I Norge pågår en skarp debatt om försvarets inriktning.
Landet har med beslutet om att anskaffa 52 stycken amerikanska F-35-plan låst in sig i en Nato-strategi som syftar till strategisk avskräckning och möjlighet att slå mot mål i Ryssland. Beslutet innebär att det inte finns mycket kvar för ett territorialförsvar. Den beräknade livscykelkostnaden för F-35-flottan är 277 miljarder norska kronor. Till det kommer stora kostnader för luftvärnsrobotar föra att skydds F-35-baserna.
Dessutom har Nato krävt att Norge gör en miljardsatsning på att anskaffa tankflyg för att fylla F-35-planen i luften. Resultatet av försvarsbeslutet är att Norge knappast har några markstyrkor. Särskilt känsligt är att Finnmark som gränsar till Ryssland är något av ett militärt vakuum.
Vissa debattörer i Norge menar att en satsning på en brigad för placering i Nordnorge vore i linje med önskemål från Nato. Detta tillbakavisas med bestämdhet av general Sverre Diesen, tidigare Norges försvarschef, i en artikel i stratagem.no. Nato har en för medlemsstaterna gemensam plan för militär kapacitet. Planen syftar inte till att stärka medlemsstaternas eget nationella försvar utan är till för Nato.
Vad gäller en eventuell norsk brigad måste den, enligt Diesen, kunna användas för operationer som beslutas av Nato. Beredskap måste finnas för att sätta in en sådan brigad utanför landets gränser, och då kan det inte bli tal om att bemanna den med norska värnpliktiga. Nationellt försvar med värnpliktiga är motsatsen till vad Nato kräver:
”Det er tvert imot et eksempel på den type nasjonalt bundet avdeling alliansen kritiserer medlemslandene for å prioritere for høyt, på bekostning av deployerbare avdelinger.”
Norge är således begränsat av Nato-medlemskapet när det gäller att bygga ut ett eget nationellt territorialförsvar och försöker nu att finna andra vägar för att stärka försvaret och om möjligt minska beroendet av USA och Nato och risken att dras med i kapprustningen i norr mellan USA och Ryssland. Ett sätt är att bygga ut försvarssamarbetet med Sverige och Finland.
Försvarsministrarna i Finland, Norge och Sverige undertecknade den 23 september 2020 en trilateral avsiktsförklaring som syftar till att stärka det operativa försvarssamarbetet mellan länderna. Försvarsminister Peter Hultqvist förklarade då syftet:
”Våra tre länder har ett antal gemensamma nämnare, där gemensamma gränser och geostrategiska intressen i norr är viktiga delar. Vår gemensamma ambition är att ha förmåga och beredskap att kunna genomföra koordinerade militära operationer i kris och konflikt, om så skulle beslutas i respektive land.”
Ett sådant försvarssamarbete kan vara ett sätt för Norge att minska beroendet av Nato, men det kan innebära att också Sverige blir en del i kapprustningen i norr och kan komma dras in i en framtida stormaktskonflikt i regionen.
Sverige har utan att vara medlem anpassat försvaret till Nato på ett sätt som gör att vi riskerar bli förstahandsmål vid en väpnad konflikt mellan USA och Ryssland, något vi kommenterat på den här sajten.
Det är ytterst kinkigt att ha ett försvarssamarbete med Norge, ett land där statsledningen underordnar sig och gång på gång befäster sin lojalitet gentemot Nato. Det påkallar försiktighet och avgränsning. Sverige skall bara delta i ett nordiskt försvarssamarbete i den mån det stärker det egna nationella försvaret. Inriktningen på ett sådant samarbete får inte vara annan än rent defensiv. Och detta skall bidra till att sänka spänningarna i vår region och minska krigsrisken. Några ömsesidiga försvarsgarantier är inte aktuella, och så bör det också förbli under överblickbar tid. Försvarsminister Hultqvists reservation vad gäller det nordiska försvarssamarbetet, att inga åtgärder kan vidtas av länderna utan särskilda beslut av respektive regering, är ett minimum.