Svar på Åsa Lindestams och Kenneth G Forslunds inlägg om Nato den 3 maj.
De båda socialdemokratiska toppolitikerna ska hållas räkning för att de inte tiger ihjäl den alltför sent uppkomna debatten om värdlandsavtalet med Nato utan går i offentligt svaromål. Men därmed är det slut med de erkännsamma orden. Jag har aldrig påstått att värdlandsavtalet är en smygväg in i Nato. Men det är ett billigt debattknep att tillskriva en debattmotståndare en åsikt som denne inte har anfört för att sedan dementera den. Däremot ställde jag en fråga om det är så.
Hela deras inlägg är en tvärsäker försäkran om att alla frågetecken kring avtalet är onödiga, eftersom vi lever i den bästa av världar. En sådan attityd gör en starkt misstänksam att det är något lurt med avtalet, särskilt som det i avtalets artikel 3 står att Nato får föra in krigsmateriel och soldater genom svenskt territorium i händelse av konflikt i vårt närområde. Detta aktualiserades nyligen i ett krigsspel i Washington, där svenska experter deltog och man kom fram till att för att skydda Gotland från rysk ockupation i en militär konflikt i Baltikum behövdes ett värdlandsavtal. Det var inte fällknivar eller tennisbollar man övade med, för att sänka sig till politikernas argumentationsnivå.
Nu försöker dessa två politiker beskriva värdlandsavtalet som någon slags oskyldig teknikalitet precis som en moderat försvarsexpert gjorde. I en socialdemokratisk formulering, som inte kan beskrivas som annat än snorhal, heter det att ”avtalet handlar om regleringar som ska gälla i det fall beslut tas om att genomföra en övning eller en insats”.
Vems beslut? Det framgår inte ens. Läs artikel