Förre folkpartiriksdagsmannen Hans Lindblad har på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg ifrågasatt att Sverige i modern tid har haft en ”obruten linje av alliansfrihet”. Han anser att detta bör ”nyanseras”, främst med hänsyn till att Sverige anslöt sig det efter första världskriget grundade Nationernas Förbund. Folkförbundet, där svenska politiker spelade en framträdande roll, byggde på doktrinen om kollektiv säkerhet. Därmed hade alliansfriheten spelat ut sin roll, menar Lindblad. Den återaktualiserades inte förrän 1938, då NF:s möjligheter att agera internationellt hade brutit samman och organisationen komprometterats. (Se artikeln på KKrVA)
Men nu var NF aldrig någon militär eller politisk allians utan en mellanstatlig organisation för konfliktlösning och samarbete över gränserna. Bland dem som inbjöds att bli medlemmar i NF var tretton neutrala stater, däribland Sverige och Schweiz. Edsförbundet sekellånga neutralitet i statssamfundet var därmed inte övergiven. Inte heller Sverige räknade med att bli indraget i några krigsföretag genom medlemskapet i NF, vilket 1925 års ödesdigra nedrustningsbeslut är en god indikator på. Förhandlingar blev NF:s främsta fredsinstrument.
På så sätt löstes ett flertal konflikter mellan medlemsstater, som Ålandsfrågan (mellan Finland och Sverige) och den Östgrönländska frågan, om kung Eiriks land (mellan Danmark och Norge).
I alla sakfrågor fordrades enhällighet bland Folkförbundets medlemmar. Därför kunde detta aldrig brukas för militära operationer. Där var medlemsstaterna suveräna. Östen Undén, svensk utrikesminister redan på 1920-talet och aktiv i NF-arbetet, skrev i sitt tillbakablickande Ransätertal år 1962 om den kollektiva säkerheten inom NF:s ram, att den ”skulle vara den godtagna principen och träda i stället för strävanden att genom militärallianser förena maktgrupper som kunde balansera varandra. Ingen medlemsstat skulle betrakta någon annan medlem som latent fiende. Den stat som störde freden skulle få de övrigas samlade makt emot sig. Allianser som binder stater vid varandra såsom allierade och bundsförvanter skulle vara bannlysta.” (Talet återgivet i antologin Försvaret främst. Celanders 2015.)
En försvars- eller militärallians med utpekade hot- eller fiendebilder är således någonting alldeles annat. Den undergräver statssuveräniteten. Det betyder inte att den lyder under diktat. Men genom att utfärda ömsesidiga garantier ställer den mycket hårda krav på inbördes solidaritet. Om dessa kommer att infrias, förblir en öppen fråga. Ett antal medlemmar i Atlantpakten är uppenbarligen nervösa för att deras förbundna inte ska komma dem till undsättning i ett kritiskt läge – samtidigt som medlemskap i alliansen utsätter dem, särskilt de så kallade frontstaterna, för misstanken att vara någon annans redskap.
Det är överflödigt att säga att även en militärt alliansfri stat måste värja sig för sådana misstankar och därför noga välja sina försvars- och säkerhetspolitiska lösningar och åtaganden. En första rangens ambition för den svenska statsmakten bör vara att starkt uppgradera landets militära förmåga (det gällande försvarsbeslutet räcker inte långt) och undvika provocerande militära samarbeten som inte gagnar det nationella försvaret, det vill säga försvaret av det egna territoriet. Nato-optionen bör därför snarast läggas åt sidan. Den är en villolära.
Observera också att de internationella konstellationerna var helt andra efter första världskriget än efter kalla kriget. Det var visserligen världskrigets segrarmakter som skapade NF – även om Förenta staterna, organisationens huvudkonstruktör, avstod från att ingå som medlem – men syftet var ju ingalunda, som Undén understryker, att fortsätta allianspolitiken från krigsåren utan tvärtom att omöjliggöra eller försvåra en upprepning. (Att NF sedan spelade en dubiös roll i kolonialpolitiken är en annan sak.) Efter kalla kriget upplöstes blott den ena av de bägge militärallianserna i Europa, och det är resultatet av den obalansen vi har sett med först Nato-utvidgningen och sedan den ryska återupprustningen. Det kan inte vara vårt lands sak att förstärka obalansen och sänka konflikttröskeln.
Sveriges fortsatta alliansfrihet bör på sikt rensas från ensidiga, oansvarigt utfärdade solidaritetsförklaringar. Mycket står på spel. ”Vid ryska påtryckningar mot Baltikum är det rimliga att Sverige självmant dras in”, skriver Hans Lindblad med anspelning på en tänkt framtid. Han fortsätter: ”Det viktigaste vi kan erbjuda är de fördelar svenskt sjö-, luft- och landområde, inklusive Gotland, kan ge till Baltikums försvar. Svenska underrättelsesystem och vanan att agera över, på och under Östersjöns yta är av betydelse. Vi har kunskap och fysisk närhet. Tanken att Sverige i ett krigsläge i närområdet skulle förklara sig neutralt och skjuta ned till exempel amerikanska eller norska flygplan över svenskt område är naturligtvis politiskt och psykologiskt helt uteslutet.”
Här ser man konturerna till en offensiv doktrin som går ut på att Sverige ska komma Nato-anslutna balter till hjälp men inte värna sin egen territoriella integritet, enligt modellen ”Sverige försvarar bara andra – bara andra försvarar Sverige”. Detta är äventyrspolitik och nationell defaitism i oskön förening.