Snorhalt formulerat om Nato, Jan G Andersson i Östra Småland

Svar på Åsa Lindestams och Kenneth G Forslunds inlägg om Nato den 3 maj.

De båda socialdemokratiska toppolitikerna ska hållas räkning för att de inte tiger ihjäl den alltför sent uppkomna debatten om värdlandsavtalet med Nato utan går i offentligt svaromål. Men därmed är det slut med de erkännsamma orden. Jag har aldrig påstått att värdlandsavtalet är en smygväg in i Nato. Men det är ett billigt debattknep att tillskriva en debattmotståndare en åsikt som denne inte har anfört för att sedan dementera den. Däremot ställde jag en fråga om det är så.

Hela deras inlägg är en tvärsäker försäkran om att alla frågetecken kring avtalet är onödiga, eftersom vi lever i den bästa av världar. En sådan attityd gör en starkt misstänksam att det är något lurt med avtalet, särskilt som det i avtalets artikel 3 står att Nato får föra in krigsmateriel och soldater genom svenskt territorium i händelse av konflikt i vårt närområde. Detta aktualiserades nyligen i ett krigsspel i Washington, där svenska experter deltog och man kom fram till att för att skydda Gotland från rysk ockupation i en militär konflikt i Baltikum behövdes ett värdlandsavtal. Det var inte fällknivar eller tennisbollar man övade med, för att sänka sig till politikernas argumentationsnivå.

Nu försöker dessa två politiker beskriva värdlandsavtalet som någon slags oskyldig teknikalitet precis som en moderat försvarsexpert gjorde. I en socialdemokratisk formulering, som inte kan beskrivas som annat än snorhal, heter det att ”avtalet handlar om regleringar som ska gälla i det fall beslut tas om att genomföra en övning eller en insats”.

Vems beslut? Det framgår inte ens. Läs artikel

 

Om anfall med mera, Anders Björnsson

”Nato har förstås aldrig planerat ett anfall österut”, deklarerar ledarskribenten Erik Helmerson i en uppgörelse med den försvarsnihilistiska Fi-politikern Gudrun Schyman. Men Helmerson är inte ironisk. Han menar på fullt allvar att Nato inte har några offensiva ambitioner. Hur kan han veta det?

Helmerson grundar inte sitt påstående i en värdering av den viktigaste Nato-maktens inledda tillbakagång. Att USA kommer att förlora sitt speciella intresse för det nordatlantiska området, kunde tolkas som tecken på en amerikansk reträtt. Men ännu har vi bara sett retoriska förbud om en sådan utveckling, från såväl Obama som Trump, dock inga konkreta manifestationer. Vad vi vet är att Förenta staterna är en djupt skuldsatt imperialistisk nation, som inte kan visa obegränsad militär givmildhet.

Läs mer

Natoopinionen går isär i Finland och Sverige, Hufvudstadsbladet

…Förklaringen till varför opinionsutvecklingen ser olika ut i Finland och Sverige hänger ihop med att den säkerhetspolitiska debatten är annorlunda i de två länderna. Det säger Teija Tiilikainen, direktör för Utrikespolitiska institutet och en av utredarna bakom Natorapporten. En orsak till att Natoförespråkarnas andel på kort tid har vuxit i Sverige hänger ihop med svenskarnas missnöje över hur landet har skött sitt försvar. Men i Finland som hållit kvar sin värnpliktsarmé finns inte samma engagemang i frågan.

Är risken nu att Sverige och Finland går olika vägar så att det ena landet ansluter sig och det andra stannar utanför?

– För Finland vore det fatalt ur strategisk synvinkel om vi skulle stanna utanför ifall Sverige fattar ett motsatt beslut. Men demokratin måste få ha sin gång och det handlar om två separata nationella vägval.             Artikeln finns på hbl.fi

Ett tydligt nej till medlemskap i Nato

I en artikel i GP argumenterar Maj-Britt Theorin, Pierre Schori, Rolf Ekéus och andra mot svenskt Nato-medlemskap. De varnar för att låta Sverige dras in i krigsspel och övningar som inte har försvaret av det egna landet som mål. Det är bra. Författarna borde också tydligt ha avvisat värdlandsavtalet som riksdagen inom kort ska ta ställning till. Istället är fokus i artikeln på frågan om kärnvapenfrizon i norden. Den frågan kan man naturligtvis debattera. Även om vi för vår del ser den diskussionen som ett stickspår, som riskerar att avleda intresset från det akuta, nämligen de risker för landets säkerhet som är förenade med ett antagande av värdlandsavtalet.

