Länkar

[…] Turkiet motiverade sina flygattacker mot Syrien utifrån FN-stadgans artikel 51 om legitimt självförsvar. Men är den verkligen tillämpbar i det här fallet?

– Svar nej, säger folkrättsexperten Ove Bring till SvD. Självförsvarsregeln i artikel 51 i FN-stadgan kräver att det ska vara ett väpnat angrepp över en gräns mot den andra staten, som då har rätt till självförsvar.

Terrordådet i Istanbul är en explosion som internrättsligt ska utredas av polis och administrativa myndigheter i Turkiet. Enligt Ove Bring liknar det ett svepskäl att åberopa detta.

Under måndagen komplicerades dock situationen något efter att raketer skjutits från syrisk-kurdiska områden mot Turkiet och bland annat träffat en skola. Tre personer ska ha dödats, bland dem en lärare och en elev, och tio ska ha skadats.

Det hade kunnat ge Turkiet rätt till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan om de inte själva inlett en olaglig krigsföring, enligt Ove Bring. Läs artikel

[…] The best-known case of protests against extraterritorial action concerns US secondary sanctions. The EU and other countries have been protesting for decades against US rules that prohibit companies from third countries from trading with sanctioned countries such as Cuba and Iran. The EU has issued its own blocking regulation, protesting against the violation of international law through the regulation by the USA of ‘activities of natural and legal persons under the jurisdiction of the [EU] Member States’.

EU contestation of US secondary sanctions has flared up again in recent years in the wake of the increased use of the instrument in the context of sanctions against Iran and Russia. Many other countries – including Russia, China and India – have likewise protested against such measures imposed by the USA,129 with China recently enacting its own rules to block and counter foreign sanctions. Where they go beyond market access restrictions, secondary sanctions are widely seen as highly problematic not only politically but also as a matter of international law. Only a few firm limits emerge from these cases. First, there is very little acceptance of a regulation of actors and situations that have no concrete connection to the regulating state (except for universal jurisdiction situations); the protective principle does not seem to help here either. Apart from this, the discourse suggests that jurisdictional claims lie on a spectrum of acceptability – the weaker the link with the actors or facts of a case, the more other factors come into play.

Measures are more contested if important policy decisions of other states are counteracted by extraterritorial action. In contrast, they are more widely accepted if measures are linked to international standards or consultations with affected states or if they are of limited intensity – reporting obligations are easier to justify than criminal sanctions. At the same time, there appear to be specific principles of exclusion from jurisdiction that are difficult to touch; the freedom of the high seas would be an example, as seen above in the Torres Strait case. Läs artikel

Turkiet har genomfört flygräder mot kurdstyrda städer och byar i norra Syrien, meddelar både kurdiska styrkor på plats och den brittiskbaserade organisationen Syrian Observatory for Human Rights.

Enligt uppgifter handlar det om fler än 20 räder mot mål i två olika regioner, bland annat staden Kobane nära den turkiska gränsen.

Soldater från både den kurdiska SDF-grupperingen och styrkor som stöder den syriska regeringen ska ha dött i attackerna, det talas om tolv döda.

Turkiet har inte meddelat att landet skulle stå bakom angreppen, men på lördagskvällen lade landets försvarsministerium ut en bild på Twitter på ett jaktplan med en text som hänvisade till hämnd. Läs artikel

Läs också kommentar på den här sajten om Sveriges stöd till kurdiska separatister i norra Syrien.

I welcome the agreement by all parties to continue the Black Sea Grain Initiative to facilitate the safe navigation of export of grain, foodstuffs and fertilizers from Ukraine. The initiative demonstrates the importance of discreet diplomacy in finding multilateral solutions. Läs uttalandet

Googleöversatt

Ratificeringen av Finlands och Sveriges NATO-medlemskap är upp till endast två länder, Ungern och Turkiet.

Dokumenten relaterade till ratificeringarna har redan lämnats till det ungerska parlamentet, men Ungern har ännu inte beslutat om ett datum för att höra ärendet. […]

Det handlar om att Ungern försöker koppla sina egna EU-finansieringsproblem till Natos ratifikationer. EU-kommissionen har föreslagit en nedskärning på 7,4 miljarder euro i Ungerns EU-medel på grund av brott mot rättsstatsprincipen.

Utrikesminister Pekka Haavisto (grön) medgav på onsdagen att Ungern har oro för EU-finansiering.

