Vår värld mörknar. Nyligen erkände Vladimir Putin, som i en bisats, att ryska förband finns på plats i Ukraina.I väst är detta självklart ingen nyhet, bland annat eftersom de ryska soldaterna ett flertal gånger lagt ut bilder på sig själva i sociala medier. Dessutom geografiskt spårbart och med nummerskyltar på fordon och uniformsdetaljer fullt synliga. Men mönstret från ockupationen av Krim går igen. Först ljög den ryska statsmakten och påstod att de små gröna män som dök upp inte var ryska.Efter att Krim annekterats fick samma soldater medalj och hyllades av Putin.Detta land, med sin oförutsägbara president och allt mer uppblåsta krigsmakt, ligger inte många minuters flygtid från vår gräns och blir allt aggressivare i tonfall och uppträdande. Läs ledaren
Månad: december 2015
Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands
Vi har på alliansfriheten.se rapporterat om betänkandet Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands (SOU 2015:1). Juridiska fakulteten i Lund som har yttrat sig över betänkandet är kritisk mot de framlagda förslagen. I korthet framhåller fakulteten följande: Kärnfrågan gäller gränserna för regeringens befogenhet att sända väpnad styrka utomlands för att delta i utbildning inom ramen för internationellt samarbete. Enligt regeringsformen 15 kap. 16 § krävs det för ett sådant regeringsbeslut att det föreligger ett bemyndigande lämnat av riksdagen.
Lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet utgör ett sådant riksdagsbemyndigande. Utredningen föreslår att den nuvarande begränsningen i den lagen till utbildning för fredsfrämjande verksamhet tas bort och att regeringen ”således utan några begränsningar tillåts sända väpnad styrka utomlands i övningssyfte”.
Besvärande Nato-debatt, Carl Björeman
Allan Widman skriver på DN Debatt (19/12) att ”Nato-debatten allt mer besvärande för S”. Han åberopar juridiska argument. Det finns till att börja med anledning att erinra Widman och läsekretsen om några ord, som Erik Scavenius, dansk utrikesminister under första och andravärldskriget, lämnat eftervärlden till begrundan: ”Politik er ikke jura, heller ikke udenrikspolitik. Den maa hvile paa erkendelse af de faktisk bestaaende magtforhold.”
Borgfred om fosterlandsförsvaret, Anders Björnsson
För tjugofem år sedan var det europeiska enandets tid. Järnridån hade lyfts (efter att ha blivit perforerad), nationalstaten Tyskland återuppstått ifrån de döda och ockupationsmakterna – USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen – dragit sig tillbaka från detta land. I den vurm av eufori som då rådde – och som hade lämnat sjuttio- och åttiotalets anda av eurosclerios bakom sig – beslöt den svenska regeringen på hösten 1990, att Sverige skulle ansöka om medlemskap i vad som idag kallas Europeiska Unionen. Det var ett tämligen häpnadsväckande steg, som överraskade inte bara den svenska opinionen utan också statsledningen i vårt närmaste grannland. Den respekterade skribenten Unto Hämäläinen har i en retrospektiv betraktelse (”Så svek Sverige Finland”. Helsingin Sanomat 7/11; månadsbilagan Kuukasiliite 11:2015) redogjort för de svenska turerna med hänvisning till nyligen offentliggjorda diplomatrapporter från Stockholm till Helsingfors. Några år senare beträdde Finland samma väg. 2004 hade EU utvidgats med merparten av det forna östblocket. Av större stater stod endast Ryssland, Turkiet och Ukraina utanför.
Hemliga dokument visar Rysslands och USA:s kränkningar, Dagens Nyheter 22 december
Som DN rapporterade den 9 oktober har Sverige kränkts 42 gånger de senaste fem åren. Av de kränkande länderna ligger USA i topp med sju kränkningar följt av Ryssland med sex. Men vad kränkningarna har bestått av har hittills varit okänt för flertalet. Endast tre kränkningar har varit kända för allmänheten. Det gäller två ryska kränkningar med attackplan och en av ett amerikanskt signalspaningsplan (se faktaruta).
Därför har DN begärt av regeringen att ta del av Försvarsmaktens rapporter om samtliga USA:s och Rysslands kränkningar åren 2011–2015. Det är tidigare okända intrång, se grafiken. Av hänsyn till främmande makt och rikets försvar är precisa uppgifter om intrången fortfarande hemligstämplade. Läs artikel
Immanuel Kant om interventioner och den eviga freden, Rolf Andersson
Jag läser i Die Zeit – Helmut Schmitts gamla tidning – att tyskar är oroade över Tysklands kommande militära engagemang i de stormaktsdominerade krigen i Syrien. Det finns all anledning för det tyska folket att våndas över dessa oöverblickbara krigsäventyr; och över denna inblandning i en suverän stats interna angelägenheter. Den interventionistiska politiken kan ju sluta hur som helst! Sverige bör hålla sig så långt borta som möjligt från dessa äventyrligheter.
Die Zeit vänder sig till filosofen Immanuel Kant för att se om det i dennes verk finns vägledning att hämta. Professorer och andra som uttalar sig i tidningen om arvet efter Kant är naturligtvis inte ense, men en del klokt blir ändå sagt.
Värnplikt inte möjligt med Nato-medlemsskap, Carl Björeman
Sedan värnplikten avskaffades 2010 råder ständig kris i försvarsmaktens personalrekrytering. Det är mycket oroande. Sverige har en stor yta och det krävs många soldater, inte minst för att avhålla från och möta de i debatten mycket uppmärksammade hybridkrigen. Det kravet kan bara ett värnpliktssystem motsvara. En återgång till värnplikt borde redan nu vara i gång. Tyvärr förhindras en sådan process av ett dominerande hinder: Sveriges förhållande till Nato.
