Texter

För snart fem år sedan väckte det visst uppseende när det framkom att Natos AWACS-plan fått regeringens tillstånd att flyga över svenskt territorium.

I april 2016 kunde Sveriges Television avslöja verksamheten, vilket vi rapporterade om på den här sajten:

”Natos så kallade AWACS-plan som nyligen fått utökat tillstånd att passera genom Sverige kan göra teknisk signalspaning. Det avslöjar en av deras högsta befälhavare för SVT. Men ingen radar eller signalspaning sker under passagerna – trots en spaningsräckvidd på minst 400 kilometer, säger befälhavaren. Det är överstelöjtnant Ed Spinelli som avslöjar för SVT att Natos AWACS-flygplan även kan signalspana. Han är befälhavare för en av Natos AWACS-divisioner. Det är tidigare känt att planen har stridsledning ombord och att de spanar med radar. Den officiella räckvidden för spaningen är minst 400 kilometer.

– Den är väldigt ingående. Hur långt vi kan se är hemligstämplat, men det handlar om avsevärda avstånd. Den elektroniska spaningen handlar delvis om att ge möjlighet till identifikation, säger Ed Spinelli.”

Efter det var det tyst igen om AWACS.

Alliansfriheten.se skickade därför en skriftlig förfrågan till Försvarsdepartementet om vad som gäller idag.

Läs mer

Redaktionens anmärkning: Nedanstående artikel är skriven av en av Sveriges mest framstående och erfarna diplomater och har tidigare varit införd i Nya Sällskapets vinterbrev. Berner har tidigare varit ambassadör i Warszawa, New Delhi, Moskva, Bonn, Paris och Helsingfors, med en tidig placering på svenska ambassaden i Peking. Artikeln bygger på hans bok Krig eller fred. Ödesdigra beslut i kristider (Carlssons, 2020).

**

Det blir sällan som man tänkt sig – det gäller också för den som startar ett krig. Den visshet som kan finnas i beslutsögonblicket förbyts i tvivel och ruelse allteftersom striderna fortsätter, övergår i destruktiva gerillaoperationer eller utdragna ställningskrig. Hur krig skall sluta går nästan aldrig att förutsäga. Vad som däremot, tyvärr, kan förutsägas är att krig fortsatt kommer att utkämpas även mellan stormakter. Skeden av samarbete och konfrontation kommer att avlösa varandra med korta eller långa intervaller där politiska ledare lockas använda väpnad makt mot andra stater för att lösa tvister, utvidga sitt inflytande och driva igenom sin vilja. Propagandan talar om ädla syften bakom stormakters agerande, men i verkligheten gäller realpolitiska resonemang om makt, nationell säkerhet, intressesfärer, allianser, ekonomisk vinning, prestige och trovärdighet. Hur dessa faktorer vävs samman varierar inför varje beslut om att börja ett krig, eller att avstå från att gå in i väpnade strider.

Läs mer

I Norge pågår en skarp debatt om försvarets inriktning.

Landet har med beslutet om att anskaffa 52 stycken amerikanska F-35-plan låst in sig i en Nato-strategi som syftar till strategisk avskräckning och möjlighet att slå mot mål i Ryssland. Beslutet innebär att det inte finns mycket kvar för ett territorialförsvar. Den beräknade livscykelkostnaden för F-35-flottan är 277 miljarder norska kronor. Till det kommer stora kostnader för luftvärnsrobotar föra att skydds F-35-baserna.

Dessutom har Nato krävt att Norge gör en miljardsatsning på att anskaffa tankflyg för att fylla F-35-planen i luften. Resultatet av försvarsbeslutet är att Norge knappast har några markstyrkor. Särskilt känsligt är att Finnmark som gränsar till Ryssland är något av ett militärt vakuum.

Vissa debattörer i Norge menar att en satsning på en brigad för placering i Nordnorge vore i linje med önskemål från Nato. Detta tillbakavisas med bestämdhet av general Sverre Diesen, tidigare Norges försvarschef, i en artikel i stratagem.no.  Nato har en för medlemsstaterna gemensam plan för militär kapacitet. Planen syftar inte till att stärka medlemsstaternas eget nationella försvar utan är till för Nato.

Läs mer

Förenta staterna, världens ledande militärmakt, har inte vunnit ett endaste krig på två generationer. Men krigen, som denna stat har invecklat sig i, har varit både många och långa. Under Trump-eran avvecklades interventionismen, åtminstone partiellt, efter att ha ödelagt relativt stabila och välmående stater i fattiga delar av världen, som Irak och Libyen. I Afghanistan behåller USA fortfarande viss militär närvaro. I det sönderslagna, hungrande Jemen agerar man bakom scenen.

