Frågan ställs efter utbrottet av Ukrainakriget den 24 februari.

Svaret är både ja och nej. Orsaken är att utvecklingen i Ryssland varit ryckig och påverkats av flera olika faktorer som

• Det historiska arvet från Tsartiden och från Sovjetunionen
• En instabil ekonomisk utveckling förorsakad av systemkollapsen1992 och fluktuerande råvarupriser
• Rivaliteten med västmakterna
• De ryska säkerhetsorganens starka ställning och sovjetiska världsbild
• Personen Vladimir Putin

Vissa perioder har det gått bra för Ryssland, till exempel under avspänningsåren på 1970-talet, efter Gorbatjovs makttillträde 1987–1989, under Putins första mandatperiod 2000–2004, under oljeboomen 199­9–2009, Medvedevs presidentperiod 2008–2012. Då har bedömningarna blivit positiva beträffande utvecklingen i Ryssland och relationerna med västländerna.

Under andra perioder, särskilt hela det svåra 1990-talet som präglades av Sovjetunionens kollaps, och perioden efter 2012, då den inrikespolitiska repressionen tilltog i Ryssland ledd av Putin och säkerhetsorganen, har bedömningarna varit mycket mera negativa.

Det historiska arvet

Ryssland har haft en mycket dramatisk historia som präglat dess befolkning och dess ledare.

I ett destillat kan man säga att de inneboende faktorer som fortfarande gör sig gällande är den politiska toppstyrningen; stuprörsmentaliteten som försvårar samverkan mellan olika organ; den bristande tilliten till myndigheterna från befolkningens sida beroende på korruption mm; den förlorade stormaktsprestigen, mindervärdighetskomplexet/avundsjukan mot/längtan till de framgångsrika västländerna; en samtidigt stark rysk nationalkänsla som tar sig uttryck i uppfattningen att ryssar är det ledande folket i den slaviska sfären; en upplevelse hos många ryssar att Ryssland alltför ofta har invaderats av utländska härar och fortfarande är omgivet av potentiella fiender och därför behöver en särskild skyddszon.

En instabil ekonomisk utveckling

Det sovjetiska ekonomiska plansystemet rasade som ett korthus 1989–1992. 1990-talet blev en förfärlig tillvaro för flertalet ryssar. All ekonomisk stabilitet försvann, byteshandel och personlig självförsörjning tog över, kriminalitet och korruption frodades, det politiska styret förföll. Inte undra på att den politiska och ekonomiska stabilitet som inträdde med president Putins tillträde våren 2000 upplevdes positivt. Från 1999 till 2009 steg den ryska medellönen från motsvarande 100 dollar/månaden till 1000 dollar/månaden. Det var nu inte bara Putins förtjänst utan främst de stigande råvaruprisernas.

Sedan 2012 har det däremot gått utför med reallöneutvecklingen i Ryssland. Det har dramatiskt accelererat sedan kriget i Ukraina börjat och Västs ekonomiska krigföring mot Ryssland slagit till.

Efter Sovjetunionens kollaps har det ryska folket upplevt allvarliga ekonomiska kriser 1991–1994, 1998–1999, 2010–2012, 2022–? Det är mer än vad något annan europeisk befolkning fått utstå, möjligen med undantag av Ukrainas.

Dessa kraftiga och plötsliga förändringar i rysk ekonomi försvårar långsiktiga bedömningar.

Rivaliteten med västmakterna

Rivaliteten med västmakterna präglade Sovjetunionens utrikespolitik liksom det gör Rysslands. NATO:s utvidgning österut närmare Rysslands gränser är en särskild ”sore point”. Den ryska ledningen förblir övertygad om att Sovjetunionens president Michail Gorbatjov vid sina överläggningar med västmakternas ledare 1989–1991 fick ett politiskt åtagande av dem att NATO inte skulle utvidgas utanför det återförenade Tysklands gränser. Stöd för sin uppfattning kan ryssarna finna i de samtalsuppteckningar som publicerats av National Archives Foundation i Washington, i Mary Sarottes bok Not one inch, 2021, samt i Vladislav Zuboks utmärkta verk Collapse. The Fall of the Soviet Union, 2021.