– Ungern verkar nu fokusera på dem i synnerhet, sa Haavisto. Läs artikel

Arméns huvudmilitärövning Kontio 22 ordnas i Norra Karelen 25.11.–2.12.2022. Övningen är samtidigt repetition för cirka 2000. Några av dem verkar som utbildare i övningen.

Övningen utvecklar arméns och försvarsgrenarnas samverkansförmåga samt soldaternas beredskap att agera i snabb lägesutveckling tillsammans med Flygvapnets och Gränsbevakningens trupper. Totalt deltar 8000 soldater i övningen, varav cirka 4800 är beväringar och 2000 reservister.

Huvuddelen av övningsstyrkan bildas av Kajanalands brigad, Björneborgs brigad, Karelska brigaden och Pansarbrigaden. Medverkande finns också Uttis jägarregemente, Markstridsskolan, Försvarsmaktens logistikverk, Försvarsmaktens ledningssystemcenter, Flygvapnet och Gränsbevakningsväsendet. Inga internationella trupper deltar i övningen. Manövern leds av kommendören för Kajanalands brigad, brigadgeneral Manu Tuominen. Läs pressmeddelande

Sammanfattning av Svenska Röda Korsets synpunkter
– Svenska Röda Korset välkomnar möjligheten att inkomma med ett
yttrande över promemorian och lämnar synpunkter på de för oss
särskilt relevanta delarna i innehållet, där vi besitter särskild
erfarenhet och kompetens.
– Svenska Röda Korset har inga synpunkter på om Sverige bör gå med
i Nato.
– Svenska Röda Korset framhåller som utgångspunkt att Sverige
bibehåller samma skyldigheter under den humanitära rätten, även vid
ett Nato-medlemskap.

-Svenska Röda Korset konstaterar att kärnvapen moraliskt och
juridiskt inte går att motivera och vill särskilt betona de katastrofala
humanitära konsekvenserna som skulle följa om kärnvapen används. Svenska Röda Korset vill i stället lyfta vikten av att Sverige ratificerar FN-konventionen om kärnvapenförbud, och poängterar att det är
möjligt oavsett Nato-medlemskap.
– Svenska Röda Korset vill å det starkaste understryka att Sverige, likt
Norge och Danmark, bör verka för undantag från placering av
kärnvapen på svensk mark.
– Svenska Röda Korset betonar att Sverige behöver fortsätta sitt arbete
att verka för nedrustning av kärnvapen och att minska riskerna för att
kärnvapen används även om Sverige går med i Nato.
– Svenska Röda Korset saknar slutligen tydliga resonemang kring
effekterna av ett medlemskap vad gäller svensk export av
krigsmateriel. Läs remissvaret

Jessica Wetterling (v) i riksdagsdebatten:

Jag ska berätta en sak för ledamot Hans Ekström (s). Ibland verkar det som att Socialdemokraterna lever i tron att de har egen majoritet i denna kammare och att de fortfarande bestämmer allting på egen hand.

Det man gör med detta lagförslag är att man öppnar Pandoras ask. Socialdemokraterna har i flera sammanhang sagt att avsikten inte är det. Det stämmer säkert. Oftast när man gör grundlagsändringar är avsikten god. Det finns absolut ett gott syfte. Men det här är ett förslag som är präglat av naivitet.

Det kommer inte att leda till att man täpper till de luckor i lagen som man säger sig vilja åtgärda. Den försvarlighetsventil som man hänvisar till från i stort sett alla partier kommer att leda till en stor osäkerhet bland visselblåsare, journalister och publicister om vad som kommer att vara brottsligt och kriminellt att publicera och vad som inte kommer att vara det.

Bara att man får kännedom om någonting från en visselblåsare kan omfattas av grov obehörig, och så vidare, bla, bla, bla. Det är ett jättestort problem att man öppnar för den här grundlagsförändringen trots en enormt massiv kritik från alla remissinstanser som företräder den fria, oberoende och granskande journalistiken som alla partier härinne säger sig vilja värna. Läs protokollet

[…] Blandt militærfolk har der dog længe hersket en opfattelse af, at vi reelt ikke kan forsvare os selv, hvis det skulle komme dertil. Ja, end ikke vores mest kritiske infrastruktur har vi chance for at sikre, uanset om det så får fuldt militær fokus.

