Texter

Publicerad 16 november 2015

Redan i början av 1990-talet, under Bildt-regeringen, började Sverige att uppträda som skyddsmakt för de då nyligen självständiga baltiska staterna. Man talade om ”suveränitetsstöd”. Linjen fortsatte under följande regering. Särskilt Lettland hamnade i fokus. Svenska banker etablerade sig där och det inhemska näringslivet hamnade i ett starkt beroendeförhållande till dessa. En svensk handelshögskola etablerades i Riga. Svensk turism i hela det baltiska området sköt fart.

När Estland, Lettland och Litauen blev medlemmar av Atlantpakten, trädde Sveriges säkerhetspolitiska roll i bakgrunden för en tid. Länderna lät sig bli omfattade av Natos så kallade säkerhetsgarantier. Hur säkra dessa är har sedan blivit en mycket omstridd fråga. Tror någon att det stora Nato-landet USA skulle inskrida militärt om något av dessa länder drabbades av Ukrainas öde, det vill säga blev föremål för rysk expansionism?

Läs mer

I den livliga debatten om Sveriges säkerhetspolitik förekommer flera missuppfattningar och myter om Sveriges verkliga intressen. Här är några av dem:

1. Ryssland har för stort inflytande över Sveriges säkerhetspolitik.

Sverige skall självt bestämma sin säkerhetspolitik utifrån svenska säkerhetspolitiska intressen. Varken Ryssland, USA eller de baltiska staterna skall avgöra vår politik.

Samtidigt är det ett centralt geopolitiskt faktum att Sverige ligger i stormakten Rysslands närhet och att Rysslands politik på gott och ont har verkningar på Sveriges politik och situation. Under århundradena har vi utkämpat 11 krig med Ryssland, de flesta på svenskt initiativ. Beträffande antalet krig med Ryssland leder Sverige framför Polen och andra europeiska länder.

Läs mer

General Vitalijus Vaikšnoras, Lettlands generalstabschef, förklarade vid ett besök i Storbritannien den 5–7 juli, i samband med ett möte med deltagande länder i den brittiskledda styrkan Joint Expeditionary Force (Jef), att han var glad att se hur styrkan tar form och växer. Jef  kommer att vara beredd att svara mot hot inte bara i Europa utan även ”woldwide”, sade han.

Vi har på den här sajten tidigare noterat att Jef är avsedd att kunna operera överallt i världen. Svenska regeringen har underlåtit att klargöra detta för den svenska allmänheten. Istället låter regeringen framtona bilden av Jef som ett slags kombination av hjälp till kustförsvar och humanitär insatsstyrka för sjöräddning.

Den brittiske förvarsministern Michael Fallon var också mån om att tona ned bilden av Jef som militär interventionsstyrka, då han den 30 juni i Stockholm var närvarande vid Finlands och Sveriges undertecknande av ländernas deltagande i Jef. Fallon talade sig varm om Jef för att rädda ”våra medborgare som hamnat i krissituationer (hot spots)” men förklarade även att Jef är berett att genomföra ”fler smärre militära uppdrag” (more minor military missions).

Läs mer

Många riken sedan Alexander den stores dagar har gjort anspråk på att härska över den mer eller mindre kända världen. Nästan alla har gått tillbaka, och en del har gått under, både som statsbildningar och som kulturer. De som har stått utanför världshärskarens kontroll har i allmänhet utgjort en betydande majoritet av jorden befolkning.

Detta är egentligen ett uppmuntrande facit. Hegemonernas varaktighet kunde vara av kortare eller längre slag; de mest triumfatoriska fick sällan många år på nacken. I mellanperioderna uppstod något slags balanspunkt eller jämviktsläge, där de ledande makterna behövde återhämta sig och bestämde sig för att inte bekämpa varandra.

Efter andra världskriget inträdde en sådan fas. De europeiska kolonialmakterna avvecklade sina imperier, medan en av krigets segrare – USA – tog kommandot över världsekonomin. Politiskt kom ett nytt element in i bilden: FN-systemet. Det byggde i princip på jämbördighet mellan stater. Ingen stormakt skulle kunna fritt få sin vilja igenom. Vetorätten skulle förhindra detta.

Läs mer

En konvention om globalt förbud mot kärnvapen antogs den 7 juli 2017 vid en FN-konferens i New York med 122 röster mot en (Holland) och en nedlagd (Singapore).

Konventionen skall ratificeras av staterna innan den träder ikraft, och den blir lagligen bindande då minst 50 stater har skrivit under. De nio kärnvapenstaterna liksom de flesta Nato-medlemmarna bojkottade konferensen. En talesperson för FN:s generalsekreterare framförde förhoppningen om att konventionen skall leda till en dialog och förnyat internationellt samarbete för kärnvapennedrustning. Kommentaren belyser den inneboende svagheten i uppgörelsen.