Är detta en makt att lita på, om Sverige skulle bli utsatt för angrepp från någon tredje part – det vill säga en part (läs: Ryssland) som förfogar över mycket starkare militära resurser än någon av dem som USA självt har överfallit? Inom den Amerikadominerade militäralliansen Nato är befolkningen i det näst mäktigaste landet, Tyska förbundsrepubliken, till sin överväldigande majoritet mot att inskrida militärt ”till bröders hjälp”. Tyskland är de facto en pacifistisk stat. Dess regering har avstått från att delta i flera amerikanska krigsäventyr. Frankrike verkar mera intresserat av Västafrika än av Arktis och Nordeuropa. Och vem tror på allvar, att polska stridskrafter skulle stå på svensk mark, om vi blev anfallna österifrån, trots alla deklarationer om solidaritet?

Läs mer

Försvarsmakten meddelar att förberedelserna är i full gång med att överföra specialstyrkor i form av en helikopterburen insatsstyrka om 150 man till den franskledda Takubastyrkan. Uppgiften är  att bekämpa terroristgrupper och upprorsmän, och styrkan skall vara beredd att sättas in ”när och var den behövs”.

Försvarsmakten anger försiktighetsvis att ”mandaten är olika” för de skilda styrkor som opererar i Mali (förutom Takuba den Franskledda Barkhane, FN-insatsen Minusma och den regionalt bemannade Sahel 5 G). Vad man inte säger är att det saknas folkrättslig grund för Takubainsatsen. Det finns inget mandat från FN:s säkerhetsråd, endast en inbjudan från regeringen i Mali som dessutom störtades genom en militärkupp bara ett halvår efter det att Sveriges riksdag fattade beslutet att gå med i Takuba, vilket vi kommenterat tidigare på den här sajten.

Situationen i Mali är komplex med ett antal konflikter samtidigt mellan regeringsmakten och olika upprorsgrupper och terroristmiliser. Frankrike och den svenska regeringen vill beskriva konflikterna som enbart orsakade av islamistiska extremister, medan de flesta bedömare pekar på att motsättningarna till stor del handlar om strider mellan etniska grupper, boskapsuppfödande nomader å ena sidan och bofasta jordbrukare å den andra sidan, och om krympande resurser på grund av klimatförändringar.

Läs mer

”Ett starkt Europa måste formulera sin egen roll i världen och sin egen relation till Kina, Ryssland och USA. Den ska bygga på regelbaserat samarbete och på starka gemensamma institutioner. Det ligger inte i EU:s intresse att odla ideologiska konflikter. Vi är helt beroende av samarbete med Kina för att klara klimatmålen. Vi är beroende av samarbete med Ryssland för att klara den europeiska freden. Och vi är beroende av USA för att hålla ihop världens demokratier i försvaret av värden och intressen. Men Europa kan inte luta sig mot USA och USA kan och ska inte behöva ta ett så stort ansvar för europeisk fred. Förhållandet måste bli mycket mer jämlikt. Det innebär ökat europeiskt försvarspolitiskt ansvarstagande och ökad utrikespolitisk självständighet gentemot USA.”

PM Nilsson i Dagens Industri den 18 januari

I sitt tal den 12 januari på Folk och Försvars rikskonferens markerade försvarsminister Peter Hultqvist var tyngdpunkten skall ligga för det svenska försvaret. Det är fortsatt närmast ensidig satsning på ett tröskelförsvar, kombinerat med förberedelse för militär samverkan med Finland, Nato och USA.

Trots allt tal i högtidliga sammanhang att hela landet skall försvaras sker ingen egentlig utbyggnad av ett territorialförsvar. Försvarsministern valde att bara i förbigående nämna armén och markstyrkor.  Den ytterligare brigad som det har talats om i ett par år nu tycks skjutas på en obestämd framtid, eftersom ÖB signalerat fördyringar av tröskelförsvarets JAS, ubåtar, korvetter och Patriotmissiler.

Läs mer

Anförande den 10 jan på Folk och freds seminarium.

Målet för vår säkerhetspolitik är att att bidra till fred och avspänning i vår omvärld och hindra att Sverige utsätts för krig.

Ryssland

Det värsta hotet mot vår säkerhet är att ett nytt stormaktskrig utbryter i Europa som leder till ett ryskt angrepp på Sverige.

Läs mer

Anförande framfört den 10 januari på  seminarium arrangerat av Folk och Fred.