Højere forsvarsprioritering bør derfor indskrives på noget nær grundlovsniveau. Og som mange andre grundlovsparagraffer kan anledningen til, at de indstiftes, netop være, når vi kan se eller føle faren for os. Det vil sige nu. Konkret skal dette indebære en markant opskalering af forsvarsudgifterne i den nye valgperiode. Forsyningssiden, det vil sige forsvarsindustri af forskellig art, må i sig selv opfattes som kritisk infrastruktur. Dertil bør Danmark samtidig satse meget mere ambitiøst på reserver af officerer og personel.

Inspirationen kan findes i for eksempel Finland, som trods et moderat befolkningstal – og ditto forsvarsbudget – kan stille henved 900.000 mand, hvis situationen kræver det.

Historisk set har vort demokrati ikke mønstret tilslutning til oprustning i de mange år med fred. Men hvis en betydelig styrkelse af dansk forsvar ikke kan besluttes i den nuværende trusselsituation, kan den næppe finde sted ad demokratisk vej overhovedet. Läs artikel

[…] Moreover, no treaty, however sacrosanct in Washington policy circles, supplants the U.S. Constitution. Even had Poland requested the invocation of Article 5 and NATO determined that military force was called for, President Biden could not have short-circuited American constitutional procedures. He would still need to approach the U.S. Congress, the branch with the sole authority to declare war or authorize the use of force, and make the case that war serves the U.S. interest. Bypassing these critical procedures, even to protect an ally, would be unconstitutional.

What happened in Poland should remind us that war is inherently unpredictable and far more difficult to control than those who initiate and wage it assume. It can escalate, spread to places that were not in the fight when the guns began to fire, and produce unimaginable economic repercussions. The longer a war drags on, the more likely the law of unintended consequences will kick in.

The war in Ukraine illustrates this perfectly. It has lasted longer than anyone — certainly Vladimir Putin — anticipated and increased food and energy prices for countries, especially poor ones, thousands of miles away from Ukraine. There’s no reason to believe a negotiated settlement to the war in Ukraine is on the horizon; but there are several reasons to believe that more surprises await us—some that may harm people with no immediate connection to the conflict. This is reason enough to have provisions and procedures, such as Article 5, in place to put a brake on impulsive reactions. To their credit, President Biden and America’s NATO partners displayed this prudence by not jumping to a premature conclusion and, instead, urging patience until the facts became clear.

The larger lesson to be learned from what happened in Poland is that dialogue is an essential requirement during moments of tension. Washington and Moscow need to keep communications channels open even, or especially, during the worst of times. Putin’s invasion of Ukraine has taken US-Russian relations to their lowest point in the post-Cold War era. As tempting as it may be to ostracize Russia, self-interest, even self-preservation, dictates clear and frequent communication in order to minimize misunderstandings and prevent isolated incidents from blooming into full-blown crises. It’s the kind of common sense which, fortunately, infuses Article 5. Läs artikel

On November 9, French President Emmanuel Macron announced the end of Operation Barkhane, France’s eight-year-old counterterrorism mission for the Sahel.

What comes next for France’s military posture in West Africa remains vague. Meanwhile, the Sahel slides further into chaos, but it is doubtful that open-ended French deployments could have prevented that slide indefinitely — and in any case, France wore out the political welcome that would have been necessary to sustain its deployments. Few in Washington will be celebrating Barkhane’s end, but neither should they overstate Barkhane’s successes, all of which proved fleeting.

Macron, presenting France’s new National Strategic Review in a speech before cabinet ministers and top military brass in the city of Toulon, said that France has no “calling to remain engaged, without time limits, in exterior operations.” For that reason, he explained, he was ending Barkhane. France will now pivot to a country-by-country approach “according to the needs that will be expressed by our partners: equipment, trainings, operational partnerships, accompaniments in strategic duration and closeness.”[…]

The collapse of Barkhane came about due to political friction between France and Mali. French forces entered Mali, a former French colony, in 2013 to disrupt jihadists who had conquered territory in Mali’s north and were advancing into the center of the country. After the initial disruption of jihadist control, France launched Barkhane to combat jihadism across the region. Barkhane was, at its core, an assassinations program, eliminating — with a fair amount of success — top jihadist leaders.

Yet jihadist violence rose and expanded within Mali and into parts of neighboring Burkina Faso and Niger. Anti-French sentiment surged in all three countries. Critics charged that France had failed to bring security and had come to play a neocolonialist role in propping up unpopular leaders; conspiracy theorists claimed that France itself abetted insecurity and played double games. Läs artikel