Baltikum går inte att försvara konventionellt säger, säger Teo Sommer i Die Zeit

Vad tjänar det till att förstärka Nato-närvaron i de baltiska staterna med tysk militär trupp? frågar sig Teo Sommer, före detta chefredaktör och utgivare av det inflytelserika veckomagasinet Die Zeit, i en kolumn.

Bakgrunden är den tyska arméns planer på att förlägga 150-200 soldater, alltså en trupp av kompanis storlek, till Litauen för att förstärka en av de Nato-bataljoner som ska placeras i vart och ett av de baltiska länder plus Polen. Detta innebär ett tillskott av den tyska truppnärvaron som redan uppgår till fem tusen soldater i detta område. Där trappas Nato-styrkornas aktiviteter successivt upp, med bland annat ökat antal manskap och övningar.

Men vad är då egentligen syftet med allt detta? Är det här meningsfulla aktiviteter, om man vill signalera försvarsvilja och avskräckningsförmåga? Eller är det bara lugnande medicin för balter och polacker som känner sig mer hotade än tidigare, efter händelserna i Ukraina? Och står inte detta i motsättning till skrivningarna i den akt som Nato och Ryssland kom överens om 1997 och där det talas om ”återhållsamhet”?

Sommers frågor är högst relevanta; själv menar han att det senare dokumentet är så vagt formulerat att det tillåter det mesta och att det därför är lätt för bägge sidor att kringgå.

Politiskt och militärstrategiskt kvarstår emellertid ett antal problem med Natos pågående förehavanden, menar Sommer. – Vi återger här delar av hans resonemang:

”För det första är det ett obestridligt faktum att Baltikum inte kan försvaras med konventionella medel. Varje general med sitt strategiska förstånd i behåll medger detta utan omsvep. Egalt hur många soldater som stationeras i de baltiska republikerna och i Polen – ryssarna kommer i varje läge att kunna förlägga fler trupper dit och snabbare än vi. Deras fördel är att ha eskalationsdominans, som den militära jargongen lyder.

Under kalla kriget var Västberlin i exakt samma läge: Röda armén hade närsomhelst kunnat övermanna de allierade garnisonerna där. Att Sovjetunionen inte gjorde detta, hängde på den nukleära avskräckningen. De visste: Den som skjuter först dör i nästa salva. Deras konventionella överlägsenhet hade inte inbringat dem någonting.

De baltiska republikerna befinner sig idag i samma situation som det dåtidaVästberlin. Ett par kompanier mer eller mindre gör ingen stor skillnad. I långt högre grad kommer det an på trovärdigheten hos den västliga – noga taget: amerikanska – avskräckningspotentialen. Skulle USA:s president, en Obama, en Clinton eller en Trump, i ett allvarligt läge verkligen offra Tallahassee för Tallinn, Raleigh för Riga och Vermont för Vilnius? Den konventionella förstärkningen av Atlantpaktens nordöstra hörn må fungera som en varningsskylt: Se upp, Putin! Men det enda som kan avhålla honom från ett direkt angrepp på Nato-område är avskräckningsarsenalen bakom frontbataljonerna.

Den andra anledningen, som får en att haja till, är att Nato inskränker sitt tänkande så gott som uteslutande till det militära. Läser man den amerikanske försvarsministern Ashton Carters senaste tal, är det slående i hur hög grad de alltjämt är låsta i kalla krigets välkända tankemönster. Tyngdpunkten ligger på beredskapen att slåss och beslutsamheten att segra – i vilket krig som helst, också mot motståndare av ”the most high end”; med överlägsna stridskrafter och överlägsen vapenteknik; till slut med ”full spectrum warfighting”, vilket logiskt sett innefattar bruket av atomvapen. Vad som helt saknas – och som även i yttranden av Natos generalsekreterare dyker upp bara som en tankemässig efterklang – är beredskapen till dialog, till avspänning parallellt med avskräckning. Det var denna som gjorde slut på öst-väst-konflikten. Man måste ge den en chans också idag.

Att försätta Nato-Rysslandsrådet ur spel var i grunden fel; man blåser inte ut ljuset när det blir mörkt. Det är utmärkt att rådet nu har börjat fungera igen och att det ömsesidiga tigandet har upphört. Men i längden räcker detta ej. Det är endast en nödvändig politisk dialog på hög och allra hösta nivå som har några reella utsikter.

Vad som behövs är ett Helsingfors II – en process som reder ut relationen mellan Väst och Ryssland på alla plan, skapar avspänning, avskaffar fiendebilder. Man måste på nytt få en bekräftelse på de principer som formuleras i Nato-Ryssland-överenskommelsen: avstående från våld, erkännande av gränserna, förtroendeskapande åtgärder på det militära området. Därutöver behöver man etablera permanenta kriskontakter mellan militärledningarna. Också tidiga ömsesidiga informationer om manövrer och utbyte av observatörer, tillbakadragande av stridskrafter i gränsområdet och därtill på längre sikt en inskränkning och reducering av truppstyrkorna skulle bidra till ökad säkerhet och stabilitet i Europa.

Ryssarna har ställt upp raketer i Kaliningrads Oblast, och dessa hotar stora delar av Europa. Amerikanerna å sin sida vill kunna ta i bruk ett tusen kryssningsmissiler, vars huvudsyfte enligt Pentagon skulle vara att möta rysk aggression i Östeuropa. För Helmut Schmidt hade detta säkerligen varit ett skäl att medverka till ett nytt dubbelbeslut från Natos sida: Bort med djävulsvapnen på bägge sidor!”