande betydelse i framtiden som en inte minst effektiv transportled över nordostpassagen som möjliggjorts av den globala uppvärmningen.

Ryssland har sina baser för atomdrivna kärnvapenbestyckade ubåtar på Kolahalvön endast några tiotal mil från Natolandet Norge. USA har återupprustat sin Second Fleet med bas i Norfolk i Virginia för att kunna sättas in i Nordatlanten och Arktis. För USA är det viktigt att kunna blockera sjövägarna genom Barents hav och Norska havet för att hindra de ryska ubåtarna att ta sig ut i Nordatlanten. För Ryssland är det avgörande att inte kunna stoppas den vägen.  Ryssland vill kunna utgångsgruppera sina kärnvapenbestyckade ubåtar i Nordatlanten vid en skarp konfrontation med USA.

Norge har haft en viktig roll i regionen och haft som policy att rusta nationellt både för att avhålla från anfall mot sitt territorium och på senare tid till och med för att avskräcka Ryssland, det vill säga kunna slå mot mål på ryskt territorium med sin nya flygplansflotta av amerikanska F-35 plan. Samtidigt har man hela tiden velat upprätthålla förbindelser med Ryssland på olika nivåer, diplomatiskt, ekonomiskt och genom civila kontakter över gränsen och undvika onödiga provokationer.

Nu har den politiken fått ett abrupt slut.

Läs mer

Bring om krig

Mats Björkenfeldt

Den mycket produktive folkrättsprofessorn Ove Bring har nu senast skrivit boken Anfallskrigens argument (Historiska Media, 2022), som inleds med påpekandet att stater ”som startar krig söker skäl som rättfärdigar deras handlande.”

Författaren gör därefter gällande att Vladimir Putins i ett tal inför angreppet på Ukraina i februari 2022 rättfärdigar det med hotet från Nato. ”I själva verket rör det sig i grunden om att återupprätta ett fallet ryskt imperium”, skriver Bring. Påståendet har diskuterats.

Intressanta historiska nedslag görs i boken, om Gustav III:s ryska krig, ”Depeschen från Ems”, genom vilken Otto von Bismarck sökte en förevändning att anfalla Frankrike 1870, Sarajevo 1914, Mussolinis gaskrig i Etiopien, Polens ”angrepp” på Hitlertyskland 1939, med mera.

Brings historieskrivning om Nato och Kosovo understryker att Natos bombningar ”saknade mandat från säkerhetsrådet och var därför kontroversiellt”. Här kan man tycka att en folkrättsprofessor borde ha påpekat att bombkriget var olagligt, då frågan om självförsvarsrätt eller inbjudan av en stat, inte var aktuellt. Sveriges dåvarande utrikesminister, Anna Lindh, påpekas det i boken, ansåg bombkriget ”var nödvändigt”, ett närmast medeltida argument kan tyckas. Och Bring slirar mellan det olagliga och det ”legitima” (sid 168). Professor Olivier Corten, som Bring med flera hänvisar till i boken Sverige och folkrätten (2020), skriver i The Law Against War (Hart 2021) sidan540: ”A review of practice confirms that almost all precedents States acting militarily for humanitarian reasons or to rescue their nationals do so by relying legally on classical justification and not on any independent rule conferring a right of intervention.” Det finns alltså ingen folkrätt som medger en humanitär intervention, utan ett med­givande av FN:s säkerhetsråd. Det är synd att professorn inte talar klarspråk i boken.

Boken avslutas med ett kapitel om Putin och Ukraina, där han lutar sig mot Martin Kraghs bok Det fallna imperiet, som anmälts på sajten.

 

 

 

 

En europeisk tragedie

Mats Björkenfeldt

Journalisterna Sten Inge Jørgensen och Leonid Ragozin har skrivit den intressanta boken En europeisk tragedie. Hvordan Vesten og Russland ble fiender – og kan finne sammen igjen, Aschehoug 2022.

