I en debatt i Dagens Industri, återgiven på denna sajt, mellan överste Bo Hugemark tillsammans med 25 militärer, ambassadörer och säkerhetspolitiska experter, på ena sidan, och ambassadör Sven Hirdman, på den andra, påtalar de förra att Sverige befinner sig i en ”gråzon”, vilket ”inbjuder till missförstånd och frestelser i krissituationer” och botemedlet skulle då vara ett svenskt Nato-medlemskap.
Det är mot denna bakgrund glädjande att Sven Hirdman i dagarna kommer ut med boken Sverige i stormaktspolitikens mitt. Om diplomati och utrikespolitik (Hjalmarson & Högberg 2017). Boken är en uppföljning och omarbetning av hans memoarbok från 2015, Ryssland och svensk säkerhetspolitik. De kapitel som tillkommit eller omarbetats är:
- Sverige i stormaktspolitikens mitt,
- Tio missuppfattningar om svensk säkerhetspolitik,
- USA:s politik idag,
- Östen Undén och utrikespolitiken,
- En personlig Sverigebetraktelse,
- Sveriges förhållande till Ryssland,
- Ryssland av idag.
Prologen återges på denna sajt
Redan i inledningskapitlet ställer Sven Hirdman den naturliga frågan – något Hugemark et al. undviker att ställa – Till vems nytta? (Cui Bono?), det vill säga: Har Ryssland behov av ytterligare landvinningar i Östersjöområdet? Vilken nytta skulle Ryssland ha av att starta ”[e]tt krig i Europa med Ryssland som en av deltagarna [vilket] skulle bli helt förödande, inte minst för Ryssland”? Om svaret på första frågan är nekande, och den andra ingen – och detta är Sven Hirdmans inställning – är väl krigsrisken begränsad och vår främsta prioritet bör vara att medverka till att stormaktsmotsättningarna minskas och därigenom också krigsrisken. ”Den nuvarande svenska regeringspolitiken går på tvärs mot detta”, påpekar dock Sven Hirdman.
Författaren var ambassadör i Moskva jämte nio sidoackrediteringsländer 1994–2004 (om de senare länderna skriver han på sidorna 125–141). På sidorna 18–156 tar han upp ett antal frågor som rör Ryssland, och de mest intressanta är Ryssland av idag (s. 120), Ukrainakonflikten (s. 142), Baltikum (s. 149) och Sveriges förhållande till Ryssland (s. 156).
Värt att notera är att västerifrån har Ryssland under århundraden invaderats av litauer, polacker, svenskar, fransmän och tyskar; österifrån av mongolerna. Och som Sven Hirdman påpekar på sidan 35: ”Detta har skapat en känsla av osäkerhet och stärkt imperialistiska ambitioner att trygga gränsområden. Detta är en delförklaring till konflikten om Ukraina 2014–2017.”
Efter Rysslands annektering av Krim har väst infört omfattande handelssanktioner mot Ryssland. Men Sven Hirdman ”har […] alltid varit motståndare till handelspolitiska och andra sanktioner som utrikespolitiska instrument. De får sällan avsedd effekt.” (s. 37) Han tillägger på sidan 121, att ett högre oljepris är för Ryssland betydligt viktigare än om västsanktionerna fortsätter eller inte.
Till skillnad från Hugemark et al. framhåller Sven Hirdman dels att Ryssland i början av 1990-talet hade tre miljoner man förtecknade i armén och två års värnplikt, för att i dag vara nere på cirka 800 000 man med värnpliktiga, som har ett års tjänstgöring för i princip icke stridande uppgifter, dels att den ryska försvarsbudgeten är numera cirka en tiondel av den amerikanska. (s. 51) Tilläggas kan att enligt Mattias Göranssons bok Björnen kommer (Filter 2017, s. 352), har Putin ”tvingas kapa försvarsbudgeten med 25 procent, den mest radikala minskningen sedan 1990-talet”.