Andra ryska tvistefrågor med Väst är:

• Ignorerandet av ryska synpunkter och intressen under Balkankrigen 1998–1991;
• USA:s angreppskrig på Irak 2003;
• Västs militära ingripande i Libyen 2011;
• Vad man menar är västligt inflytande på Georgien och Ukraina i samband med de så kallade färgrevolutionerna;
• USA:s uppsägning av alla rustningskontrollavtal med Ryssland från ABM-avtalet 2001 till Open Skies-avtalet 2021;
• De amerikanska anti-missilinstallationerna i Rumänien och Polen
• De konkurrerande amerikanska och ryska militära ingripandena i Syrien sedan 2015;
• Talet från USA:s och Natos sida om att Ukraina och Georgien kan bli medlemmar av NatoO och därmed militära utposter mot Ryssland; och
• Västs sanktioner och ekonomiska krigföring mot Ryssland som nu öppet sägs syfta till att krossa den ryska ekonomin och i princip åstadkomma regimförändring i Ryssland.

Från Västs sida ser det naturligtvis annorlunda ut:

–  Det är inte Nato som har initierat någon utvidgning utan de från sovjetiskt ok i Östeuropa frigjorda staterna har själva valt att ansluta sig till Nato.

• Ryssland använde sig av chockerande militärt övervåld mot Georgien 2008.
• Ryssland har överhuvudtaget försökt påtvinga sina grannländer att iakttaga ryska intressen, vilket president Medvedev gav uttryck för när han 2008 talade om Rysslands behov av att ha grannzoner av ”privileged interests” omkring sig.
• Rysslands annektering av Krim var ett grovt folkrättsbrott.
• Rustningskontrollavtalen har sagts upp av USA därför att Ryssland har fuskat i sin tillämpning av avtalen.
• Ryssland utvecklar nya hotfulla strategiska vapen som hotar Västs säkerhet och utesluter inte användning av kärnvapen om Rysslands existens hotas, en otydlig definition.
• Och i synnerhet: Det är Ryssland som oprovocerat har anfallit Ukraina den 24 februari 2022 i strid med alla folkrättsliga normer.
• Dessutom strider den inrikespolitiska repressionen i Ryssland, som tilltagit sedan 2012, mot alla MR (mänskliga rättigheter) och andra regelverk för demokratiska stater.

När man läser dessa dystra litanior från bägge sidor skall man samtidigt komma ihåg att Ryssland och Väst faktiskt samarbetade periodvis i många frågor 1992–2012. Ryssland-Nato avtalet 1997 var ett exempel på detta, liksom Rysslands deltagande i G 8 och inträde i WTO 2003. Därtill kom ett mycket flitigt politiskt besöksutbyte under hela denna period.

Slutsatsen är dock att efter en period av relativt vänskapliga relationer 1992–2008, har förhållandet mellan Ryssland och Väst blivit allt sämre för att i samband med kriget i Ukraina i år nå kokpunkten och en situation, där bägge parter betraktar varandra som militära huvudfiender.

De ryska säkerhetsorganen

I Sovjetunionen 1917–1991 var det Kommunistpartiet som var det ledande samhällsorganet, det som hade ansvaret för den ryska statens fortbestånd.

I den Ryska Federationen är det säkerhetsorganen de så kallade ”siloviki”, varur Vladimir Putin är sprungen, som anser sig ha detta mandat. Organen är många.

Högst upp, under presidenten, har vi Säkerhetsrådet. Putin är ordförande. Mäktig exekutivsekreterare är Nikolaj Patrusjev, känd för sina nationalistiska och anti-västliga åsikter. På en nytillsatt post som vice ordförande i rådet finner vi förre presidenten Dmitrij Medvedev. När jag kände honom 2000–2004, framstod han som den snälle nallebjörnen i Kreml och det även under sin mandatperiod som president 2008–2012. Som vice ordförande i Säkerhetsrådet har han dock under Ukrainakonflikten intagit en mycket aggressiv hållning mot Väst i sina olika uttalanden. Är det en särskild uppgift han fått av Putin eller vill han meritera sig som Putins efterträdare?

I Säkerhetsrådet ingår även premiärministern, andra ledande ministrar som rapporterar direkt till presidenten, talmännen, cheferna för de olika säkerhetstjänsterna samt bland annat förre försvarsministern Sergej Ivanov, som länge har stått nära Putin.

Säkerhetsrådet är konstitutionellt ett viktigt organ, där alla betydelsefulla säkerhetspolitiska beslut konfirmeras. Som framgick av det TV-sända mötet med Säkerhetsrådet den 21 februari 2022 är det dock en person som beslutar –president Putin.

