Länkar

Då Frankrike og Mali spurde om norsk bidrag til Takuba i januar i fjor, kom Solberg-regjeringa fram til at svaret blei nei. For det var ikkje fleirtal i Stortinget for å sende ein større norsk styrke, 100-120 soldatar, til Mali. Men då styrken blei kraftig redusert, og innlemma i det svenske bidraget til Takuba, snudde Ap og støtta Mali-oppdraget. […]

– Er det lurt av Norge å sende soldatar dit?

– Eg er i tvil, men utanlandske soldatar til Mali kan ha noko for seg, dei kan betre tryggleiken. Men løysinga er ikkje militær. Freden i Mali blir vunnen ved forhandlingsbordet, ikkje på slagmarka. Men så lenge Frankrike seier nei til forhandlingar med opprørarane, blir ikkje dette alternativet prøvd ut.

Frankrike har sidan opprøret starta i 2012 hatt store styrkar i Mali, men har ikkje evna å vinne militær kontroll. […]

I juli opplyste FD at dei norske soldatane skal «være på plass i Mali i løpet av høsten, og trekkes tilbake sammen med den svenske styrken i 2022». Hausten er bak oss og snart er det 2022 – og ingen norske soldatar har landa i Mali. FD forklarar i ein e-post til Vårt Land kvifor:

«I påvente av enighet med maliske myndigheter om en avtale som gir det norske personellet tilstrekkelig rettslig vern er det norske bidraget p.t. ikke deployert.» […]

– Kven er opprørarane, Benjaminsen?

– Dei er for det mest bønder og nomadar frå nord som kjenner seg urettvist handsama av ein korrupt elite i Bamako, medan leiarane er valdelege jihadistar. Läs artikel

Tidigt måndag morgon utsattes den multinationella militärbasen i Ménaka i Mali för en raketattack. På basen är bland annat svenska soldater ur specialförbandsinsatsen Task Force Takuba grupperad. Ingen blev skadad i attacken.

Dagen innan, söndag morgon, blev även den tyska FN-campen Camp Castor i Gao beskjuten med granatkastare. Ingen blev skadad. Inne på Camp Castor ligger den svenska FN-campen Camp Estelle, där merparten av den svenska FN-styrkan Minusma är grupperad. Läs pressmeddelande

Den nye forsvarsavtalen mellom USA og Noreg gjer at USA får tilgang til fire militærbasar der amerikanske interesser kan kome framfor norsk lov.

Frøet til Heimevernet vart sådd i London ein dag i slutten av mars 1942, då verdas framtid ennå såg dyster ut. Dette var før Stalingrad og El-Alamein, dei to vendepunkta i Den andre verdskrigen.

Jamvel om det den gong berre var eit namn på eit papir, vitnar teksten levert av eit utval om ei viss framtidsoptimisme. Utvalet vart leia av kommandørkaptein Gunnar Hovdenak i Forsvarsdepartementet i London. Heimevernet dukkar med andre ord opp i norsk soge frå handa til ein marineoffiser.

Som med all militær planlegging var det ikkje sikkert at ideen ville flyta. Særskild ikkje så tidleg som i mars 1942. Inspirasjonen var utvilsamt henta frå syn rundt på dei britiske øyer, der det lokale Home Guard farta rundt i byar, landsbyar og marker i jakt på tyske fallskjermjegerar, femtekolonnistar og invasjonsfaren som hang over øyriket dei fyrste krigsåra. Läs arikel

So-called hybrid warfare has been the subject of much debate and doctrinal thinking in recent years, resulting in frenzied thinking within academia and government ministries and even the establishment of dedicated research centres.

The term is now used more or less interchangeably with variants such as ‘non-linear’ operations, ‘sub-threshold’ and ‘grey-zone’ warfare’ and traditional concepts such as ‘indirect’ warfare to describe offensive campaigns that are aimed at securing incremental strategic gains whilst calibrated to remain below the threshold of major war. The emphasis is placed on deniable activities such as subversion, cyberwarfare, interference in financial markets, disinformation, electoral tampering and other covert and indirect influencing methods, alongside traditional warfighting. Although conceptually appealing, there are however at least three issues that arise from the hybrid warfare debate. […]