Den utgör ett nytt försök att få fart på förhandlingarna om nedrustning som har legat nere under flera år. Sedan 1970 finns icke-spridningsavtalet, vilket 191 länder har skrivit under. Där förbinder sig icke-kärnvapenstater att inte skaffa sådana vapen, medan fem kärnvapenstater (USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike) förklarar att man har för avsikt att rusta ned. Icke-spridningsavtalet har fungerat vad gäller icke-kärnvapenstater som skrivit under. De har inte skaffat kärnvapen. De fem kärnvapenstaterna har däremot inte visat någon större vilja att följa avtalets intention att nedrusta, och idag genomför både USA och Ryssland en kraftig upprustning av sina kärnvapenarsenaler (se kommentar på denna sajt).

Läs mer

Det har väckt viss internationell uppmärksamhet att CDU/CSU:s gemensamma program inför valet till den tyska förbundsdagen i höst inte nämner Förenta staterna som en ”vän” till Tyskland.  Hur bör detta tolkas?

Knappast som anti-amerikanism, snarare som ett utslag av inrikes utrikespolitik. Det finns säkert röstvinster att göra på att markera mot det sittande styret i Washington. Men också psykologiskt: Donald Trump har ju förolämpat Angela Merkel.

Retoriskt ligger i dagsläget fokus på något slags förstärkning av det militära samarbetet inom Europeiska Unionen. För att det projektet inte ska verka onödigt splittrande – man kan till exempel notera att regeringarna i Helsingfors och Stockholm har reagerat rätt olika på detta  – behöver man sälja in det som någonting annat än Natos och USA:s förlängda arm. Detta borde kunna underlättas av att Storbritannien nu lämnar Unionen. (Och Sverige har ju ändå sina ”särskilda förbindelser” med både UK och USA.)

Läs mer

I perioden etter 11. September 2001 var USA og Russland allierte i kampen mot terrorisme. Nå fremstår samarbeid mot Den islamske staten (IS) som umulig. Hvordan ble det slik?

18. juni skjøt USA ned et syrisk fly over den strategisk viktige byen Raqqa i Syria. Begrunnelsen var å beskytte USA-allierte styrker på bakken, som angivelig ble angrepet av syriske regjeringsfly. Russland svarte med å kalle hendelsen for en «aggressiv» handling, og dagen etter uttalte det russiske forsvarsdepartementet at landet har valgt å si opp varslingsavtalen med USA…

I september 2016 inngikk partene en avtale om å opprette et felles senter for kontraterror i Wien, der de sammen skulle identifisere legitime mål og koordinere bombingen. Kanskje var det et overambisiøst prosjekt. Bare en måned senere suspenderte USA all dialog med Russland for å få til en våpenhvile i Syria. Deretter søkte Russland å koordinere med Tyrkia og Iran i stedet. Kollapsen i samarbeidet om Syria var et faktum. Läs artikel

Regeringen lämnade den 22 juni till riksdagen en skrivelse om den samlade politiken för civil- och militär krishantering. I skrivelsen sägs att ambitionen är att vi skall vara en stark aktör som tar vårt ansvar för internationell fred, säkerhet och utveckling.

Regeringen slår fast betydelsen av att internationella uppdrag sker genom FN:

”FN utgör den centrala arenan för Sveriges arbete med globala utmaningar. Förutom att ge stöd till och delta i FN:s fredsfrämjande verksamhet, har Sverige varit aktiv i arbetet med att tydligt sätta fredsbyggande och konfliktförebyggande på FN:s agenda.” FN-stadgan och folkrätten anges som ”grundläggande rättesnöre”.

En annan grundsten är vår alliansfrihet:

”Militära insatser är en del i Sveriges samlade engagemang. Militär alliansfrihet, stärkt nationell militär förmåga och fördjupade militära samarbeten syftar till att skapa förutsägbarhet och stabilitet i vårt närområde såväl som i vår omvärld.”

Läs mer

Frank Rosenius vill ha debatt om den gamla goda devisen ”ÖB:s sega gubbar” och om den otydliga begreppsapparaten.Han anför:

”Min synpunkt på ÖB:s sätt att uttrycka sig, när det gäller operativ inriktning med nu befintliga resurser, är att det i det av ÖB skrivna förordet i doktrinen blandas ord/uttryck som ’tröskeleffekt’, ’motståndaren [måste] snabbt kunna mötas’ och ’uthålligt motstånd’ med ’undvika att förlora kriget’. Målsättningen för våra försvarsansträngningar är således att inte förlora – vilket på normal svenska torde tolkas som att ’ta inga risker, spara på resurserna’.”

Det var en skicklig tolkning av ”ÖB:s sätt att uttrycka sin operativa inriktning”. Denna tolkning stämmer väl överens med en indirekt defensiv strategi och rimmar väl både med militär alliansfrihet och ett krigsavhållande försvar. Nils Sköld grundade sin uppfattning – under 1980-tal – på den tidens moderna robotteknik parad med en analys av det politiska och militära strategibegreppet. Han blev hånad med uttrycket att ”så många sega gubbar finns inte”. Han bemötte kritiken med sakliga argument. Han hade bland annat studerat Jugoslaviens partisanstrategi.

Läs mer

Sveriges deltagande i den brittiskledda Joint Expeditionary Force (Jef) reser flera frågor, och vi har tidigare ventilerat några på denna sajt. Vi välkomnar samtidigt – och inbjuder till – en debatt om det svenska beslutet.