Sovjetiska KGB:s efterträdarorgan är FSB, Federala säkerhetstjänsten. Det är såsom KGB en mycket stor myndighet med uppgifter främst inom Ryssland och i det så kallade nära utlandet till exempel Ukraina. Chefen heter sedan 2008 Alexander Bortnikov och arbetade tillsammans med Putin i St. Petersburg. Han anses stå Putin nära.

President Jeltsin försökte göra om KGB när han blev president 1991. Gränsbevakningen med sina 200 000 trupper bröts ut från KGB/FSB och blev en självständig myndighet. Putin återförde dem senare till FSB.

Jeltsin bröt även ut Utrikesunderrättelsetjänsten, SVR, ur FSB till en självständig myndighet, vilket den förblivit. Sedermera utrikes- och premiärministern Primakov blev SVR:s förste chef. Den nuvarande chefen heter Sergej Narysjkin. Han är Petersburgare liksom Putin och har tjänstgjort i Kreml och varit talman i Duman. På min tid i Moskva gjorde han ett gott intryck på mig.

Ett viktigt, relativt nytt organ är den s k Undersökningskommissionen, som har brutits ur Justitieministeriet och det statliga åklagarväsendet. Det engagerar sig i mål mot statens intressen, något som tolkas brett. Chefen, Alexander Bastrykin, står nära Putin, med vilken han var universitetskollega i St. Petersburg.

Ett nytt organ sedan 2016 är det så kallade Rosgvardija. Det skapades genom att man lyfte ut inrikestrupperna från Inrikesministeriet och slog samman dem med diverse andra halvmilitära enheter, som inte ingick i krigsmakten, till en organisation omfattande över 300 000 tusen man organiserade i ett 80-tal förband över hela Ryssland. Deras huvuduppgift är befolkningskontroll.  De torde även användas i kriget i Ukraina. Rosgvardija lyder direkt under presidenten. Dess chef heter Viktor Zolotov och var tidigare livvakt hos såväl Jeltsin som Putin. I Rosgvardija ingår numera Presidentens säkerhetstjänst, FSO, med sina 50 000 man och särskilda uppgifter i samband med kärnvapenanvändning.

Ovanstående redovisning av säkerhetsorgan och specialförband är inte fullständig. Civilförsvarsministeriet har ca 75 000 militärt organiserad personal. Järnvägsmyndigheten 25 000. Halvmilitära enheter förekommer även fortsatt inom Inrikesministeriet, Justitieministeriet, Åklagarmyndigheten (Prokuraturan), Skatteministeriet. Därtill kommer naturligtvis Försvarsministeriet med Generalstaben och alla dess förband och enheter.

Slutsatsen av det hela är att säkerhetsorganen intar en mycket stor plats i det ryska samhället och att de har fått ökat inflytande under president Putins mandatperioder sedan 2012. Deras politiska inriktning är att under presidenten tillvarata nationens intressen, vilket ibland synes tolkas synnerligen vidlyftigt, tillåtande korruption med mera.

Personen Vladimir Putin

Putin har ett mycket stort ansvar för Rysslands utveckling sedan 1999, då president Jeltsin utnämnde honom till premiärminister och nominerade honom till sin efterträdare.

Jag vill hävda att Putin har företrätt olika inriktningar sedan han blev president den 7 maj 2000.

2000–2003 framstod han som en reformpresident efter den sjuklige Jeltsin och oligark-väldet under 1990-talet. Med hjälp av sin kompetente premiärminister Michail Kasianov och ministrar som German Gref och Aleksej Kudrin genomförde Putin viktiga skatte-, land- och administrativa reformer. Utrikespolitiskt framträdde Putin som en övertygad europé. Inför tyska förbundsdagen talade han 2001 om Rysslands intresse av samarbete med, ja medlemskap i EU. Han stödde president Bush J i samband med 9/11 dådet i New York 2001.

2003 blev horisonten mörkare. Putin lät sin medarbetare Igor Setjin ta över Rysslands största oljeföretag Yukos och fängslade dess ägare Michail Chodorkovskij. Jag upplevde hösten 2003 i Moskva som att avlyssningsmikrofonerna från sovjettiden åter slagits på. En känsla av osäkerhet och fruktan spred sig i samhället. Det varade ungefär ett halvår. 2003 reagerade Putin också skarpt mot USA:s angreppskrig i Irak, liksom Chirac och Kohl.

I september 2004 kom ett nytt orosmoln. I ett anförande den 12 september 2004 efter det fruktansvärda tjetjenska terrordådet mot en skola i Beslan talade Putin i mörka ordalag om utländska krafter som ville slita loss hela stycken från Ryssland.