Vi bedriver inte rysspropaganda

Att angripa meningsmotståndaren för ohederliga avsikter är nästan aldrig någon lyckad taktik. Det brukar anses vara tecken på att man saknar goda argument. Att utmåla honom som korkad slår också oftast fel. Det finns inga tillförlitliga studier som visar hur dumhet är fördelad över ett åsiktsspektrum. Bäst är att hålla sig till saken. Allra bäst är att slå på motståndaren där han är starkast. Då kan man beröva honom ett viktigt vapen.

Detta gäller inte nödvändigtvis inom krigskonsten. Vi talar om debattkonsten. I den fria åsiktsbildningen är seger och nederlag inga givna ändamål. De kunde i värsta fall innebära att debatten upphörde. I den demokratiska staten har man däremot talat om önskvärdheten av en opposition, ett debattmotstånd, ett slags grus i maskineriet. Det anses leda till ökad klarhet och genomskinlighet i beslutsprocessen. Man eftersträvar många – även motstridiga – perspektiv.

Läs mer

”Ingen seriös person tror att Ryssland ska anfalla Sverige.” Sören Sommelius m fl i Helsingborgs Dagblad

Redaktionell kommentar:  Opinionen för bevarad alliansfrihet och ett nej till värdlandsavtalet är bred. Den rymmer både pacifister och försvarsvänner. Undertecknarna av artikeln i Helsingborgs Dagblad trycker hårt på risken att värdlandsavtalet kan medföra kärnvapen på svenskt territorium och att ”Värdlandsavtalet är sista steget före en anslutning till Nato, det definitiva slutet för den svenska alliansfriheten.” På den här sajten har vi gått emot uppfattningen som förts fram på några håll bland Nato-motståndare att alliansfriheten upphör med värdlandsavtalet. Det stämmer inte. Alliansfriheten kvarstår men värdlandsavtalet sätter alliansfrihetens trovärdighet ifråga. Vi menar att värdlandsavtalet ökar spänningarna i Östersjöområdet och kan försvåra uppbyggnaden av ett eget svenskt försvar.Det är en farlig defaitism att dödförklara alliansfriheten om värdlandsavtalet går igenom. Alliansfriheten måste fortsatt försvaras även efter ett riksdagsbeslut om värdlandsavtal.

Artikel i HD: Den 25 maj ska riksdagen besluta om det så kallade värdlandsavtalet. Det innebär att Nato kan stationera sina militära styrkor i särskilda basområden på svensk mark med baser, vapen, krigsfartyg och flyg. Missiler och bomber ska kunna lagras i Sverige. Trupperna lyder under Natos högkvarter och kan användas inte bara vid hot mot Sverige utan även i krig mot tredje land. I avtalet sägs inget om att kärnvapen är undantagna. Det kan alltså inte uteslutas att även kärnvapen utplaceras på svenskt territorium. Läs artikel

Solidariteten ligger i vår krigsavhållande förmåga. Per Blomquist

Sveriges utrikesminister Margot Wallström har, enligt Claes Arvidsson (Svenska Dagbladet 2/5), twittrat om att Sverige kan gå sin egen väg. Den egna vägen är en mycket god väg, menar jag, med tanke på Sveriges betydelsefulla militärstrategiska läge i Norden.

Den ryske utrikesministern Sergej Lavrovs uttalande ”om motåtgärder om Sverige blir medlem i Nato” är en naturlig reaktion från rysk sida. Om Ryssland mister ett militärt neutralt Sverige på 160 mils bredd som skydd mot huvudantagonisten USA/Nato, finns väl all anledning för Ryssland att vidta motåtgärder. Skulle USA/Nato dessutom kunna tillföra flygstridskrafter att verka från svenska flygbaser, så får Ryssland ett verkligt utsatt läge. Det är till dels om detta som värdlandsavtalet handlar. Hoppas fria riksdagsledamöter inser det.

Läs mer

Vi måste tala om försvaret, Tobias Lindberg i Sydsvenskan

Det är fler svenskar som anser att Sverige bör ansöka om medlemskap i försvarsalliansen, 38 procent, än det är som anser att landet inte bör göra det, 31 procent. Men samtidigt tycker de flesta – även vissa Natoförespråkare – att Sverige ska fortsätta vara militärt alliansfritt. Det går förstås inte ihop. Som lektor Jacob Westerberg vid Försvarhögskolan säger till TT verkar det finnas grumliga föreställningar om vad alliansfrihet innebär. Delvis lär det bero på bristande politisk debatt.

”Från partiernas sida är man ganska rädd för den här frågan”, konstaterar Westerberg.

Kontrasten är tydlig mot Finland där det nyligen presenterades en utredning om för- och nackdelar med Natomedlemskap. Sverige borde låta sig inspireras av grannlandet och ta ett stort grepp om frågorna som rör framtidens försvar. Det skulle behövas fakta som grund för diskussioner – inte bara om Natofrågan. Läs artikel

Nato är oförenligt med alliansfrihet, Robert Sundberg i Dala-Demokraten

Fler väljare vill ha Natomedlemskap visar en stor mätning, men de är färre än 40 procent. En stor majoritet vill samtidigt ha alliansfrihet i fredstid. En återinförd allmän värnplikt har stöd från en majoritet av väljarna, 51 procent. Väljarna vill ha alliansfria kakan kvar och äta upp den, så det bara blir Nato kvar.Det är inte lätt att förstå väljarna i försvars- och säkerhetspolitiken.