Sven Hirdman träffade Vladimir Putin första gången 1995 och hans uppfattning om Putins version om Rysslands framtid (”en stark och respekterad rysk stat med en välmående ekonomi, vars befolkning […] stöder denna stat”) verkar övertygande, liksom hans påpekande om Putins oro för orange-, rosen- och tulpanrevolutioner. (s. 74)
Kapitlet om Den politiska oppositionen i Ryssland (s. 77–82) visar på en imponerande sakkunskap hos författaren, liksom det intressanta kapitlet om Tjetjenienkriget under 1990-talet (s. 88 ff).
Som tidigare påpekats är Sven Hirdman ingen vän av sanktionspolitik, utan han tror mer på skicklig diplomati, en konst han genomgående delar med sig av i boken. Och han har en förhoppning om att president Macron och Angela Merkel förmår EU att normalisera förbindelserna med Ryssland. (s. 122)
Ett viktigt kapitel utgör Sven Hirdmans skildring av Ukrainakonflikten (s. 143–147). Han påtalar att för praktiskt taget alla ryssar är Krim och Sevastapol ryska områden, och farhågorna ”för att den nya Maidan-regeringen skulle vräka Ryssland från marinbasen i Sevastapol var det som utlöste den ryska militära aggressionen mot Ukraina” (s. 145). På samma sida påpekar författaren att ett stort ansvar faller på EU för den uppkomna situation, samtidigt som han korrekt framhåller, att den ryska staten har begått flera folkrättsbrott i Ukraina. En lösning av konflikten hänger mycket på amerikanarnas agerande framgent, avslutar författaren.
Här kan inflikas att enligt Harvardprofessorn Serhii Plokhy, Lost Kingdom. A History of Russian Nationalism from Ivan the Great to Vladimir Putin (Allan Lane 2017, s. 346) så har ryssarnas attityd till att använda våld för att ”change the borders of their state by absorbing other territories fell […] from 75 percent to 18 percent” mellan 1998 och 2015. Och Plokhy avrundar med att konstatera i linje med Sven Hirdmans synsätt att ”[t]he imperial construct of a big Russian nation is gone”.
Sven Hirdmans mor föddes i Dorpat i Tsarryssland 1906, det vill säga i Tartu i nuvarande Estland. Hans skildring av sitt förhållande till och syn på Baltikum får härigenom en fin relief (s. 149–155). Sven Hirdman finner, med hänsyn till balternas historiska erfarenheter och geopolitiska läge, att det var ett riktigt beslut att ta in dem i Nato (s. 155). Att det finns vissa politiska och mentala problem i relationerna mellan Ryssland och de baltiska staterna, sticker författaren inte under stol med; till slut ”borde emellertid de gemensamma grannlandsintressena ta över”.
I kapitlet Sveriges förhållande till Ryssland (s. 157–179) skildras det historiska förhållandet inkluderande det under det kalla kriget, varefter påpekas att besöksutbytet med Ryssland på politisk nivå tunnats ut de senaste åren. Diplomaten Sven Hirdman frågar sig om avsaknaden av politisk dialog med Ryssland ligger i vårt intresse och konstaterar att den långvariga avsaknaden av personliga kontakter är ett problem (ss. 169). Författaren blev därtill missmodig då han tog del av försvarsminister Peter Hultqvist anförande den 17 maj 2017 på Johns Hopkins University (återges på s. 174–176): ”Detta torde vara det mest anti-ryska anförande som ett svenskt statsråd någonsin hållit, dessutom av ett statsråd i en socialdemokratisk regering.” Att sedan försvarsdepartementet bedriver en Rysslandspolitik och utrikesdepartementet en annan, ställer sig inte bara Sven Hirdman undrande till. Och det är lätt att instämma i förvåningen över att försvarsministern rykts med av den ogrundade krigshysterin hos ledande svenska medier och opinionsbildare. Istället förordar författaren dialog och personligt utbyte, inte bojkotter. ”Finland är här ett eftersträvansvärt exempel för Sverige.” (s. 179)
Därefter följer intressanta kapitel om Kina, Israel och en skildring av Försvarsdepartementet inifrån, varpå Sven Hirdman beskriver den svenska vapenexporten och visar sitt missnöje med ändringen i lagen, vilken träder i kraft 2018, med tillägget om ett så kallat demokratikriterium. (s. 239)
Ännu ett viktigt kapitel är Svensk och internationell säkerhetspolitik (s. 252–285). Härunder finns delkapitel om
- Den svenska alliansfriheten och frågan om medlemskap i Nato,
- USA:s politik av idag,
- Vårt EU-medlemskap och
- Migration och terrorism.
