Texter

Sverige ÖB uppmanar USA att skicka mer trupper till Europa om Ukrainakrisen förvärras.

ÖB Micael Bydén uttalade sig för Politico den 15 december efter att ha träffat USA:s ordförande för Joint Chiefs of Staff general Mark. A. Milley.

Enligt Politico utvecklade Bydén inte närmare vad som låg i hans uttalande men var tydlig med att han ville se mer USA-trupper i Ukrainas närhet om Ryssland tar steget att än en gång invadera Ukraina.

När reportern frågar om hur många soldater USA bör skicka och vart de skall stationeras blir Bydén plötsligt vag och vill heller inte ge några detaljer om vad samtalen med Milley handlat om.

Bydén säger då han igen konfronteras med frågan om USA-trupperna att det ”liksom handlar att öka trupperna på de baser USA redan har i Europa” och att förstärka det man har ”mer soldater, mer capacitet”.

Man kan fråga sig i vilken kapacitet Bydén uttalar sig. Är det på direkt uppdrag av regeringen eller är det egna funderingar?

Skall hans åsikter om hur USA skall möta Ryssland ses som officiell svensk politik så bör regeringen säga det klart ut. Är det Bydén som bara pratar på inför media och sedan mer eller mindre backar och och börjar mumla om ”liksom” när det handlar om de trupper han vill USA skall sända så är det skadligt för Sverige.

Sverige är alliansfritt och vi skall inte delta i ett stormaktspel om Ukraina och mana till militär upptrappning.

Vår roll borde tvärtom vara att söka minska spänningarna och uppmana alla parter att gå tillbaka till Minskavtalen och söka nå en fredlig lösning.

Europeiska rådet uppmanade vid sitt möte den 16 december till diplomatiska insatser och stöder Normandie-formatet när det gäller att åstadkomma ett fullständigt genomförande av Minskavtalen.

Sverige stod bakom den skrivningen och det måste då vara regeringens linje.

Då får man i konsekvensens namn ta ÖB i örat och inte tillåta att vi har politiserande generaler. Det skadar Sverige.

Om författaren hade blivit inbjuden till Folk och Försvars konferens i Sälen i januari 2022, hade han kunnat tänka sig att hålla nedanstående anförande.

*

Att varje land självt ska få välja sin utrikes- och säkerhetspolitiska orientering ligger inom ramen för principen om nationellt självbestämmande. Det är en självklarhet på det principiella planet, men långt ifrån alltid på det praktiska. Många stater i den så kallade tredje världen, som eftersträvade självständighet och neutralitet under kalla kriget, förvägrades detta. Härom kan man läsa i Vincent Bevins bok Jakartametoden. Det antikommunistiska korståget som formade vår värld (Karneval 2021). Det kuppades och intervenerades, med bistånd från mäktiga spelare. Syftet var att splittra och krossa den spirande alliansfria rörelsen. Mycket blod flöt ut i oceanerna

Läs mer

 Sverige har inga egna intressen att bevaka eller tillvarata i Ukraina. Sveriges plattform i sammanhanget kan inte vara någon annan än att FN-stadgan ska respekteras av berörda aktörer och att ingångna avtal ska upprätthållas och implementeras av parterna.

I Ukraina pågår i delar av landet ett åtminstone hittills relativt lågintensivt inbördeskrig med direkt och indirekt inblandning från stormakters sida.

Sverige bör inte engagera sig i Ukrainas interna affärer. Vi ska inte låta oss dras in i det stormaktsspel som pågår i landet och runt dess gränser och omgivande stater; helt utom vår kontroll och med agendor vi inte kan överblicka eller påverka.

Att Sverige nu träffat ett avtal med Ukraina om ytterligare fördjupat försvarssamarbete, ligger inte i vårt intresse. Det riskerar bara att vi involveras i svåröverblickbara och oförutsebara händelseförlopp som kan utlösas under hand som spänningarna alltmer trappas upp.

Ukraina har blivit en underordnad och osjälvständig bricka i ett större geopolitiskt manövrerande från stormakternas sida med taktiska och strategiska infallsvinklar som går långt utöver det svaga Ukrainas horisont.

För svensk del finns det inget annat alternativ än att vid en säkerhets- och utrikespolitisk bedömning orientera sig efter och understödja de avtal som träffats för att uppnå stabilitet och fred, nämligen Minsk-avtalen.

Svensk militär har ingen för oss förnuftig roll att fylla i Ukraina. Svensk militär närvaro där ligger inte i landets nationella intresse.

Sverige har haft en väpnad styrka i Irak sedan 2014. Styrkan ingår i den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR) och omfattar 70 personer.

För nästan exakt ett år sedan, den 9 december 2020, förklarade regeringen vikten av att Sverige förlängde mandatet för styrkan. Vi skulle ”öka säkerheten, förebygga konflikter och skapa förutsättningar för hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning i Irak och den större regionen”. (Proposition 2020/21:21)

Som slutsats skrev regeringen att dess bedömning var att militära utbildningsinsatser krävs även under 2021.