Regeringen säger karskt nej till Nato. Men i praktiken har regeringen fallit undan för Nato-lobbyn och gått med på åtgärder som hårt binder försvarsmakten till Nato. ”Det går nästan inte att vara närmare Nato än vad Sverige är utan att vara medlem”, sa Nato-chefen Jens Stoltenberg (Svenska Dagbladet 11/11).
Att hoppas på Nato duger inte, Bengt Olsson (L) i Östgötacorrespondenten
Det var ett skrämmande program jag tog del av torsdag 10 december i SVT – ”Vad hände med försvaret?” Ja, vad hände egentligen med försvaret under den tid då det succesivt bantades ner under 1990- och 2000-talen under olika försvarsministrar representerande båda politiska blocken. Av programmet framgick att försvaret praktiskt taget försvann under den tiden. När jag gjorde min militärtjänst i Boden på 1960-talet fanns det militära förband i nästan varje residensstad och på många andra orter och det svenska försvaret kunde ställa över en halv miljon man på benen. Nu finns det praktiskt ingenting kvar.
Visserligen kan invändas att det är ett helt annat säkerpolitiskt läge nu jämfört med hotet från öster under det kalla kriget på 1960-talet och att det dåtida försvaret framför allt var kvantitet men med brister i kvaliteten. Läs artikel
Svenskt luftrum får inte bli tummelplats för stormakter, Lars-Gunnar Liljestrand
Sveriges Television kunde den 18 december informera om att svenska regeringen gett Nato tillstånd under en sexmånaders period att flyga med spanings- och övervakningsplan av typ AWAC över svenskt territorium. Nato flyger AWAC-planen från Norge till Polen och ville uppenbarligen ha en snabbare väg genom att gå över Sverige.
Försvarsminister Peter Hultqvist kommenterade beslutet med att Sveriges linje är att samarbeta med Nato, inte att söka medlemskap.
Fler bomber göder terrorismen i Syrien, ledare i Sydöstran
Den som tror att lösningen på kriget i Syrien är ytterligare dödande, militära insatser och bombkrig från luften har nog inte riktigt funderat klart. Efter regeringens besked att inte skicka JAS-plan som stöd till Frankrikes strid mot IS har krigsromantiker och borgerliga politiker gråtit på ledarsidor och sociala medier.
Ett svek gentemot Frankrike, kallas det. Det kan diskuteras.
Sveriges utrikesminister Margot Wallström säger själv att det beror på folkrättsliga gråzoner. Det har hon rätt i. Att ingå i militära insatser, oavsett om det gäller direkt krigföring eller som understöd genom spaning, behöver alltid analyseras djupt och övervägas strategiskt. Jag är den första att erkänna att IS framfart behöver stoppas och bekämpas på olika tänkbara sätt. IS är ingen part man bjuder in till ett förhandlingsbord. Men vi måste ändå orka fråga oss om vad som verkligen är en långsiktig lösning. Med förhastade slutsatser och ogenomtänkta beslut tenderar vi istället att bidra till kontraproduktivitet och rentav gå terroristernas ärenden. Läs ledaren
Politikerna måste tänka nytt, Per Blomquist i Skaraborgs Allehanda
Farligt att gå med i Nato lyder rubriken 11/12 på SLA debatt i ett mycket insiktsfullt inlägg av Cincinnatus, som föreslår ett starkt och trovärdigt försvar av vårt territorium. Hergus Palmquist invänder den 15/12 och vill på oklara grunder ansluta Sverige till krigsorganisationen Nato. Nato har inga egna förband. Vilket Natoland ska hjälpa Sverige att försvara vårt vidsträckta land?
Den gamla regeringen – vi var många försvarsvänner som trodde på den – vilseledde Sveriges medborgare. Flyg, Nato och anfallsstridskrafter för insatser skulle rädda Sverige. Sverige följde supermakten USA:s koncept. USA som genom avskräckning åtagit sig att försvara sina intressen globalt samtidigt som USA ger rådet – försvara er själva, vi följer våra intressen. Sveriges markterritorium är i dag i stort sett oförsvarat – detta sagt i respekt för Hemvärnet m.m. Läs artikel
Är Ryssland en oberäknelig stormakt? anförande av Sven Hirdman på Stockholms universitet
Den 17 december höll ambassadör Sven Hirdman ett anförande i Utrikespolitiska föreningen vid Stockholms universitet. Anförandet återges nedan.
I cannot forecast to you the action of Russia. It is a riddle wrapped in a mystery inside an enigma; but perhaps there is a key. That key is Russian national interest. (Winston Churchill)
Om Ryssland
Ryssland och Putin går att förstå men det kräver naturligtvis kunskaper om ryska förhållanden och om rysk historia. Följande är viktigt:
- Ryssland är en gammeldags stormakt som har genomgått många svårigheter. Om det är något som har präglat det ryska folket så är det lidandet – under främmande ockupationer, inhemska diktatorer, förödande krig, ekonomiska umbäranden. Ett sammanhållande kitt har varit den starka ryska kulturen, språket och religionen. Det har skapat en stark gemensam känsla av ryskhet i motsats till vad man ofta uppfattat som en fientlig omvärld. Efter Sovjetunionens upplösning är Ryssland nu mer homogent än på flera hundra år med en cirka 85 procent slavisk befolkning och cirka 15 procent icke-slaviska muslimer.