I sitt anförande på den internationella säkerhetskonferensen i München den 7 februari 2007 talade Putin hårt klarspråk. Budskapet var att Ryssland inte längre skulle finna sig i amerikanska anspråk på världsdominans utan självständigt skulle hävda sina egna nationella intressen. Det bryska talet förvånade åhörarna i München men inte dem som en längre tid följt rysk politik.

När augustikriget 2008 med Georgien inträffade liksom vid västmaktsinterventionen i Libyen 2011 var Medvedev president och Putin premiärminister. Vid bägge tillfällena intog Putin en hårdare linje. Han kritiserade Medvedev för att denne hade gått med på att lägga ned Rysslands röst vid den avgörande röstningen om Libyen i FN:s säkerhetsråd, vilket öppnade vägen för den militära interventionen.

2012 återtog Putin presidentposten. Protesterna från stora grupper särskilt i Moskva (Bolotnaja-kravallerna) och i St. Petersburg mot denna kohandel mellan Putin och Medvedev, då de igen bytte poster, torde ha skakat om Putin. Protesterna, som slogs ned hårt, kunde ge en misstänksam Putin intrycket att en så kallad färgrevolution var på gång även i Ryssland liksom i Georgien, Kirgizistan och Ukraina. Sedan 2012 har den inrikespolitiska repressionen i Ryssland också blivit hårdare. Resten är historia såväl inrikespolitiskt – Nemtsov, Navalny, Memorial – som utrikespolitiskt – Syrien, Ukraina.

Vad personen Vladimir Putin beträffar är det uppenbart att han under senare blivit alltmer auktoritär. Han torde lyssna på få andra än sig själv. Han framstår som fylld av bitterhet över det sätt som Ryssland blivit behandlat av USA och EU under senare år med sanktioner och isoleringspolitik. Därtill torde Putin och hans meningsfränder bland siloviki känna en närmast atavistisk fruktan för att i synnerhet USA men även andra yttre fiender är inriktade på att försvaga Ryssland och frånta landet dess rättmätiga plats i världssamfundet.

Till detta kommer att Putin under coronapandemin de senaste två åren har självisolerat sig och grävt ner sig i slavisk historia och i den ryska stormaktstiden. Det har lett fram till hans egendomliga uppfattningar om Ukraina och det katastrofala krig som vi nu ser utspela sig.

Så har vi felbedömt Ryssland och Putin? Mitt svar är att vi inte har felbedömt Ryssland. Ryssland är som det är och utvecklas efter sina förhållanden och utifrån de impulser som kommer från utlandet. Allt detta går att förklara och förstå.

Vad gäller Putin gjorde de flesta av oss en riktig bedömning av honom under hans första två mandatperioder som president, då han verkade som en rationell, nationellt inriktad rysk reformpolitiker som ville styra upp Ryssland efter Sovjetunionens kollaps och 1990-talets förfall.

Däremot har många med mig underskattat de misstänksamma, totalitära och paranoida drag som blivit alltmer framträdande i Putins personlighet under de senaste 10 åren och nu exploderat i Ukraina kriget. Den rationalitet som vi har trott skulle bestå hos Putin finns inte längre. Han som skulle återupprätta Rysslands storhet förstör den nu. Den enda tröst vi kan ha är att Putin inte reagerar för evigt. För egen del tror jag på en regimförändring i Ryssland inom två år. Då kommer vi förhoppningsvis se ett mer normalt ledarskap i Ryssland. Det är något som vi måste förbereda oss för.

Jag skall här försöka mig på en bedömning om hur Ryssland och dess politik kan komma att utvecklas de närmaste 10 åren. Då jag var ambassadör i Moskva 1994 – 2004 hade vi en bedömningshorisont på cirka sex månader framåt. När jag tjänstgjorde i Peking under kulturevolutionen på 1970-talet var vår erfarenhet att vi inte kunde veta vad som hände politiskt i dagsläget utan fick inrikta oss på att försöka förstå vad som hänt i det förflutna. Framtiden var höljd i dunkel. Dagens Ryssland är ett öppnare land än Kina, och några framtidstendenser bör kunna fastslås med viss säkerhet.

