NATO’s long-awaited space policy calls on allies to voluntarily ensure compatibility among their national space assets, while pledging members to develop collective requirements and the means of fulfilling them — including the use of commercial capabilities,

Released Monday with little fanfare, the policy states that “NATO will identify and, if necessary, develop appropriate mechanisms, based on voluntary participation, to fulfill and sustain requirements for space support in NATO operations, missions and other activities in the above functional areas. Allies’ capabilities, and, if necessary, trusted commercial service providers should be leveraged to meet these requirements in the most secure, efficient, effective and transparent manner.” Läs artikel

[…] Hultqvist understryker att det inte bara är att lämna över en natt, med hänsyn och respekt för FN och andra deltagande länder. Men han lovar någon form av besked inom en månad.

– Det handlar om trovärdighet gentemot våra partner. Vi för en dialog, konfronterar och angriper problemen gemensamt, säger försvarsministern.

Riksdagen har givit klartecken för regeringen att fullfölja deltagandet i FN-insatsen Minusma under 2022 och siktet är inställt på att avveckla den senast 2024. Vad gäller den mindre, men farligare insatsen inom ramen för Takuba ska den största delen av insatsen dras tillbaka under februari. Kvar blir en sjukvårdsinsats, men frågan är nu om den också ska dras hem snart. Läs artikel

Vi publicerar här  en text från 23 november 2014 (Utgivarna)

Finlands och Sveriges förhållande till NATO är en fråga om ”grand strategy”, att använda ett lands resurser för att säkra dess integritet och oberoende.

I synnerhet små stater ändrar sällan sina huvudlinjer, eftersom det gäller att bygga upp ett långsiktigt förtroende för utrikespolitiken. Frågan om ett eventuellt NATO-medlemskap diskuteras vanligen från den ganska konkreta utgångspunkten att små stater inte längre har råd att försvara sig själva. Kriget i Ukraina har vidare i mångas ögon gjort ett medlemskap aktuellt.

Frågan har dock, vilket president Sauli Niinistö berört, vidare geopolitiska aspekter och berör inte bara våra länder. Sverige och Finland tillhör Europas till ytan största stater. Om de nu ändrar sin ”grand strategy” skulle en mycket lång gräns kunna gå mellan NATO och Ryssland i Norden och Östersjön förvandlas till ett NATO-innanhav. Detta var något både vi och stormakterna under det kalla kriget ville undvika. Samtidigt bör noteras att Finlands och Sveriges strategiska läge förbättrats i och med att Warszawapakten upplösts och den motsatta kusten i Finska Viken och Östersjön utgörs av fria stater. Att nu överge denna linje skulle innebära en stor strategisk förändring i Europa och i onödan utmana Ryssland. Läs artikel

[…] I slutet av oktober 1981 påverkades Sverige direkt genom att den sovjetiska u-båten, U137, gick på grund i ett militärt skyddsområde utanför Karlskrona. Spänningen mellan vårt land och supermakten Sovjet blev akut. Statsminister Fälldin behöll emellertid lugnet och slog fast att det var viktig att ”hålla gränsen”.

Jag arbetade vid när detta hände som generalsekreterare på SUL (Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd) med särskilt ansvar för det all-europeiska ungdomssamarbetet.

Några dagar efter att den sovjetiska ubåten hade gått på grund, i början av november, skulle SUL och vår europeiska samarbetsorganisation CENYC stå värd för en miljökonferens på SSU:s kursgård Bommersvik med deltagare från hela Europa. Vid den här tiden arbetade vi målmedvetet för att få deltagare från alla europeiska länder med olika ideologiska utgångspunkter. […]

Jag tror fortfarande att det är viktigt att prata med varandra över nationsgränserna även när man är djupt oense – och att detta bör ske på alla nivåer. Det är en lärdom av vad som hände för 40 år sedan. På 1980-talet träffades företrädare för ungdomsorganisationer från Europas alla länder med olika ideologiska utgångspunkter. Vi hade öppenhjärtliga diskussioner om olika viktiga ämnen. Ofta var vi oense, men ibland kom vi överens. Förståelsen ökade i varje fall för varandra. Läs artikel

Ett flertal länder har beslutat att inte skicka politiska representanter till vinter-OS i Peking, i protest mot Kinas problem med mänskliga rättigheter. I dag blev det klart att Finland inte deltar i bojkotten.

– Det är frågan om vintersportens viktigaste evenemang på fyra år. Det är det allra viktigaste för idrottarna, deras stödtrupper och alla som älskar idrott, och platsen där ministrarna ansvariga för Finlands sportfrågor vanligtvis varit.

Så motiverar idrotts- och kulturminister Antti Kurvinen (C) sitt beslut att åka till vinter-OS för Yle Urheilu. Läs artikel

Norges ambassadør til Afghanistan og to andre diplomater var mandag tilbake i Kabul for å ha samtaler med Taliban.

– Det er viktig at de reiser inn og vi får en dialog, sa utenriksminister Anniken Huitfeldt (Ap) på et pressetreff med norske journalister i New York mandag.

[…] Så här lät det i Niinistös nyårstal:

– Låt mig konstatera än en gång: till Finlands rörelsefrihet och valmöjligheter hör också möjligheten att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato, om vi själva så beslutar.

