Folkförsvarstanken har många vänner

Som vi tidigare har framhållit på denna sajt stämmer inte påståendet, torgfört av bland andra Dagens Nyheters chefredaktör, att den allmänna värnplikten i vårt land avvecklades i tysthet. Beslutet att lägga det så kallade pliktsystemet på hyllan hade föregåtts av en intensiv propaganda, som har drag av dagens propaganda för svenskt Nato-medlemskap och som delvis drevs av samma personkrets, och intensiteten i denna propaganda kan inte förstås på annat sätt än att det fanns ett grundmurat folkligt motstånd mot yrkeshären.

Motståndet måste knäckas. Det skedde aldrig. Borgerliga ledarsidor och högt uppsatta militärer lyckades däremot övertyga tillräckligt många lagstiftare om att införa nyordningen och avskaffa folkförsvaret. Det skedde genom ett enkelt riksdagsbeslut med ytterst knapp övervikt – och man kan i efterhand förvåna sig över att frågan om härordning inte har grundlagskaraktär. Den ihåliga yrkesarmé, som vi nu får lov att dras med, har inte bara ett personalförsörjningsproblem – den utgör i sig ett demokratiskt problem. Nationens försvar har bortförpaktats! Staten litar inte längre till den folkliga försvarsviljan!

Trots detta har opinionen för folkförsvaret inte mattats. Inför implementeringen av det olyckliga riksdagsbeslutet skrev ledande företrädare för samhällsintresset en debattartikel där de varnade för dess konsekvenser – vi återger den artikeln här. De var ingalunda ensamma om sin vånda, nej ilska. Argumenten har sedan återkommit i debatten. De har förenat höger och vänster. När den dåvarande statsministerns talade om försvarsmakten som ett ”särintresse”, syftade han på en skapelse vars tillkomst han själv bar det yttersta ansvaret för. Och han talade för en minoritet av folket.

Nu behövs revision och ansvarsutkrävande! Vi kan faktiskt inte ha ett försvar som är en miniatyrkopia av en stormaktsarmé – redo till anfall, oduglig att möta en fiende. Allas skyldighet att försvara landet måste stadfästas. De många kritiska officerare, som inte har vågat ta bladet från munnen av omsorg om sina karriärutsikter, behövs nu också i försvarsdebatten. I den nya antologin Försvaret främst (Celanders 2015) finns flera starka röster som hävdar folkförsvarstanken. De ger ett starkt stöd åt den protest som levererades av Björn von Sydow, Stig Strömholm med flera för nu fem och ett halvt år sedan.