Ultimately, the risk is that strategists and policy makers send themselves into a conceptual tailspin, devising detailed responses to highly hypothetical, or perceived scenarios. Illustrative of this problem was the speed with which Western commentators pointed to a speech by Russian General Valery Gerasimov in which he described how subversion and propaganda could turn “a perfectly thriving state […] into an arena of fierce armed conflict” as evidence of a new Russian doctrine.Speaking at the time of the Arab Spring, Gerasimov was in fact highlighting his own national security concerns, rather than revealing any kind of strategic intent. Läs artikel

Med anledning av medieförfrågningar, kommentar av republikens president om Finlands relation till Nato:

”Att Ryssland förhåller sig kritiskt till Natos utvidgning och militära verksamhet är inget nytt. Finland anser att Nato är en faktor som ökar säkerheten och stabiliteten i Europa. Till grunderna för Finlands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik hör att upprätthålla en nationell rörelsefrihet samt valmöjligheter. Detta inbegriper möjlighet att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato. En viktig del av denna helhet är att Natos ”öppet-hus-politik” fortsätter, alltså att möjligheten till medlemskap förblir öppen för länder som uppfyller Natos kriterier. Denna princip upprepades senast för Finlands del då Nordatlantiska rådet besökte Helsingfors i slutet av oktober. Beslut om anslutning av nya medlemmar fattas mellan kandidatlandet och de 30 Natomedlemmarna och beslutet om medlemskap är en fråga för den sökande och Natos medlemsländer.” Läs uttalandet

Russia’s call for guarantees against the NATO alliance expanding eastwards got a swift response from Finnish President Sauli Niinistö, who released a statement emphasising Finland’s “national room to manoeuvre”, including the possibility of military alignment and applying for NATO membership.

Niinistö referred to NATO as a stabilising factor in Europe and mentioned its “Open Door Policy” for new potential members, potentially including Finland.

Before Finland’s response, Putin suggested in a speech to foreign diplomats on 2 December in Moscow, that there be a deal where NATO would commit itself not to accept new Eastern members. Foreign Minister Sergey Lavrov repeated the proposal in a meeting with his American counterpart Antony Blinken.

Russia’s demand sounded to Finland like a return to old Cold War-era spheres of interest and a challenge to the cornerstone of Finland’s foreign, security and defence policy. Läs artikel

It is possible to actually measure Washington’s dishonesty. How big is it? It’s about 600 miles.

In 1990, according to declassified documents, Secretary of State James Baker assured Soviet leader Mikhail Gorbachev that NATO would not expand “one inch” east of Germany. Thirty years ago, that was Russia’s red line.

On December 2, that red line moved from one inch to 600 miles as Vladimir Putin said he would now seek a promise that NATO would not expand further east to Ukraine.

Since these assurances, NATO has wandered its way through Hungary, the Czech Republic, Estonia, Latvia, Lithuania, Bulgaria, Romania, Slovakia, Slovenia, Albania, Croatia, Montenegro and Poland. Six hundred miles of broken pledges have brought the U.S. and NATO to the border of Ukraine. […]

Having retreated 600 miles from Gorbachev’s red line, Putin drew a new red line on December 2, seeking “reliable and long-term security guarantees.” Those guarantees “would exclude any further NATO moves eastward and the deployment of weapons systems that threaten us in close vicinity to Russian territory.”

Putin is keenly aware that the red line has moved east 600 miles. At the Munich Conference on Security Policy in 2007, Putin asked the world, “And what happened to the assurances our Western partners made after the dissolution of the Warsaw Pact? Where are those declarations today? No one even remembers them. But I will allow myself to remind this audience what was said. I would like to quote the speech of NATO General Secretary Mr. Woerner in Brussels on 17 May 1990. He said at the time that: ‘the fact that we are ready not to place a NATO army outside of German territory gives the Soviet Union a firm security guarantee.’ Where are these guarantees?” Läs artikel

Varför vill försvarsminister Peter Hultqvist (S) allt oftare aktivt delta i militära konflikter utanför vårt lands gränser? På vilket sätt gagnar det strävan efter fred i världen?

Står verkligen den socialdemokratiska rörelsen bakom Hultqvists nya krigsvilja, då han förordar ytterligare svensk militär närvaro i Ukraina?

Hultqvist sände redan 2018 svenska militärer till Ukraina för att utbilda den ukrainska armén. Kommer inte detta nya initiativ från Hultqvist att bidra till att trappa upp konflikten mellan Ryssland och Nato?