Men den svenska regeringen vill inte han ha någon Nato-option. Så sent som i helgen upprepade försvarsminister Peter Hultqvist att det inte ligger i korten, att det i dagens spända läge gäller det att sitta still i båten och för övrigt är det regeringen och inte riksdagen som sköter utrikes- och säkerhetspolitiken. Mer stängd kunde inte dörren bli till den så kallade optionen.

Nu börjar vi närma oss det intressanta – vad betyder en Nato-option?

Man skulle kunna säga att en Nato-option är en självklarhet. Självklart bestämmer varje land själv om sin utrikespolitik. Det ska inte behöva upprepas i tid och otid eftersom det är just – en självklarhet.

Nu är det dock inte självklart för alla, exempelvis inte Ryssland. På den kravlista som Putins regim lämnade över till USA och Nato före jul slås fast att Nato inte ska få ta in fler medlemmar. Alltså varken Sverige, Finland eller Ukraina.

I bästa fall är en Nato-option alltså rätt och slätt en självklarhet.

Men i sämsta fall är det något helt annat. Nämligen ett kodspråk för att Nato inte bara är en option. Avsikten i det här scenariot är inte att säga att medlemskap i Nato är en möjlighet av flera. Det är målet. Läs artikel

Samtidigt som spänningarna mellan Ryssland och Nato blir allt värre över de ryska styrkorna stationerade vid Ukrainas gräns, meddelar Belarus att en stor militärövning med Ryssland ska hållas i landet i februari. […]

Det belarusiska säkerhetsrådet meddelade på måndag eftermiddag att ryska styrkor som ska delta i övningen redan har börjat anlända i landet.

Övningen ska ändå hållas i södra och västra Belarus, alltså nära gränsen till både Ukraina och Nato-länderna Polen och Litauen. Läs artikel

Tre av de sex ryska landstigningsfartygen har lämnat Östersjön via Stora Bält, men de andra tre är kvar.

Försvarsmakten säger sig ha en god lägesbild över fartygens rörelser och kapacitet.

Det var under måndagsförmiddagen som tre ryska landstigningsfartyg av typen Ropucha lämnade Östersjön via Stora Bält till Kattegatt. Fartygens passage gick att se via de webbkameror som är monterade på Stora Bält-bron mellan Fyn och Själland.

– De har gett sig av i västlig, nordvästlig riktning igen och är på väg ut ur Östersjön med bedömt olika typer av last, sade Försvarsmaktens insatschef Michael Claesson till Ekot på måndagsmorgonen. Läs artikel

The NATO alliance is ill suited to twenty-first-century Europe. This is not because Russian President Vladimir Putin says it is or because Putin is trying to use the threat of a wider war in Ukraine to force neutrality on that country and to halt the alliance’s expansion. Rather, it is because NATO suffers from a severe design flaw: extending deep into the cauldron of eastern European geopolitics, it is too large, too poorly defined, and too provocative for its own good.

Established in 1949 to protect Western Europe, NATO was a triumph at first. It held an advancing Soviet Union at bay, kept the peace, and enabled the economic and political integration of Western Europe. After the end of the Cold War, the United States and various countries in central and southeastern Europe encouraged a dramatic enlargement of the alliance,opening NATO’s doors to more than a dozen nations in successive rounds of expansion. Today, the alliance is a loose and baggy monster of 30 countries, encompassing North America, western Europe, the Baltic states, and Turkey. This expanded NATO wavers between offense and defense, having been involved militarily in Serbia, Afghanistan, and Libya. The sheer enormity of the alliance and the murkiness of its mission risk embroiling NATO in a major European war. Läs artikel

Among foreign policy mandarins in present-day Washington, “spheres of influence” have become anathema. Prior generations of U.S. policymakers thought otherwise. Indeed, no great power in recent history has pursued the concept more assertively, albeit with mixed results. To pretend that spheres of influence are alien to the American tradition of statecraft is to engage in self-deception. […]

In fact, the United States has historically shown considerable skill in creating and policing spheres of influence. It has done so not out of devotion to abstract principle, but for entirely pragmatic reasons: as a means to construct and uphold situations favorable to the United States. On that score, the Monroe Doctrine (1823) and its Roosevelt Corollary (1904), rate as Exhibits A and B.

Well, that was long ago, some might reply. Devoted more than ever to promoting freedom and democracy, Washington just doesn’t do things that way anymore. By extension, neither should Moscow, Beijing, or anyone else be permitted to do so. Läs arikel

Sedan 2009 är Sverige den näst största delägaren i förbandet Heavy Airlift Wing (HAW), som är ett mulitnationellt samarbete på trettio år där tolv medlemsländer samsas om tre stycken enorma militära transportplan av typen C-17. Förbandets chef är rent av en svensk. Flygplanen är amerikanska på samma sätt som en Volvo är en svensk bil.

HAW etablerades 2009 och Sveriges behov enligt den eviga fredens Långbortfrånstandoktrin (”Sverige försvaras bäst i Afghanistan”) gjorde att vi är det medlemsland i förbandet som köpt näst mest flygtimmar, 550 timmar om året. Dessa har bland annat använts för att transportera pansarterrängbilar av typen Galten till Afghanistan och senare även stridsfordon 9040, samt förstås motsvarande till bland annat den pågående insatsen i Mali. Läs artikel