Det kan man konstatera vid läsning av SOM-mätningen, som görs av forskare vid Göteborgs universitet. Den görs varje senhöst och nu presenteras resultaten. SOM står för Samhälle, Opinion, Media.I Dagens Nyheter meddelades det på fredagen i en debattartikel av tre statsvetare, bland annat Ulf Bjereld, vad (de tillfrågade) väljarnas åsikter om Natomedlemskap är. SOM-mätningen visade att andelen anhängare till Natomedlemskap har ökat, från 31 procent hösten 2014 till 38 procent hösten 2015. Läs artikel

Vem har efterfrågat värdlandsavtalet?

Det så kallade värdlandsavtalet beskrivs av anhängarna som en ren teknikalitet, och när förre utrikesministern Carl Bildt nyligen utfrågades i konstitutionsutskottet om vägen dit (och varför utrikesnämnden inte informerades av regeringen Reinfeldt om undertecknandet) hänvisade han just till detta argument. Men om avtalet är en sådan struntsak, har man svårt att förstå varför så mycket politiskt kapital investeras i att få det igenom och varför kritiker (som kan ha fel i sak) måste svartmålas, såsom skett från den nuvarande regeringens sida.

Märkligt alls är det inte att det finns en oro inom befolkningen (och inom de regerande partiernas läger) för att en sådan här formalisering av Sveriges relationer till Nato kan innebära inskränkningar i och låsningar av den svenska säkerhetspolitiska handlingsfriheten. Försvarsminister Peter Hultqvist har sagt att avtalets bestämmelser kommer att utlösas endast om det finns en inbjudan från Sveriges regering. Är det verkligen så säkert? Från Nato-håll har man flera gånger uttryckt en förväntan om att avtalet ska tas i bruk, vilket gör själva dess existens till någonting mer än en petitess.

Läs mer

Rysk militär förstärker i väst: ”För att möta Nato”

Kommentar: Ryssland förstärker sin gräns mot väst med två divisioner, meddelar nyhetsbyrån Interfax. Enligt nyhetsbyrån är det ett svar på Natos truppkoncentrationer mot ryska gränsen. Under senaste tiden har vi fått läsa hur Nato laddar upp. Den tyska armén planerar att förlägga ett kompani till Litauen för att förstärka en av de Nato-bataljoner som ska placeras i vart och ett av de baltiska länder plus Polen.

Stormakternas rustningar och hot följer ett känt mönster av eskalering från kalla krigets dagar.

Det här är en utveckling som Sverige måste motsätta sig. Vi har allt att vinna på att spänningsnivån sänks i Östersjöområdet. Svenska regeringens närmande till Nato genom deltagandet i militärövningar och nu det framlagda värdlandsavtalet späder istället på den ömsesidiga misstron mellan stormakterna, ökar spänningarna och minskar tilltron till vår alliansfrihet.

Bästa bidraget till avspänning är att Sverige bygger upp ett eget starkt försvar baserat på allmän värnplikt. Det är en militär makt som inte hotar någon och som har försvaret av det egna territoriet som sin viktigaste uppgift. Den ska inte få eller kunna användas till anfall.

Baltikum går inte att försvara konventionellt säger, säger Teo Sommer i Die Zeit

Vad tjänar det till att förstärka Nato-närvaron i de baltiska staterna med tysk militär trupp? frågar sig Teo Sommer, före detta chefredaktör och utgivare av det inflytelserika veckomagasinet Die Zeit, i en kolumn.

Bakgrunden är den tyska arméns planer på att förlägga 150-200 soldater, alltså en trupp av kompanis storlek, till Litauen för att förstärka en av de Nato-bataljoner som ska placeras i vart och ett av de baltiska länder plus Polen. Detta innebär ett tillskott av den tyska truppnärvaron som redan uppgår till fem tusen soldater i detta område. Där trappas Nato-styrkornas aktiviteter successivt upp, med bland annat ökat antal manskap och övningar.

Men vad är då egentligen syftet med allt detta? Är det här meningsfulla aktiviteter, om man vill signalera försvarsvilja och avskräckningsförmåga? Eller är det bara lugnande medicin för balter och polacker som känner sig mer hotade än tidigare, efter händelserna i Ukraina? Och står inte detta i motsättning till skrivningarna i den akt som Nato och Ryssland kom överens om 1997 och där det talas om ”återhållsamhet”?

Läs mer