Många har citerat Churchills uttalande om Ryssland från den 1 oktober 1939: I cannot forecast to you the action of Russia. It is a riddle wrapped in a mystery inside an enigma; men man glömmer oftast fortsättningen på citatet: but perhaps there is a key. That key is Russian national interest. Så är det givetvis. Utifrån sina förutsättningar är Ryssland varken mindre eller mer rationellt än andra länder.

Ett annat ofta citerat citat om Ryssland är av den ryske 1800-tals diplomaten och poeten Fjodor Tiuttjev:

• Ryssland kan ej förstås med förnuftet,

     Ej mätas på en vanlig skala

          Det har sin särskilda gestalt.

Ryssland kan man bara tro på.

En sådan romantisk inställning fördunklar en nykter analys av Ryssland.

Detta är min framtidsbedömning av Ryssland 2022.

Ryssland kommer inte att falla sönder. Ryska federationen är den etniskt mest homogena ryska staten på 500 år. 80 procent av befolkningen är ryssar (77%) och andra slaver (övervägande ukrainare); ca 18 procent tillhör etniska minoriteter i Volgaområdet, Nordkaukasus och i norra Ryssland och i Sibirien. De muslimska tatarerna och basjkirierna i Volgaområdet är flest och väl integrerade i den ryska omgivningen. De många minoritetsfolkslagen i Nordkaukasus – tjetjener, lezginer, kabardiner, avarer med flera – är mer oroliga (restive på engelska) men har ingen annanstans att ta vägen.

Det finns en stark nationalkänsla i Ryssland. De flesta ryssar förenas av sin gemensamma historia med alla dess plågor; av sin kultur, sitt språk och sin religion. Det ryska riket har inte i lika hög grad som Kina präglats av våldsamma inbördeskrig. Militärkupper har inte förekommit, däremot palatskupper och politiska omvälvningar – med Bolsjevikrevolutionen 1917 som främsta exempel.

Dagens Ryssland bär på ett tungt arv från Sovjettiden. Flertalet av de styrande med Vladimir Putin i spetsen tillhör den så kallade Komsomolgenerationen som växte upp på 1960- och 1970-talen. Som den liberale ryske partiledaren Grigorij Javlinskij påpekade för mig för flera år sedan: En grundläggande politisk förändring kommer inte att ske förrän de ryssar som är födda efter år 1980 kommer till makten, vilket torde dröja till omkring 2030. Till dess dröjer sig den sovjetiska mentaliteten kvar i mångt och mycket.

Under sina 20 år som Rysslands ledare har Vladimir Putin byggt upp en stark ställning för sig och sina närmaste medarbetare. Centraliseringen är långtgående, vilket å ena sidan gör att snabba beslut kan fattas i viktiga frågor av Putin själv, å andra sidan att beslutsfattandet går långsamt och tvekande i den stora byråkratin i för statsledningen mindre prioriterade frågor.

Med de konstitutionella förändringar som under senare år genomförts i Ryssland förefaller det sannolikt att Putin i någon form kommer att behålla ett politiskt inflytande, när hans nuvarande mandatperiod utgår 2024. Han är då 72 år.  Putin, som synes vara vid full vigör, kan säga sig att 72 år är ingen ålder ­– jämför de amerikanska presidentkandidaterna i valet 2020, då de flesta var över 70 år.

De drivkrafter man kan se hos Putin är

1. En personlig övertygelse att han med sin erfarenhet behövs inför de framtida utmaningar Ryssland står inför. Putins närmaste medarbetare, som har sin ställning, inflytande och rikedom att tacka honom för, torde göra sitt bästa för att stärka honom i denna hans instinkt.
2. En stark strävan att säkerställa att det system av ordning och stabilitet som Putin anser sig ha byggt upp i Ryssland skall bestå även efter det att han formellt lämnat makten. Man ser det nu i de personförändringar som sker i maktstrukturerna. Yngre effektiva teknokrater får ersätta det lite äldre gardet, som Putin inte längre har fullt förtroende för.
3. En insikt om att ett Ryssland efter Putin inte kommer att kunna ledas på samma sätt av en person. Dels ser han ingen som har samma kapacitet som han själv. Dels blir det ryska samhället alltför komplicerat för att ledas av en person. Rysk politisk historia kännetecknas av att ett enmansvälde som regel efterträds av kollektivt ledarskap. Putin slår vakt om systemets fortlevnad, inte om politiska favoriter.
4. Men också, liksom hos andra långvariga ledare, en omsorg om sitt personliga eftermäle i Ryssland och utomlands.

