”Inga experiment” är budskapet i en eftertänksam och tänkvärd huvudledare i lördagens Svenska Dagbladet (13/3), signerad Fredrik Johansson. Johansson lyfter fram den förnuftsstyrda västliga utrikespolitiken under kalla kriget, såsom den bedrevs främst av Konrad Adenauer och Helmut Schmidt, den ene kristdemokrat, den andre socialdemokrat. De var båda pragmatiker med starkt stöd i sina folkrörelsebaserade respektive partier. Inga samhällsomstörtare precis.
Fredrik Johansson anser, att man också efter kalla kriget har behov av ledare med sådana förhållningssätt och egenskaper. Och det kan man hålla med om.
Annars kännetecknas ju perioden efter kalla kriget i Europa av rätt mycket turbulens och chansartade omställningar. Den realsocialistiska världens sammanbrott följdes inte överallt av moderation och politiskt tålamod. Utvidgningen av EU och Nato skedde i en del fall på en höft, där politiskt önsketänkande fick översmeta realiteter, som hade sina rötter i historia, religion och djupt rotade traditioner av inte helt hälsosamt slag. Men alla – eller nästan alla – skulle vara med på tåget. Tid för besinning fanns ej.
De spänningar vi upplever i vår världsdel idag har sin rot i ett antal obetänksamheter för en generation sedan. Segeryran överröstade realismens och återhållsamhetens mera lågmälda talesmän, som en Georg F. Kennan. I det mest segerrusiga landet, USA, växer idag insikten om experimentlustans avigsidor, främst de många krig som Washington har dragit in världen i. Inrättandet 2019 av The Quincy Institute for Responsible Statecraft, med sponsorspengar från Koch-, Soros- och Rockefeller-sfärerna, och med uttalat syfte att engagera tänkare och auktoriteter från skilda ideologiska läger, får ses mot denna bakgrund. Därför har vi på denna sajt gett generöst utrymme åt skribenter och medarbetare inom Quincyinstitutet och i dess närhet.
Särskilt inom säkerhetspolitiken är experimentell ingenjörskonst ett vanskligt företag, som vanligen drar till sig kampanjmakande av det mest oseriösa slag. Dit hör i vårt land ogenomtänkta angrepp, i ord och handling, på den svenska traditionella alliansfriheten och hugskott om svenskt medlemskap i Atlantpakten, också från politiska partier som har varit starka förespråkare för neutralitetslinjen, såsom Centern, Kristdemokraterna och dåvarande Folkpartiet. Sådana politiker som Thorbjörn Fälldin, statsminister, och Karin Söder, utrikesminister, var nordister, inte atlantister. De ville ha samsyn, inte splittring inom säkerhetspolitiken. Idag synes deras arv vara förspillt; månne kan det återvinnas?
Det finns även andra idéer, som på löst underlag breder ut sig i den politiska offentligheten. Starka politiska krafter önskar införa organisationsförbud mot så kallade extrema rörelser i vårt samhälle. Nu kan man diskutera vad som är extremt i detta sammanhang. Frågan var uppe på tapeten under 1930- och 40-talet men avvisades då av företrädare för de flesta politiska riktningar. Ett förbud i nutid skulle, mot bakgrund av den svenska erfarenheten, vara extremt – och ett experiment med oanade sociala och politiska konsekvenser. Vill man ha kontroll över demokratins fiender och rättsstatens undergrävare bör man låta dem uppträda fritt – och slå till med kraft och stränghet, så snart de förgriper sig mot svensk lag och svenska medborgare.
Inte heller på denna dagordningspunkt föreligger alltså något behov av experiment och höftskjutande. Demokratin försvaras inte genom att den avskaffar eller inskränker sig själv. Försvaret av nationen tjänar inte på ryckighet och inte heller på underkastelse.