Den som följer alliansfriheten.se bör ha noterat att vi anser det vara värdefullt att bevaka utvecklingen i Finland och att dra lärdomar av de finska erfarenheterna inom säkerhets- och försvarspolitikens område. Finland framstår härvidlag som ett realistiskt och insiktsfullt föredöme för småstater, såsom vår egen, vilka vill säkra sin fred och värna sitt territorium samt ha goda relationer till sina grannar.
När statsledningen i Sverige gjorde sig av med värnplikten, riktade in sig på och inställsamt prioriterade utländska militära insatser samt ägnade sig åt allsköns ryckigt experimenterade med försvaret i övrigt, stod Finland fast vid sakens kärna, nämligen att strategiskt och så enigt som möjligt hålla det egna landet med bästa möjliga och effektiva nationella försvar till stöd för en på lång erfarenhet baserad utrikespolitik, som inte i första taget svajar hit och dit. Att man lyckats med detta, ger självförtroende, inte minst i hanteringen av relationerna till andra stater.
Vi har alltså mycket att lära av det alliansfria Finland. Värnplikten är bara en sådan fråga, men en fråga av synnerlig vikt. Här i landet präglas försvarsfrågan numera alltför mycket av ryckighet och kortsiktig partitaktik med divergerande utspel, där aktörer försöker övertrumfa varandra i förhoppningen att kunna positionera sig inför kommande val.
Vad som behövs i nuläget är emellertid en nationell samling för att återställa ett eget försvar värt namnet. Att i det sammanhanget dra in Nato som en faktor blir bara splittrande och defatistiskt. Seriösa försvarsvänner tar den diskussionen, om den alltjämt skulle vara påkallad, när vi återställt ett eget försvar, som rimligen måste vara ett kombinerat tröskel- och territorialförsvar baserat på allmän värnplikt.
Läs mer