Man skall inte underskatta Putin. Han har en mycket lång inrikes- och utrikespolitisk erfarenhet. Han har rest mycket i Ryssland och bland annat i sina årligen återkommande välregisserade ”samtal” med den ryska befolkningen fått god kännedom om vad som rör sig i det ryska folkdjupet. Internationellt har han under sina många år som Rysslands ledare haft kontakter med fem amerikanska presidenter, fem brittiska premiärministrar, tre franska presidenter, tre tyska förbundskanslerer, fyra svenska statsministrar, tre kinesiska presidenter samt tio japanska premiärministrar.

Den osäkerhet som Putin måste känna vid sin avgång som Rysslands president är följande. Även om han har förberett marken för att ett lojalt kollektiv av efterträdare skall ta över på de ledande posterna, föreligger risken att den som formellt blir Rysslands nye president kan få för sig att läsa den ryska konstitutionen. Av den framgår att presidenten har nästan obegränsad makt. Detta utnyttjade Putin till allas överraskning, när han efterträdde Jeltsin. Det var också därför Putin ordnade så att hans foglige medarbetare Dmitrij Medvedev skulle efterträda honom som president 2008 och inte den mer dynamiske försvarsministern Sergej Ivanov, som i och för sig stod Putin nära. Trots detta visade Medvedev under sin mandatperiod 2008 – 2012 vissa självständighetssträvanden, som Putin torde ha ogillat. Allt talar därför att det blir en person mer som Medvedev än som Ivanov som får ta över presidentposten nästa gång.

Sådan var bedömningen före den 24 februari. Det oväntade och katastrofala ryska angreppet på Ukraina, som behandlas i en föregående artikel, har förändrat situationen. Beslutet att anfalla Ukraina var helt och hållet Putins och han måste nu ta konsekvenserna.

Det förefaller mig osannolikt att Putin kommer att kunna stanna kvar vid makten så länge till. Förutom för de mest inbitna ryska nationalister framstår kriget som ett stort missgrepp och ett stort misslyckande.

Kriget mot det ukrainska broderfolket är inte populärt hos den ryska befolkningen. Dödssiffrorna är höga, de västliga sanktionerna har börjat bita, vilket märks såväl i högre inflation, försämrat varuutbud och reserestriktioner. Det enda som stödjer Putins popularitetssiffror är att många ryssar – inte bara till följd av den statliga propagandan – fått känslan att landet och den ryska civilisationens existens är i fara på grund av omvärldens hårda och fientliga reaktioner.

Den ryska ekonomin har i stort sett förblivit en råvaruekonomi ­ – på gott och ont. Det har gett Ryssland stora inkomster när olje- och råvarupriserna varit höga, såsom åren 1999–2009, men desto mindre när priserna har rasat som under coronakrisen. Lärdomarna från statsskuldskrisen 1998 sitter emellertid fortsatt kvar, och landet har under ledning av Centralbanken och med stöd av finansministeriet och president Putin byggt upp ansenliga valutareserver, över 600 miljarder dollar. De har nu halverats genom amerikanska beslag efter Ukrainakrigets början. Rysslands finansiella ställning är dock fortfarande relativt god. Olje- och gasexporten har visserligen minskat men eftersom priserna samtidigt har blivit högre, förblir inkomsterna till statskassan höga.

Betalningsbalansen är positiv, eftersom exportinkomsterna är höga samtidigt som importen förhindras av sanktionerna. Detta märks i valutakursen som nu är till och med något starkare än före kriget. Den ryska Centralbanken manövrerar skickligt med räntekursen för att begränsa inflationstrycket. Icke desto mindre sjunker reallönerna kanske med 5–10 procent i år, något mindre nästa år. Putin och regeringen försöker hålla befolkningen vid gott mod med hjälp av ökade subventioner.

Finanspolitiken förblir försiktigt konservativ. Någon risk för att, som president Obama hävdade, den ryska ekonomin på grund av de västerländska Ukraina-sanktionerna skulle slås ”in tatters” föreligger inte.

De ekonomiska bakslag som drabbat Ryssland dels genom finanskrisen 2010–2012, dels de senaste åren till följd av Ukrainakonflikten och coronakrisen, har medfört att realinkomsterna minskat hos befolkningen. Det har inte lett till några oroligheter och kommer inte att leda till några sådana. De goda åren i början av 2000-talet gjorde att det för de flesta är möjligt att dra in svångremmen något. Ryssar, som är ett luttrat och tåligt folk, minns väl mycket sämre tider. Kreml vakar noga över att särskilt pensionärerna, en viktig väljargrupp, kan hålla sig över fattigdomsgränsen.