Då ingen ny proposition kommit i år från regeringen om fortsättning 2022 frågade alliansfriheten.se utrikesdepartementet och fick svar den 10 december:

Läs mer

Rättsstaten led ett nederlag igår, den tionde december, när den brittiska appellationsdomstolen, High Court, tillmötesgick den amerikanska statens begäran, att Wikileksgrundaren Julian Assange kan utelämnas till USA för rättegång där. Domstolen, i likhet med underrätten, tar ingen hänsyn till de garantier för informationsfrihet, som råder i många demokratiska stater, däribland Förenta staterna och Storbritannien. Julian Assange, australisk medborgare, anses nämligen inte vara ”journalist”, även om han har bedrivit journalistisk verksamhet, utan ”aktivist”.

Men vem – vilken auktoritet eller instans – avgör i rättsstaten vem som är journalist och vem som inte är det? Journalistik är ett fritt yrke, som kan utövas utan all legitimation. På vår sajt, alliansfriheten.se, utför vi varje dag journalistiskt arbete, men endast en av utgivarna har haft journalistik till yrke – övriga två är advokat respektive utbildad bergsingenjör. Ingen av oss kan anses ha en starkare rätt att förmedla nyheter och bilda opinion (som naturligtvis är en form av ”aktivism”) än övriga.

Det i någon mån ironiska är, att domen i High Court i London fälldes samtidigt som USA:s president Joe Biden höll sitt högrankade kompiskollokvium om demokrati. Att fallet Julien Assange inte förekom i diskussionerna vid det digitala rådsbordet, är ett antagande, som inte behöver omges med alltför många reservationer. Man får hoppas, att ärendet går vidare till laglorderna i Supreme Court.

Sveriges militära insatser i Mali är nu vår största internationella operation.

Sverige har sedan 2015 deltagit i Minusma som är en FN-insats med mandat från FN:s säkerhetsråd. I regeringens proposition om förlängning under 2022 föreslås att Sverige fortsättningsvis deltar med ett skyttekompani om 220 soldater.

Regeringen bedömer att insatsen skall börja avvecklas 2023 och vara avslutad vid halvårsskiftet 2024.

Sverige deltar också från början av 2021 i den franskledda insatsstyrkan Takuba som saknar mandat från FN:s säkerhetsråd. I regeringens nya proposition föreslås fortsatt deltagande med en specialförbandsstyrka om 150 soldater, den största Sverige haft utomlands under en längre tid, men med en gradvis nedtrappning efter första kvartalet 2022 för att vid årets slut omfatta 20 personer.

Regeringen hävdar att insatsen har folkrättslig grund genom att inbjudan finns från regeringarna i Mali och Niger.

Vi har tidigare visat att den folkrättsliga grunden är svag då inbjudan getts av regeringar som saknar kontroll över stora delar av territoriet och då det pågår konflikter i länderna som liknar inbördeskrig.

Läs mer

”Thucydides is often associated with hard-edged realism, as in the quote “the strong do what they will, the weak suffer what they must.” So it’s easy to see why politicians striking tough-guy poses profess their appreciation. But it’s important to remember that those views are one thread in a tapestry—Thucydides recounts the views of the war’s combatants, but he doesn’t endorse them. In fact, the states that profess those hard-edged sentiments are plunged into ruin by them.”

Från artikeln Det blir krig,  stratagem.no av Anders G. Romarheim leder Senter for Internasjonal Sikkerhet ved Institutt for Forsvarsstudier (IFS)

På Natos utrikesministermöte möte i Riga 30 november till 1 december summerade generalsekreteraren Jens Stoltenberg alliansens 20-åriga krig i Afghanistan.

Förutom medlemsstaternas ministrar deltog i slutsessionen Sverige, med utrikesminister Ann Linde, och Finland som inbjudna i rollen av särskilda partnerskapsländer, ”Enhanced Opportunity Partners”.

Stoltenberg presenterade en rapport om erfarenheter och lärdomar från kriget.

Han var nöjd med resultatet. Terrorister har slagits tillbaka och de afghanska regeringsstyrkorna som Nato varit med och byggt upp hade gjort anmärkningsvärt stora framsteg. De hade briljerat (”excelled”) i taktiska operationer samt byggt upp en militär professionalism som i huvudsak berodde på Natos vägledning.

Ändå förlorade man kriget. Stoltenberg söker förklaringar och lyfter fram två saker:

• Insatsen utvidgades från att bekämpa terrorism till att bygga en stat, ”nation-building”.
• Det afghanska styret var korrupt och inkompetent.

Förklaringarna framstår som försök att i efterhand rädda Natos rykte.

Läs mer