Att angripa meningsmotståndaren för ohederliga avsikter är nästan aldrig någon lyckad taktik. Det brukar anses vara tecken på att man saknar goda argument. Att utmåla honom som korkad slår också oftast fel. Det finns inga tillförlitliga studier som visar hur dumhet är fördelad över ett åsiktsspektrum. Bäst är att hålla sig till saken. Allra bäst är att slå på motståndaren där han är starkast. Då kan man beröva honom ett viktigt vapen.
Detta gäller inte nödvändigtvis inom krigskonsten. Vi talar om debattkonsten. I den fria åsiktsbildningen är seger och nederlag inga givna ändamål. De kunde i värsta fall innebära att debatten upphörde. I den demokratiska staten har man däremot talat om önskvärdheten av en opposition, ett debattmotstånd, ett slags grus i maskineriet. Det anses leda till ökad klarhet och genomskinlighet i beslutsprocessen. Man eftersträvar många – även motstridiga – perspektiv.
Ibland tycks detta ideala regelverk sättas ur spel. Debatten blir en fejd. Någon försöker tysta sina kritiker, förnedra dem. De kan etiketteras som företrädare för vissa icke redovisade intressen. I den säkerhetspolitiska debatten har detta inte sällan skett. Det skulle finnas dolda agendor, kanske också agenter, har det sagts. Detta kan få människor att avstå från att lägga sig i det offentliga samtalet. De vill inte bli stämplade. Det är en full begriplig reaktion. Eventuellt är den också avsedd.
Anna Dahlbergs ledarartikel i Expressen spelar på sådana sentiment. Hon gör antaganden som är mycket svåra att leda i bevis. Bör vi räkna med att det i diskussionen om svensk säkerhets- och försvarspolitik finns personer som med eller mot sin vilja går den ryska maktens ärenden? Här stigmatiseras den som är av annan uppfattning. Det är intellektuellt förkastligt. Hur många av dem som tar till orda är verkligen språkrör, marionetter, bedragare?
En annan sak är att det kan vara svårt för vem som helst att stå fri från intressepåverkan, också i demokratiska samfund. Vi utsätts ständigt för indoktrinering, någon form av propaganda, och den är långt ifrån alltid importerad. Organisationer, företag, myndigheter i Sverige har numera kommunikationsstaber som är vida större till sitt totalomfång än landets samlade journalistkår. Medan de förra växer, tynar den senare. Den potentiellt kritiska massan krymper alltså. Och den politiska debatten förs så gott som uteslutande mellan parter, inte mellan individer. Dessa förhållanden borde bekymra den som värnar yttrandefrihetens villkor i vårt land mer än förekomsten av statlig desinformation från utlandet.
Framförallt bör den senare – hur utbredd den sedan är – inte mötas av en statligt organiserad motpropaganda. Vi har inget ökat behov av ideologiska statsapparater. (Erfarenheterna av Statens informationsstyrelse under andra världskriget var inte godartade.) Vi behöver en obunden press, fria röster, inte minst en granskning av de svenska mediernas fel och förtjänster i nyhetsförmedlingen. Vad man också skulle önska är ett större inslag av idédebatt i ledande fora, mindre av politiskt låsta positioner. Att frågorna om svensk försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik inte har genomlysts på ett tillfredsställande sätt i offentligheten, var det basala motivet för oss när vi grundade den här sajten.
Och för att säga det som borde vara självklart: På alliansfriheten.se går vi inga andras ärenden, bara våra egna. Det är inget krig vi utkämpar. Inte heller bedriver vi rysspropaganda.