Bokens utgångspunkt är att ”[e]n virkelig seier over Putins Russland krever noe annet enn militærmakt. Det innebærer å vinne russerne over på sin side. Det kan ikke skje ved å forføre dem eller gi dem falske løfter, men må baseres på et klart og overbevisende signal om at det finnes en bedre fremtid for dem i et forent Europa.” Författarnas försiktiga optimism bottnar i det faktum att den första versionen av den Europeiska gemenskapen (EG) omfattade både Tyskland och Frankrike, trots Tysklands ”apokalyptiske krige” mot bland andra  Frankrike, ett av de ”største ofrene”. ”Hvor radikale og urealistiske fremsto ikke disse ideene i 1940? Trass i massive tilbakeslag var samtidens politiske ledere visjonære nok til å starte arbeidet med å bygge et politisk system som skulle føre til den fredeligste og mest suksessrike perioden i vesteuropeisk historie.” Några samtida politiska ledare i Väst med motsvarande visioner är dock svårt att finna. Några förslag till samförståndslösningar finns (ännu) inte på dagordningen.

Läs mer

Sverige i Nato

Lars-Gunnar Liljestrand

Framförande på möte 6 november i studiecirkel arrangerad av organisationen Nej till Nato

Vid svenskt medlemskap i Nato kommer säkerhetspolitiken och försvarspolitiken att dramatiskt läggas om och anpassas till Nato.

Förberedelserna pågår sedan mer än ett halvår tillbaka för att ta fram förslag till lagändringar och för att lägga planerna för hur den svenska försvarsmakten kommer att ställas om.

Före ansökan om medlemskap uttalade statsminister Magdalena Andersson att Sverige inte skulle tillåta permanenta baser och kärnvapen på vårt territorium, något som i tysthet försvann då ansökan senare skickades in.

Förra regeringen försäkrade också att en grundlig konsekvensanalys gjorts för ett medlemskap, vilket senare visade sig inte stämma då effekterna för försvaret saknades.

Den politiska hanteringen av beslutet att söka medlemskap kännetecknades från början av vilseledande besked till svenska folket och ett kuppartat ställningstagande utan ett minimum av förankring utanför den politiska eliten. Själva ansökan, Letter of Intent, där regeringen utan förbehåll gick med på alla krav från Nato lades ut i smyg på regeringens hemsida.

 

Artikel 5 i Nato-stadgan

Det är nödvändigt att redan från början ta upp det som varit huvudpunkten för anhängarna av ett Natomedlemskap nämligen vad som brukar benämnas som ”säkerhetsgarantier”.

Förespråkarna har lyft fram att alla medlemsstater är förpliktigade att stödja en annan medlemsstat som blivit militärt angripen. I Nato-stadgan finns dock ingen garanti för militärt stöd. Artikel 5 säger att ett angrepp på en medlemsstat skall betraktas som ett angrepp på alla medlemsstater. Men det är varje medlemsstat som beslutar om på vilket sätt och med vad man ger sitt stöd: action as it deems necessary, som kan inkludera militärt stöd men inte med nödvändighet militärt stöd.

Förbehållet att varje stat avgör tillkom då stadgan utformades. Det var amerikanska kongressen som vägrade gå med på en skrivning som skulle kunna tvinga USA att gå i krig för en annan Nato-medlemsstat.

Läs mer

Att gå i krig för Danmark

Mats Björkenfeldt

Alan Palmer förklarar bakgrunden i boken Bismarck  (2018):  Under många århundraden hade tvillinghertigdömena Schleswig (på danska: Slesvig) och Holstein styrts av Danmark, så ock under Napoleonkrigen och det bekräftades vid Wienkongressen 1815, som lade det lilla hertigdömet Lauenburg till den danske kungens territorier. I både Holstein och Lauenburg var befolkningen överväldigande tysk; regionen hade alltid utgjort en del av det heliga romerska riket; och det var därför naturligt att den danske suveränen skulle erkännas som medlem av Tyska förbundet i egenskap av härskare över Holstein. Schleswig hade däremot fler danska städer och byar än tyska och var aldrig medlem i Tyska förbundet, även om den södra delen av hertigdömet var nästan lika germansk till sin karaktär som Holstein. Under slutet av 1840-talet försökte en dansk nationalistisk rörelse direkt annektera hertigdömena. Denna stämning väckte en stark reaktion inom Tyskland, och ”kampen mot dansk aggression” blev en paroll revolutionsåret 1848. Krig mellan Tyska förbundet och Danmark bröt ut.

Läs mer