Jag skall ta upp två delar av den svenska säkerhetspolitiken:

1. Betydelsen av ett starkt nationellt för försvar för alliansfriheten
2. Vikten att slå vakt om FN-stadgans våldsförbud

Staters skyldighet att försvara sig

Sverige är militärt alliansfritt, och svenska regeringar har förbundit sig att värna FN-stadgan.

Det har varit en klok politik då vår alliansfrihet, vår politik för nationellt oberoende samt vårt nationella försvar har en grund i FN-stadgan. FN-systemet bygger på medlemsstaternas rätt till självbestämmande och staternas nationella suveränitet. För att hävda dessa rättigheter ligger det i sakens natur att varje stat måste vara beredd att värna sitt eget territorium mot angrepp. För det fordras ett eget försvar eller att staten gått i allians med annan stat som ger militära garantier.

Sverige skall basera sin självständighet på ett eget nationellt försvar. Svagheten i det svenska försvaret idag utgör det största hotet mot vår alliansfrihet.

Med det allt närmare militära samarbetet med Nato och USA har Sveriges alliansfrihet kommit att ifrågasättas både inom landet och utomlands.

Vi har heller inget territorialförsvar utan ett så kallat tröskelförsvar bestående av JAS, ubåtar och missiler med endast ett mindre antal markförband. Det är ett insatsförsvar som är Nato-anpassat men inte ett försvar för hela Sverige. För det krävs markstyrkor baserade på värnpliktiga. Dagens försvar med yrkessoldater kan aldrig byggas ut för hela territoriet. Vi behöver ett folkförsvar.

Den svenska regeringen beslutar om tillämpningen av värdlandsavtalet med Nato och samförståndsavtalet med USA. Ändå medför avtalen en risk att vi försätts i en situation där USA blir vår skyddsmakt och relationen mellan USA:s krigsmakt och den svenska försvarsmakten blir som mellan hegemon och klientstat. Den som vi låter ”beskydda” oss blir den som bestämmer i kritiska lägen.

Det berömda uttrycket ”Ett land har alltid en armé. Sin egen eller någon annan”, som tillskrivits Mao Tse-tung, äger sin riktighet.

Finland har också ett nära militärt samarbete med USA och Nato och sedan länge en Nato-option, men ingen påstår att Finland inte skulle vara alliansfritt. Finlands starka territorialförsvar byggt på allmän värnplikt respekteras av omvärlden och utgör grunden för landets alliansfrihet.

Läs mer

Vid genomgångar under krigsförbandsövningar och särskilda övningar för befäl på 1980-talet fick man lära sig, att det primära hotet mot Sverige inte längre utgjordes av storskalig invasion över territoriet utan av diversionsattacker, det vill säga handlingar av främmande element som utfördes djupt inifrån vårt land. Man tänkte sig att fientliga krafter hade infiltrerat viktiga samhällsfunktioner och i ett givet ögonblick gjorde dem obrukbara. Därefter kunde motståndaren lätt besätta landet.

Detta var ett årtionde, då det rådde en viss spion- och ubåtshysteri i Sverige. Men vi hade ännu inte gjort oss sårbara genom digitalisering av centrala kommunikationskanaler och beslutsvägar. Och kalla kriget var alltjämt kallt, tack och lov.

Den hotbild som målas upp idag, genom regeringsdokument och statsrådsuttalanden och medial uppskrivning, har vissa likheter med tongångarna för några decennier sedan. Skillnaden är att budskapet nu sprids inte bara som försvarsinformation inom krigsorganisationen utan till en bredare allmänhet och att det har blivit officiell politik. Försvarsminister Peter Hultqvist uttrycker sig i ytterst bestämda ordalag och pricksäkert, några dagar före Folk och Försvars årliga rikskonferens:

”Vi skriver om likvidering av nyckelpersoner för att beskriva hårdheten i hotbilden.”

Han fortsätter:

”Det kan drabba officerare, politiska beslutsfattare, chefer i centrala myndigheter – människor som på olika sätt kan påverka och se till att vi fattar snabba beslut. Det kan också vara människor som angriparen på förhand vet inte kommer att vara beredd[a] att böja sig.”

Hultqvist kallar detta för ”tydliggörande” och ”tidsanpassning”.

Läs mer

”The more we help Mali the more it collapses,” said Marc-Antoine Perouse de Montclos of France’s Institute of Development Research (IRD).

He pointed to a military coup in August that echoed a putsch in 2012, a year before the French arrived.

“The longer we stay the harder it will be to leave,” Perouse de Montclos said, adding: “Beyond the number of (French) dead, the real question is how to withdraw without losing face.”

The Arab Weekly 7 januari