Den brittiske försvarsministern Sir Michael Fallon säger i en intervju med Dagens Nyheter (30/6) att detta cementerar vänskapen mellan Storbritannien och Sverige. Nu frågas: Är det rimligt för Sverige som stat att inrangeras på ena sidan i en motsättning mellan vänner och (potentiella) fiender? En familjär ”vänskap” kan råda mellan individer, grupper av människor och mellan folk i olika länder. Stater emellan, däremot, bör råda respekt: ni har era intressen, vi har våra intressen. Inte ens Finland och Sverige är vänner, i den meningen att den ena nödvändigtvis ställer upp för den andra i allt och alltid. Vi är goda grannar, kanske också broderfolk. Men bröder behöver inte vara överens i allt och kan till och med hamna i gräl med varandra. Ju fler vänskapliga kontakter vi knyter med människor som bor i Finland (och i andra länder (de baltiska staterna, Ryssland, ja, särskilt de länder som direkt omger oss) desto bättre. Det blir färre konfliktanledningar då, även om vi åsiktsmässigt kan skilja oss åt. Men att den svenska regeringen skulle hysa särskilt vänskapliga känslor för regeringen i London (a special relationship) – kan det få lov att vara annat än munväder?

Enligt en annan rapport  säger Fallon att ”Finland and Sweden can consider the other seven countries [i Jef, vilka alla är Nato-medlemmar] their natural allies”. Hur påverkar detta omvärldens syn på de bägge ländernas alliansfria status? Också den amerikanske försvarsministern har offentligt kallat Sverige en ”allierad”, utan någon markering från den svenska regeringens sida . Hur länge och långt kan sådana anpassningar fortgå, utan att innebörden i vår militära alliansfrihet urlakas? Småstaten måste kunna navigera i osäkra vatten, det är sant, men då gäller det att inte förlora kompassriktningen. Vi hyser en oro för att militära ”samarbeten”, vilka inte har en konkret betydelse för försvaret av svenskt territorium (man sade tidigare ”fosterlandet”), kan äventyra vår nationella säkerhet, inte stärka den.

Den brittiske försvarsministern säger vidare att Jef ska vara beredd ”to conduct more minor military missions” och kunna genomföra ”military operations anywhere in the world”. Nato och EU har alldeles för byråkratiska och långsamt verkande organisationer, enligt Fallon. Jef ska kunna sättas in mycket snabbare och smidigare. Men det framgår inte om insatsstyrkan måste invänta ett FN-mandat eller om den tänker handla helt på eget ansvar. Sir Michael tillägger: ”Whether the problem is in Tripoli, Beirut or Rwanda, and whether it be a British, Dutch or Norwegian plane that is deployed, the forces of the other countries may join in.” Hur stämmer detta överens med den svenska försvarsmaktens reorientering mot den egna nationen? Har Sverige verkligen råd att ingå i Jef?

Här finns åtskilligt att klara ut.

Kommetar: Som nedanstående nyhetsartikel från Expressen visar har den nya pliktuttagningen av soldater inte blivit någon succé. Det var inte heller väntat. Allvaret i beslutet om återinförd ”värnplikt” kan ifrågasättas, och det är väl också vad de unga människor som inte hörsammat kallelsen till mönstring har gjort. Straffet för deras försummelse blir också försumbart.

En ”värnplikt” som inte utgör ett obligatorium för hela befolkningen kastar ett löjets skimmer över systemet och riskerar att kompromettera tanken på en verklig folkarmé, en sådan som man har i Finland. Med litet god vilja skulle man kunna se 4 000 årligen utbildade (av en ålderskohort på ungefär 100 000 män och kvinnor) som ett embryo till en armé på den allmänna värnpliktens grund. Risken för att det börjar och slutar som ett hastverk är emellertid överhängande.

Den signal som behöver ges från statsmakternas sida är att yrkesarmén efterhand kommer att fasas ut. Först då framstår pliktuttagning som ett meningsfullt första steg. Yrkesfolk behövs naturligtvis – för att utbilda och för att leda strid. För att försvara vårt vidsträckta land kommer de aldrig att räcka till.

Artikel i Expressen:

6 000 svenska ungdomar struntade i Försvarsmaktens kallelse till mönstring.  Nu riskerar de tusentals kronor i böter.

– Beloppet ska få en effekt för personen i fråga, så det kan bli olika belopp beroende på personens ekonomi. Men det skulle väl hamna i närheten av 2 500 kronor, säger Jan Nyquist, chefsjurist på Rekryteringsmyndigheten till TT.

1 juli 2010 avskaffades den allmänna värnplikten i Sverige. Regeringsbeslutet från 2 mars i år innebär att alla delar av lagen om totalförsvarsplikt (mönstring, värnplikttjänstgöring i form av militär grundutbildning och repetitionsutbildning) kan tillämpas igen.

Den militära grundutbildningen återinförs, och den här gången gäller den både män och kvinnor. Under april och maj skickade Rekryteringsmyndigheten, som lyder under försvarsdepartementet, ut kallelser till 90 000 svenska ungdomar födda 1999. Läs artikel