De ekonomiska framtidsutsikterna är dock inte ljusa. Sanktionerna slår hårt mot det finansiella systemet, särskilt utlandsbetalningarna, och mot energisektorns och hela industrins behov av avancerad teknologi. Det undergräver tillväxten i rysk ekonomi. En förvärrande faktor är den stora brain drain som drabbat Ryssland, då tio tusentals IT specialister och entreprenörer lämnat landet till följd av kriget och missnöje med Putins politik. En annan är utländska företags uttåg från Ryssland, vilket påverkar sysselsättningen. I sitt anförande på den internationella ekonomiska konferensen i St. Petersburg den 18 juni tillkännagav Putin lättnader för det ryska näringslivet genom att säkerhetsorganens övervakning av företagen skulle minskas. Det kan väl något lite hjälpa.

Vad som står Ryssland till buds förutom svångremspolitik är ökad självförsörjning, vilket har varit en trend sedan länge och gett goda resultat på livsmedelsområdet, samt ökat handels- och tekniksamarbete med länder utanför västkretsen, särskilt med Kina och Indien. Det finns många länder i Asien, Mellersta Östern och Afrika som är beredda att samarbeta med Ryssland, inklusive flera av de forna sovjetrepublikerna.

Sanktionerna och påfrestningarna på den ryska ekonomin kommer att fortsätta så länge kriget i Ukraina pågår och Putin förblir vid makten. Hur länge det är kan väl ingen säga med bestämdhet idag. Jag skulle tro att kriget gradvis upphör mot slutet av 2022. För Ryssland som land och för Putin personligen torde det vara viktigt att någon form av fredlig normalisering har inträtt före det ryska presidentvalet våren 2024. Det betyder i praktiken till senhösten 2023. Jag tvivlar på att Putin kommer att kunna/vilja ställa upp i detta presidentval, vilket han i och för sig har konstitutionell rätt att göra. Om han inte blir avsatt dessförinnan, torde han dock kunna påverka sin efterträdarregim, som antagligen blir mer kollektiv. Någon ny Putin är inte synbar eller tänkbar.

Moderniseringen av den ryska ekonomin kommer att fortsätta men i långsammare takt. Resultat märks inom försvarssektorn, IT-sektorn, finanssektorn och även inom livsmedelssektorn, där Ryssland efter åratal av försummelser under sovjettiden återigen blivit en ledande spannmålsexportör.

Det ryska rättsväsendet förbättras långsamt, och det är mer fokus än tidigare på korruptionen. Det stora problemet förblir de månghövdade säkerhetstjänsternas stora inflytande över hela samhällslivet. De ser sig som statens trogna tjänare och anser sig kunna agera med Putins goda minne och stöd av konservativa element i Duman och i försvarsmakten, samtidigt som de ofta berikar sig själva. Det förblir den värsta varbölden i det ryska samhället.

Ryssland är och anser sig vara ett europeiskt land men känner sig sedan 1990-talet bortstött och inte respekterat av Västeuropa och USA. Det har lett till en reaktiv och defensiv, ibland aggressiv rysk utrikespolitik.  Får vi inte vara med Er skall vi minsann klara oss själva och slå vakt om våra nationella intressen, hörs det från Moskva. Samtidigt finns det en insikt hos Putin personligen och andra ledande ryska politiker att en normalisering måste komma till stånd i Rysslands relationer med USA och med EU. Ryssland behöver ekonomiskt och tekniskt samarbete med dessa länder för sin egen utveckling. Förhållandena är låsta nu och kräver eftergifter från bägge sidor. För Rysslands del beträffande politiken gentemot Ukraina och andra grannländer; för EU:s del beträffande sanktionspolitiken; och för USA:s del vad gäller den militära konfrontationen gentemot Ryssland och kontrollen över kapprustningen. Så länge detta inte har skett förblir det säkerhetspolitiska läget farligt med tre neuralgiska punkter i Europa, där en militär konflikt skulle kunna utveckla sig: Nordkalotten med Nordnorge och Kolahalvön; södra Östersjöområdet med Baltikum, Polen och Kaliningrad; sydöstra Ukraina och Svartahavskusten.