Vart har den tidigare inriktningen att bygga fredsprocesser tagit vägen? Varför tar inte utrikesminister Ann Linde i stället diplomatiska initiativ, som riktar in den svenska hållningen i en strävan att medla med fredliga medel? […]

Borde det inte vara så att svensk militär endast deltar i aktiva insatser som har FN:s legitimitet?

Sverige har personal under FN:s flagg i Indien, Pakistan, Jemen, Mali, Västasien och Västsahara. Varför driver krigsminister Hultqvist fram svenska militära internationella insatser som stödjer enskilda länders egenintressen såsom Frankrikes och Sydkoreas eller Natos intressen i Ukraina, Irak och Kosovo? Läs artikel

[…] För det första: vad gäller ”ökad rysk aggressivitet” så är det oklart vad som menas. Media har förmedlat: överbelastningsattack mot media; problem med flygledningen på Arlanda; spioneri via forskningsflygplanet Geophysica; kapande av telemast i Borås; spion som sökt sig in på journalistutbildning; påverkan på det svenska valet, för att inte säga alla dessa främmande u-båtar som gäckat marinens nät och bomber.
Ledande politiker, höga militärer och även ”experter” har kommenterat dessa uppgifter i media och kopplat dem till Ryssland. Men det visade sig senare att dessa påståenden mer var att betrakta som mediala ankor. […]

Vidare vet vi att den amerikanska underrättelsetjänsten NSA har ett mycket uppskattat och allt närmare samarbete med sin svenska motsvarighet FRA. I en artikel i ansedda New York Review of Books betitlad The Swedish Kings of Cyberwar – Sweden’s growing importance to the NSA beskrivs hur NSA, via FRA, har tillgång till en ”unik samling (kommunikationsdata) på högprioriterade ryska områden som ledarskap, intern politik och energi”.
Dessutom återges att FRA är en ”ideal samarbetspartner” när NSA hackar sig in för cyberattacker på datornätverk i andra länder. Det liggande förslaget som gör det lagligt för FRA att fungera som avlyssningscentral eller filial till utländsk (läs:USAs) underrättelsetjänst kan nog ses i detta perspektiv. FRA får nu, sent omsider, rättsligt godkännande för sin integrering med NSA. Läs artikel

On April 24, 2013, just weeks before Edward Snowden went public with his leaks about mass surveillance by the National Security Agency, General Keith B. Alexander, then the head of the NSA, welcomed a group of Swedish intelligence officials to a secret three-day meeting at NSA headquarters in Fort Meade, Maryland. In the delegation were Ingvar Åkesson, the longtime director of Sweden’s National Defense Radio Establishment (known as the FRA, for Försvarets radioanstalt), a shadowy Swedish government intelligence agency, and five members of Åkesson’s senior staff. One of the aims of the meeting was to discuss Sweden’s growing importance to the NSA.

n a 2008 law, the FRA had been given expansive powers by the Swedish government to vacuum up all communications traveling over fiber optic networks into and out of Sweden—including e-mails, text messages, and telephone calls. This was of great interest to the NSA, not least because a large percentage of Russian communications traveled through Sweden. In 2011, the Swedes began sharing their surveillance data with the NSA, which included—as NSA officials described it at the time of the meeting—a “unique collection [of communications data] on high-priority Russian targets such as leadership, internal politics, and energy.” Läs artikel

A dominant public narrative has been created in the United States and much of Europe that Russia is a “revisionist” power, seeking to overthrow the existing status quo, challenge the “rules-based order,” and generally act as a “spoiler” in international affairs—and in the lands of the former Soviet Union, there is a considerable element of truth in this portrayal.

In the greater Middle East, however, there is something seriously weird about this image of Russian behavior. In this region, over the past 20 years, it is in fact the United States that has acted as a disruptor of the existing status quo, and Russian opposition to U.S. policies on key issues has proved in retrospect to be objectively correct, from the point of view not only of Russia and of the region but also of the United States and the West. […]

Underlying Russian analysis is a perception that might be called anti-democratic but is more accurately characterized as a profound sense of the fragility of states and fear of chaos and civil war, coupled with deep skepticism about projects of rapid revolutionary change. This attitude has its roots in Russia’s own terrible experiences of the 20th century. As Russian President Vladimir Putin remarked to the New York Times in October 2003 concerning the results of the U.S. invasion of Iraq, “There is no surprise for us about the situation that has taken shape, because we foresaw the development of the situation there just exactly as it is developing now. … How could one imagine a different course of events in a case where the regime is dismantled? Of course, statehood is destroyed. How can it be otherwise?” Läs artikel