Sven Hirdmans uppfattning om att Sveriges säkerhet inte skulle stärkas utan försämras av ett medlemskap i Nato har han tio argument för:
1, 200-årig framgångsrik alliansfri politik, som har starkt folkligt stöd.
- Ett medlemskap skulle påverka den fredstida säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet negativt (se vidare s. 257).
- Något ryskt anfall på Nato är inte sannolikt (se vidare s. 258).
- I det osannolika fallet av krig skulle ett medlemskap innebära att vi blir omgående indragna. Ett medlemskap i Nato ger oss inte ökad säkerhet.
- Hugemarks et al. argument om ”de små stegens politik”, det vill säga att vi står så nära ett Nato-medlemskap att vi lika gärna kan gå med, avfärdar Sven Hirdman: ”Ska vi gå med i NATO, skall det ske med öppna ögon och efter en bred nationell debatt.”
- Att vi tidigare rustat ned försvaret, finner författaren vara ett dåligt argument. Han förordar en upprustning.
- Ett medlemskap i Nato skulle strida mot traditionell svensk antikärnvapenpolitik.
- Samspelet mellan Sverige och Finland är viktigt (s. 259).
- Under efterkrigstiden har vi bevittnat andra betydligt värre säkerhetspolitiska kriser, vilka inte lett till en omprövning (s. 260).
- Frågan kräver en folkomröstning.
Efter att ha läst detta avsnitt av boken, kan anmälaren bara konstatera att Hugemarks et al argument för ett svenskt Nato-medlemskap faller platt till marken. Istället bör, som framhålls på sidan 262, satsas på ett återuppbyggande av ett starkare inhemskt försvar i kombination med en säkerhetspolitisk inriktning på fredsskapande arbete och mer militär avspänning i vårt närområde.
För ett litet land som Sverige är säkerhetspolitik mer en fråga om utrikespolitik än om försvarspolitik. Så talar en erfaren och klok diplomat (på sidan 263).
Ett följande kapitel har titeln Tio missuppfattningar om svensk säkerhetspolitik (s. 264–271). Varje punkt författaren tar upp är mycket övertygande. Framför allt klargör han (punkt 6) att Sverige inte är förpliktat genom två olika solidaritetsklausuler att bistå Baltikum eller någon annan EU-stat med vapenmakt. Hugemark et al. verkar påskina motsatsen. Frågan har utretts tidigare på denna sajt på ett sätt som ger Sven Hirdman rätt.
USA:s politik idag är även det ett läsvärt kapitel (s. 271–275), liksom det följande om Sverige och EU (s. 276–281).
Boken avslutas med ett antal bilagor: Undén och utrikespolitiken, En personlig Sverigebetraktelse, Mina böcker, En UD-hustrus erfarenheter och Råd till en ung diplomat.
Som framgått är denne anmälare imponerad av verket, och det lär säkert inte dröja innan Hugemark et al. återkommer med en ”motbok”, men då vill de till att de har bättre argument för sin sak än dem de hittills framfört.
Sven Hirdmans bok är en given julklapp att ge bort eller önska sig!