Den ryska försvarsdoktrinen präglas av erfarenheterna av århundranden av utländska krig på ryskt område och slutsatsen aldrig mer ett krig på ryskt territorium. Det har lett till uppbyggnad av ett starkt, framskjutet försvar. Det innebär inte att Ryssland oprovocerat kommer att angripa en stat som är medlem i EU eller i NATO, vilket vore förödande för Ryssland självt. Däremot att man kommer att slå till hårt och tidigt om man blir övertygad om att ett krig mot Ryssland i Europa blivit ofrånkomligt till följd av incidenter och händelseutvecklingar som vi idag inte kan förutse. Därför är det så angeläget att vi med olika åtgärder kan minska spänningen i Europa.

Avslutningsvis några sammanfattande slutsatser:

Putins samhällsbygge kommer tills vidare bestå i Ryssland under ledning av en ny kader politiker fostrade av Putin. En ny enmanshärskare à la Putin är osannolik.

Den ryska ekonomin kommer att återhämta sig men tillväxten förbli relativt låg, 3–4 procent. På sikt sker emellertid en övergång från en råvaruekonomi till ett mer teknologiskt utvecklat näringsliv.

Ukraina och Svarta havet utgör tillsammans med södra Östersjöområdet och Nordkalotten en av tre farliga konfliktzoner mellan USA/Nato och Ryssland. Som den amerikanske politologen Ted Galen Carpenter har framhållit agerar Ukraina gentemot USA på samma sätt som Serbien 1914 gjorde gentemot Tsarryssland för att dra in detta land i ett krig mot Österrike-Ungern med de konsekvenser vi känner.

Förhållandet mellan USA och Ryssland förblir instabilt och farligt. Ledningen av den amerikanska Rysslandspolitiken ligger hos Kongressen, inte hos presidenten. Möjligen kan man nu i USA efter debaclen i Irak och Afghanistan skymta en tendens att vilja avsluta politiken av liberal internationalism, som kommit till uttryck i vad som kallats for-ever-wars. Det skulle i längden kunna leda till en nyktrare syn på relationerna med Ryssland och Kina.

Skyttegravarna mellan stormakterna är emellertid djupa. Under senare år har vi sett alltmer av värderingskonflikter mellan väst och öst. USA och dess allierade hävdar att utrikespolitiken skall bedrivas inom ramen för vad man kallar a rules-based international order. Med detta menas enligt dess belackare amerikanskt ledarskap, prioritet för västerländska värderingar och så kallade humanitära interventioner. På andra sidan står länder som Ryssland, Kina, Iran, Turkiet, Ungern, vilka säger sig vilja hävda traditionell folkrätt, FN:s överhöghet, icke-inblandning i andra staters angelägenheter – egoistiska auktoritära stater säger motståndarna. Denna nygamla ideologiska konflikt kan förvärras, om inte mer sansade krafter tar kommandot på ömse sidor. Det är svårare att kompromissa om principiella värderingar än om materiella intressen.

Vad gäller EU finns i Ryssland en bitterhet över att förhållandet till EU blivit så dåligt och att samarbete om visumfrihet och frihandel omintetgjorts. Det beror förutom på Rysslands egna felsteg på att EU:s utrikespolitik, inklusive Rysslandspolitiken, bedrivs enligt konsensusprincipen, vilket innebär stort inflytande för de mot Ryssland mest negativt inställda staterna, det vill säga Polen och de baltiska staterna. Det finns sakliga förutsättningar för en bättre relation mellan Ryssland och EU, men det torde ta ett antal år att komma dit.

Rysslands förbindelser med Kina förblir stabila och goda. Bägge länderna behöver det andra. Förhållandet är djupare än ett resonemangsäktenskap och bygger på gemensamma intressen mellan två stora grannländer, vilkas ekonomier kompletterar varandra och som bägge står i motsatsställning till USA. De personliga relationerna mellan presidenterna Putin och Xi Jinping är mycket goda.

Sveriges relationer med Ryssland kommer att förbli svala så länge Putinsystemet består i Ryssland. Sedan 2003 har den ryska utrikespolitiken utvecklats i nationalistisk riktning och den svenska i idealistisk. Det är ingen tillfällighet att Sverige beträffande Ryssland tillhör den hårda kärnan inom EU tillsammans med balterna och Polen. Det gör att vårt inflytande på Ryssland förblir litet och samarbetet begränsat. Det gör också att vårt land blir mera utsatt om de säkerhetspolitiska spänningarna i Europa skulle utveckla sig till en verklig konflikt. Vårt inträde i Nato, ett stort misstag enligt min uppfattning, förvärrar situationen ytterligare.